Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Giulia Saviera. Ett reseminne, upptecknadt för Sv. Familj-Journalen af Lina Mn. - Fruntimmers-botanik. Ax. H-dt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
351
engelsmän, som varit der några dagar. Han skulle göra
upp en affär med en af dem», sade han, »men hvari
denna affär bestod, ville han ej säga. Då vi nalkades
byn, kom Giulia emot oss och helsade oss gladt och
vänligt. Hon tog en knippa ved från Giovannis axlar
och sade leende, att det tillkom henne att dela
hans bördor. Hon var sig alldeles lik, skrattade
och pratade som vanligt. Att hon icke hade en ond
tanke då, vill jag svära på. Deremot låg det något
tvunget och stelt i Giovannis sätt mot henne. Dagen
derpå talade jag vid min bror och frågade, huru det
gått med hans affär med engelsmannen. Hans ansigte
mörknade, han svor en bister ed och svarade, att
engelsmannen rest. Jag skrattade åt honom, ty jag
tänkte, att den främmande signorn måhända beundrat
Giulias skönhet och att Giovannis svartsjuka var hela
affären. Jag såg ej Giulia på hela dagen, hon hade
fört ut hjorden, sade Giovanni, ty de brukade tura
om dermed eller följas åt. Dagen derpå, när jag om
morgonen skulle titta in för att fråga, om Giovanni
och jag skulle göra sällskap en bit på vägen, fann
jag honom ännu liggande i sängen. Då jag ropade till
honom, svarade han mig ej, och då jag kom närmare,
fann jag honom död - med ett gapande sår på strupen
och en blodig knif låg på golfvet. Förskräckt gick
jag att uppsöka Giulia-jag fann henne på löftet, hon
skulle just ömsa klädning, men då jag såg den blodiga
kjolen och de blodfärgade händerna, betogs jag af fasa
och skyndade att anmäla saken inför dommaren. Mer har
jag ej att säga, men jag vill svära på, att Giulia
är min olycklige broders mördare.»
Hans vittnesmål tycktes ej göra minsta intryck på
Giulia, ty hon bibehöll samma marmorlika lugn som
förut. Huru fasansvärdt stod icke detta lugn i motsats
till de barnsligt veka dragen! De bruna händerna,
som. hon höll hårdt sammanknäppta, sågo så små och
späda ut, att jag omöjligt kunde föreställa mig dem
handterande mördarknifven.
Flera vittnen hördes. Den blodiga klädningen
bevisades tillhöra Giulia; knifven, hvarmed mordet
begåtts, erkändes för Giovannis. Det fanns intet
tvifvel. Giulia var sin makes mördare, derpå kunde
äfven jag hafva svurit. Men livar for hade hon begått
denna ohyggliga gerning? Jag kände ett brinnande
intresse för att erfara lösningen på gåtan. Det
var omöjligt att ej känna medlidande med den sköna,
unga varelsen. Jag kunde ej tänka mig henne såsom
brottslig, utan att någon gräslig oförrätt tillfogats
henne.
Dommaren vände sig till henne:
»Giulia, Savieras maka, innan dommen af kunnas, äger
du rätt att försvara dig eller att genom en sann
och uppriktig bekännelse mildra dommen. Hvad har du
att säga?»
»Intet!» ljöd det klart och tydligt från de stolta
läpparna.
»Erkänner du dig skyldig till mordet?»
»Ja!»
»Hyser du ingen ånger öfver ditt gräsliga brott?»
För första gången höjdes hennes ögonlock och visade
tvänne ögon af förfärande eld.
»Nej!»
»Önskar du ej, att det vore ogjordt, att du åter hade
din make i lifvet och ej vore skyldig till hans död?»
»Nej! Vore han lefvande, skulle jag görandet
om igen.»
Hon sade detta i en passionerad ton, helt olik^heimes
förra lugn, och ur hennes ögon ljungade vilda
blixtar. Hon var förfärlig, men outsägligt skön,
att skåda.
»Hur har du blifvit så förändrad, Giulia?» utropade
den milde, vördnadsvärde dommaren, och denna fråga
lästes äfven i alla de närvarandes blickar.
Hennes enda svar var ett bittert, hånfullt leende.
»Vill du säga oss, hvad anledning du hade till detta
mord, hvarför du begick det? Plågade Giovanni dig
kanske med svartsjuka?
»Giovanni svartsjuk!» -* och hon log åter bittert.
»Har du intet att säga, som kan förmildra din
dom?»
»Jag önskar ingen mildring.»
»Vill du icke säga, när tanken på mordet först kom
öfver dig?»
»Endast tvänne dagar före...»
»Och du älskade Giovanni intill dess?»
En flammande rodnad göt sig. öfver hennes ansigte,
och jag tyckte mig se en tår skimra i hennes öga. Hon
är dock ej så hård, tänkte jag, men nästa ögonblick
var hon åter sig lik med sin isande köld.
»Dommen kommer ej att afkunnas på ännu några dagar»,
fortfor dommaren. »Pater Einaldo skall ytterligare få
tala med dig; måhända kan han förmå dig till större
uppriktighet och något komma i dagen, som kan mildra
dommen.»
»Jag har i dag sagt allt, hvad jag har att säga»,
var det kalla svaret.
Dommaren suckade och skakade sorgset sitt gråa hufvud.
»För fången tillbaka till cellen», sade han till
rättstj enar en, »hon har bekännt sig skyldig, detta
är således det sista förhöret, men dommen kommer ej
att afkunnas förrän efter några dagar.»
I det Giulia gick mot dörren, snarare med en
drottnings hållning, än en brottslings, störtade den
förtviflade modern fram emot henne, kastande sig för
hennes fötter, i det hon omfattade hennes knän.
»O, Giulia, Giulia, mitt enda barn, mitt solsken,
säg blott ett ord till tröst, innan du går, säg,
att du ångrar dig, och madonnan skall förlåta dig
för ditt gräsliga brott! Säg blott något, som kan
urskulda dig, som kan göra skammen och sorgen mindre,
och jag skall sluta dig till mitt hjerta, ty du är
ändock mitt älskade barn! Du var vansinnig, utom dig,
du visste ej, hvad du gjorde! Ack, när du som späd
hvilade vid min barm, när du, en rosig flicka, följde
mig kring stugan, när du stod som en strålande brud
- ack, ack, icke kunde jag då ana, hvad som skulle
hända! Men hvad du än gjort, vill jag bedja natt och
dag för din själ - o, att du kunde lindra qvalet och
visa oss, att du ej är så hård och grym! ... Säg oss,
Giulia, säg oss, hvarför gjorde du det?»
Under moderns häftiga tal hade Giulia så småningom
veknat. Hennes barm hvälfde sig, ögonlocken ryckte och
läpparna darrade. Hon drog modern tätt intill sig,
tryckte armarna hårdt om hennes hals och hviskade
snyftande det, som blott vi, hvilka sutto så nära,
kunde höra:
.>iModer, lian sålde mig!v
Derefter föll hon afsvimmad till golfvet.
L vad är en flicka vid tretton år? -
tidig "knopp i en kylig vår. - Vid fjorton år,
hvad är flickan då? En anemone med blomma blå. -
Vid femton hon en gullvifva är, Om vårens värme ett
vittne bär. Vid sexton år? En förgät mig ej, Den
blyga kärlekens konterfej. - Vid sjutton är hon så
skön en ros,
Med taggar, färger och doft derhos. I bästa fägring
den rosen står Från aderton och till tjugo år. Hur
länge står hon i rosengård? I tio år under trogen
vård. Se’n falla bladen helt stilla af Och hösten
reder åt sommarn graf. I rosens ställe stå nypon nu,
Då sägs, att flickan bör vara fru.
Ax. H-dt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
