Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Från Gustaf II Adolfs dagar. Anteckningar om konungens hof, hans resor, familjförhållanden m. m. Af J. M. V.-VI. (Åren 1625-1629.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
338
stranden. Den 24 fick hären gå till Danziger
Haupt och den 26 visade den sig utanför Danzig
och Weichselmtinde, mellan hvilka orter en polsk
eskader låg, som sistnämnde dag dels förstördes,
dels injagades i staden. Men den 27 och 28 måste
hären åter gå tillbaka till lägret vid Dirschau, der
den sedermera låg under hela Juli månad, utan att i
anseende till det ihärdiga regnvädret kunna företaga
något, fastän den var starkare än någonsin förut under
detta krig. Till Stralsund, dit Wallenstein anländt,
sändes nya förstärkningar. Konungens helsotillstånd
var under denna tid ej det bästa; han måste hålla
sig inne och medicinera samt synes till och med haft
känningar af njurstenslidande.
I Sverige försökte drottningen fördrifva tiden så godt
hon kunde. Den 17 Juni afreste hon från Stockholm
till Stegeborg, för att bevista begrafningen efter
pfalzgrefvens dotter, Elisabeth Amalia, som den 25
skulle hållas i Linköping. Den 19 Juli var hon åter
i Stockholm närvarande vid Gustaf Horns bröllop med
Kristina Oxenstjerna, dotter till rikskansler en.
Icke långt förut hade hon af Kristian IV blifvit
bjuden till fadder för hans yngsta dotter Kristiane
(med Kristina Mun ek, med hvilken han sedan 1615
varit gift till venstra handen); i drottningens
ställe sändes riksrådet Per Sparre.till Köpenhamn
med ett »kredentz», som vägde två hundra tjugofyra
lod, såsom faddergåfva. Den danske konungens tredje
son Ulrik skulle vid samma tid.resa till Preussen,
för att af Gustaf Adolf lära krigskonsten. Samtidigt
anhöll Kristian IV äfven att få sända sin dotter
Eleonora Kristina (äfven med Kristina Munck) till
Maria Eleonoras hof, för att der uppfostras, hvilket
äfven af Gustaf Adolf beviljades. På drottningens
förfrågan (den 26 Juni), huru » den danska fröken»
skulle behandlas, svarade konungen, att hon borde
hållas väl; kallades hon furstinna, borde hon få gå,
stå och sitta främst bland drottningens fruntimmer,
näst efter pfalzgrefvens döttrar; vore hon »något
stor», kunde hon i dagligt umgänge taga plats mellan
drottningens hoffröknar, som voro grefvinnor, helst
hennes moder af danske konungen titulerades grefvinna;
vore hon åter liten och behöfde vård och tillsyn,
skulle hon vara hos det unga mecklenburgska herrskapet
samt qvar-stanna i Stockholm, när drottningen reste
bort; uti frökens rum skulle hennes danska jungfrur
spisas, och förplägningen blifva sådan, att den
ej lände drottningen till disreputation. Då synes
äfven den landsflyktige hertig Adolf Fredrik af
Mecklenburg, som af Wallenstein blifvit fördrifven
från sina länder, någon tid jämte gemål och barn
hafva vistats vid svenska hofvet och af drottningen
blifvit vänligt bemött. Sönerna skulle studera
i Upsala. .
Då Gustaf Adolf öfvertygat sig om, att Danmark, med
dess starka flotta, var utom fara och att Stralsund
blifvit räddadt, äfvensom det långvariga regnvädret
upphört, beslöt han fullfölja fälttåget och medelst
en hastig marsch öfver-raska den starka fästningen
Graudenz.
Sedan hären under en veckas tid fått förfriska sig i
det fruktbara låglandet öster om Danzig, uppbröt han
den 4 Augusti från Danziger Haupt till Marienburg,
der den 6 prins Ulrik af Danmark inträffade med
ett stort följe och inlogerades på slottet, förut
svärdsriddarnas förnämsta borg och ännu märkvärdigt
för sina fornminnen. De följande dagarna fortsattes
marschen uppför Weichseln och den 12 inträffade
hären framför Graudenz. Men polackarna hade från Mewé
skyndat i vägen -och intagit en stark ställning på
ett högt berg invid staden, så att intet mot dem
kunde uträttas. Gustaf Adolf måste då slå läger
bakom Ossafloden, der han sedermera nödgades ligga
en månads tid, utan att något kunna företaga eller
framlocka polackarna. Flera gånger utryckte konungen,
rekognoscerade personligen fiendens ställning och
deltog i skärmytslingarna.
Till detta läger anlände i September en stor del af
det danska kavalleriet, som efter den misslyckade
landstigriingen vid Wolgast af Kristian IV midt på
öppna sjön blifvit af-skedadt och derefter seglat
till Pillau, för att erbjuda den svenske konungen
sin tjenst. Bland befälet befanns äfven
den ryktbare rhengrefven Otto Ludvig, som tros
hafva varit en hemlig älskare åt Kristina Munck
och snart äfven af en annan orsak skulle råka i
spändt förhållande till danska hofvet. Trots nämnde
förstärkning, måste konungen den 14 September uppbryta
från Graudenz och aftåga vesterut till Strassburg,
hvilken stad efter en veckas belägring eröfrades,
hvarpå han i Oktober förbi Neumark, Deutsch Eylau,
Liebe-muhl, Saalfeld och Pr. Holland långsamt drog
sig till Elbing, hvarifrån hären sedermera i slutet
af Oktober spriddes i vinterqvarter. Redan den 11
Oktober lemnade hertig Ulrik åter svenska hären,
för att hemresa till Danmark. I Elbing inbjöds han
af rhengrefven till en afskedsfest, hvarvid den
sistnämnde likväl vägrade dricka danske tronföljaren
Kristians skal och såsom skäl härtill anförde, att
denne vid ett samqväm i Köpenhamn, i konungens och fru
Kristinas närvaro, velat förgifva honom i en bägare
vin - en beskyllning, som sedermera framkallade en
långvarig rättegång.
Den 28 Oktober lemnade konungen Elbing, för att fara
till Pillau, och redan den 2 November visste man i
Stockholm att han landstigit i Kalmar. Omedelbart
efter återkomsten till hufvudstaden samlade Gustaf
Adolf rådet och öfvertygade detsamma om nödvändigheten
för svenskarna att redan följande vår öfvergå till
Stralsund och deltaga i tyska kriget, hvartill alla
gåfvo sitt bifall. Särdeles olägligt med afseende
å denna plan kom den snart derefter inlöpande
underrättelsen, att konung Kristian i Ltibeck öppnat
fredsunderhandlingar med kejsaren.
I början af 1629 beslöt Gustaf Adolf emellertid att
sjelf sända ombud till Lubeck, för att yppa de vilkor,
»på hvilka han ville hålla fred med kejsaren». I
slutet af Januari drog han med drottningen till
Svartsjö och vistades der några dagar. Den 11 Februari
finner man honom åter i Stockholm, emedan han denna
dag åhörde predikan i slottskyrkan och fastade,
för att tacka Gud för sin räddning från drunkning på
Wittsj öns is, sjutton år tidigare.
Ett personligt sammanträffande mellan Gustaf Adolf och
Kristian IV hade redan tvänne föregående vintrar varit
på tal, fastän derpå ingen verkställighet följt. Nu
beslöts emellertid, att de båda monarkerna, som ej
sett hvarandra sedan mötet i Halmstad 1619, skulle
träffas i Ulfsbäcks prestgård vid danska gränsen. Den
14 Februari afreste Gustaf Adolf från Stockholm,
och den 20 försiggick sammankomsten. Kon-ungen^var
värd och Kristian gäst; »der åts litet, men dracks
mycket af dåligt vin, som till äfventyrs hade varit
fruset». Gustaf Adolf hoppades vinna sin granne för en
fortsättning af tyska kriget, men lyckades icke; och
när han började utveckla planen för sitt uppträdande i
Tyskland, frågade Kristian spetsigt, hvad Gustaf Adolf
egentligen hade med kejsaren att göra och hvarför han
blandade sig i det tyska väsendet? - hvilken fråga
konungen likväl icke fann lämpligt att besvara. Under
ömsesidig förstämning åtskildes de båda monarkerna,
och man kan derefter finna, att den korta vänskapen,
som blott varat ett år, afsvalnade.
Efter återkomsten till Stockholm fick konungen
veta att hans sändebud blifvit tillbakavisade från
Lubeck. Denna omständighet stärkte honom i hans beslut
att gå öfver till Tyskland, men sluta stillestånd
med Polen. I April inlopp likväl underrättelse,
att Wallenstein sändt Arnheim med en krigshär till
Preussen att hjelpa polackarna. Denna händelse ändrade
konungens planer och nödgade honom att äfven detta år
öfvergå till Preussen. I slutet af April tillbragte
han åter några dagar med drottningen på Svartsjö. Den
16 Maj afreste han mellan klockan ett och två från
Stockholm, och den stackars drottningen blef åter
igen ensam. En tröst i hennes bedröfliga enslighet
blef pfalzgrefvinnans kärkomna skrifvelser, deri hon
underrättade om sin familjs tillstånd och lägenhet
(i Juni). Samtidigt återfordrade Kristian IV Kristina
Muncks dotter till Danmark. Den sistnämnda började
vid denna tid att råka i onåd, emedan hon icke
kunde fördraga Kristians nya älskarinna, Wibeke,
som förut varit hennes tjenarinna – en otrohet,
hvartill konungen dock synes haft goda skäl, om man
skall tro ryktet om Kristinas kärlek till
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
