Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Stinas val. Berättelse af Cervus - Giulia Saviera. Ett reseminne, upptecknadt för Sv. Familj-Journalen af Lina Mn.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
350
ökat sitt vattenverk i bäcken med en bit af ett af
brutet sågblad, som riktigt kunde såga barkar.
"Följer du med, Stina, så gå vi ned och se på Anders
nya sågverk», sade Karl Johan. Och det gjorde hon. Men
de mindre barnen gingo troget med Oskar, för att
med vidöppna munnar ytterligare höra och beskåda
honom. Anders sprang ifrigt förut, för att ställa
sitt vattenhjul riktigt i ordning-, men de två andra
hunno aldrig dit, ty då de kommo till gamla Aspen,
der det var liksom gröna sittbänkar i ängsvallen,
så satte de sig der som förr och voro äfven nu tysta.
Men det dröjde ej länge, innan Karl Johan drog djupt
efter andan och tog Stinas hand och frågade henne
med en låg röst, som höll på att stocka sig i bröstet:
»Stina!... Yet du ännu ... hvem du tycker mest om
... Oskar eller mig ...?»
Och Stina drog också djupt efter andan och sade sedan:
»Ja,... det vet jag nu!» Dermed lade hon äfven den
andra handen i hans och såg honom trovärdigt i ögonen
och ämnade säga något mera, men det kom hon ej fram
med och icke behöfdes det heller.
När Anders fått vänta för länge nere vid bäcken, kom
han springande tillbaka och trallade och sjöng och
ropade dem, men med ens tystnade han och stannade,
ty han fick se Karl Johan sitta och hålla armen om
Stinas lif och att hon höll kinden mot hans axel
och det hade aldrig Anders sett förr, så att det
förundrade honom mycket.
När sedan far och mor fingo höra, att Stina af de
två friarna föredrog Karl Johan, framför den ståtliga
Oskar, så blefvo de också mycket förundrade, tyckte
det var besynnerligt, ja, »allmänt obegripligt» -,
men så var det emellertid med Stinas val.
Ett reseminne, upptecknadt för Sv. Familj-Journalen
af Lina Mn.
In regnig och ruskig höstdag befann jag mig jämte
ett par reskamrater i den lilla byn F., belägen
i mellersta Italien. I nejden funnos några vackra
utsigter, och vi hade ämnat stanna öfver en dag för
att se oss omkring. Yi hade anländt tidigt på morgonen
i blåst och regn. Ovädret hade tilltagit, och sedan
vi väl hamnat i det obetydliga, snuskiga herberget,
funno vi det omöjligt att tänka på några Utflygter i
ett dylikt väder. Sedan vi ätit vår andra, tarfliga
frukost, gick jag till fönstret för att missnöjd
blicka ut på regnet, hvilket nedföll i strömmar. Då
varseblef jag stora skaror af menniskor, hvilka,
trotsande ovädret, alla begåfvo sig åt samma håll.
»Hvart gå alla dessa menniskor, Giacomo?» frågade
jag uppassaren.
»Har icke signora hört det? I dag skall Giulia Saviera
förhöras och dömmas.»
»Hvem är Giulia Saviera?»
»En ung qvinna, som mördat sin man!»
»Hur förfärligt! Tror man verkligen, att hon är
skyldig?»
»Ja, signora, utan tvifvel!
»Men hvad är då orsaken till hennes brott?»
»Derom sväfvar man i okunnighet, men i dag hoppas man,
att hon skall bekänna och sanningen uppdagas.»
»Är det långt till domsalen härifrån?» frågade en af
mina reskamrater.
»Nej, blott en bit in på nästa gata. Kanske de resande
ha lust att öfvervara sessionen.»
Vi sågo på hvarandra, öfverlade, men beslöto oss
slutligen för att gå, då vi ej hade annat att göra.
Då vi ankommo till salen, var den redan fullpackad
med nyfikna, gestikulerande, skrikande menniskor,
men en plötslig tystnad uppstod, då vi inträdde,
och beredvilligt lemnades oss plats öfverallt, der
vi gingo fram, tills vi slutligen hamnade på främsta
bänken, strax utanför skranket, inom hvilket dommaren
och rättstjenarna befunno sig och der äfven vittnena
och den anklagade skulle uppträda.
Innan vi hunnit intaga våra platser, hade oväsendet
och skriket å nyo börjat, men då efter en kort stund
dörren till venster innanför skranket öppnades, blef
det plötsligt så tyst, att det vät som om alla dessa
menniskor upphört att andas. Ett ögonblick derefter
inkom den anklagade, följd af en rätts-tjenare. Den
nunnelika drägten kunde ej förtaga ansigtets och
gestaltens utomordentliga skönhet. Hon såg mycket
ung ut. Som jag sedan erfor, var hon också endast
femton år. Ansigtet var blekt, .profilen ädel,
kinderna barnsligt rundade, läpparna fylliga och fast
sammanpressade. Hennes förnämsta skönhet bestod dock
i ett rikt, lockigt hår, af denna brunröda färg,
som man stundom träffar på hos qvinnorna i vissa
trakter af Italien. Hon var ganska lång och smärt,
men af späd kroppsbyggnad,
Jag kunde fullkomligt väl iakttaga hvarje detalj från
den plats, jag innehade. Under det dommaren gjorde
de vanliga förberedande frågorna, bibehöll hon hela
tiden ögonlocken sänkta. Öfver det bleka ansigtet
hvilade ett lugnt och kallt uttryck, men ingenting
trotsigt eller djuriskt. Jag tyckte mig snarare kunna
spåra, att i lyckligare dagar detta ansigte varit
mycket ljuft och älskligt, ty dragen voro mjuka och
veka. Hon besvarade dommarens frågor sakta, men utan
dröjsmål. Anklagelsen lydde mot henne ungefär så här:
Giulia, den numera aflidne Matteos dotter, hade
för sex månader sedan äktat Giovanni Saviera, en
ung herde. De hade lefvat lyckligt tillsammans,
och ingen misstänkte, att det kunde finnas något
groll dem emellan, då en dag man fann Saviera
mördad i sang. Hans strupe hade blifvit af-skuren
med en stor knif, hvilken låg på golfvet bredvid
sängen. Giulia hade blifvit påträffad med blodiga
händer och kläder. Hon gjorde intet motstånd, då
man fängslade henne, men vid ett förberedande förhör
hade hon bibehållit en envis tystnad. I dag skulle
emellertid flera vittnen höras och man hoppades att
den fulla sanningen skulle komma i dagen.
Det första vittne som framträdde, var den anklagades
moder. Under tårar och snyftningar afgaf hon sin
berättelse. Yid det första, ljudet af hennes röst
genomfors Giulias späda gestalt af en lätt dallring,
hon öppnade halft sina ögonlock, men slöt dem å nyo
och förblef åter kall och lugn.
»Ack, hvad skall jag väl säga om mitt olyckliga
barn», klagade modren och vred sina händer, »ni vet
det, dommare, ni veta det alla här församlade, ni,
som sett henne uppväxa, ni, som lekt med henne, ni,
som dansat på hennes bröllop, hon var oss aldrig till
annat än glädje, hon var vårt solsken, vår lefnads
fröjd! Giovanni Saviera var hennes enda kärlek,
hon älskade honom redan länge, och den dag, hon
smyckades som brud, sade hon var den lyckligaste i
hennes lif. Jag har aldrig hört ett ondt ord vexlas
dem emellan. Giulia var alltid mild och god, ehuru
Giovanni emellanåt visade sig öfver måttan snål och
penninggirig. Ack, dommare, jag kan icke tro, att
hon begått denna ohyggliga gerning - det har ju ofta
händt, att männerna här blifvit oense och att en knif
lätt hittat vägen till ett bröst, men aldrig begick
en ung qvinna ett sådant dåd. Giulia, mitt enda barn,
säg att du ej gjort det!»
Men Giulia förblef orörlig med sänkta ögonlock.
Flera vittnen hördes nu, och alla öfverensstämde
i, att de unga makarna lefvat endrägtigt och
lyckligt. Men hvarför hade hon då begått denna hemska
gerning, om hon verkligen begått den? En broder till
Giovanni berättade:
»Två qvällar innan Giovanni träffades mördad i
sin säng följdes vi åt hem med våra hjordar. Jag
hade varit längre upp åt bergen med min under en
vecka. Bland andra nyheter från byn, talade Giovanni
äfven om ett par rika
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
