Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Furst Serebräny. Historisk roman af grefve Alexis Tolstoy. Öfversättning af C. Ludv. Törnberg.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Furst Serebräny.
Historisk roman af grefve Alexis Tolstoy.
- Öfversättning af C. Ludv. Törnberg.
L
1565 efter Kristi börd anlände en het sommardag,
den 23 Juni, den unge b oj aren furst Nikita
Ro-manovitsch Serebräny till byn Medvedevka, belägen
ungefär tretio verst från Moskva. Han åtföljdes af en trupp
krigare och tjenare.
Fursten hade tillbragt hela fem år i Lithauen. Han
hade af tsar Ivan Yassiljevitsch blifvit sänd till konung
Sigismund, för att afsluta en evig fred med denne. Men denna
gång hade tsaren ej träffat något lyckligt val. Visserligen
bevakade fursten med eftertryck sitt lands intressen, och i detta
hänseende hade man ej kunnat önska sig ett bättre
sändebud-, men för underhandlingar var Serebräny ingalunda skapad.
Föraktande den diplomatiska konstens finesser, ville han fritt
och öppet bringa saken till ända och tillstadde den ihonom
åtföljande sekreteraren,- till dennes stora bekymmer, alls inga
listiga konstgrepp.
Konung Sigismunds rådsherrar, hvilka redan voro
beredda till eftergifter, drogo genast nytta af furstens
uppriktighet. De hade snart lärt känna hans svaga sida och
stegrade på grund häraf sina fordringar. Då förlorade Nikita
tålamodet: inför den samlade riksdagen slog han knytnäfven
i bordet och sönderref fördraget, som endast väntade på hans
underskrift.
"Ni och er konung äro menniskor med dubbla ansigten!»
utbrast han. »Jag talar med er, som mitt samvete bjuder
mig, men ni äro blott betänkta på att föra mig bakom ljuset
med era ränker!»
Genom detta häftiga tal förlorade Serebräny i ett enda
ögonblick alla de fördelar, som han uppnått genom de
föregående underhandlingarna, och han skulle ej hafva undgått
sin herres vrede, om han ej till sin lycka samma dag fått
befallning från Moskva att ej afsluta fred, utan återupptaga
fiendtligheterna. Med stor glädje lemnade Serebräny Vilna
och utbytte sin samm etsdrägt mot en glänsande p ansar skjorta.
Nu bevisade han, att han var vida skickligare i vapenyrket,
än i diplomatiens konstgrepp, och förvärfvade genom sin
tapperhet stor ära, och detta icke blott bland ryssarna, utan
äfven bland lithauerna.
Furstens yttre motsvarade hans karaktär. Rättframhet
och öppenhjertighet voro de mest framstående dragen i hans
snarare angenäma, än vackra ansigte. I hans mörkbruna, af
svarta ögonhår skuggade ögon kunde en uppmärksam
betraktare läsa en utomordentlig, ehuru omedveten, ja, så att säga
ofrivillig beslutsamhet, hvilken ej * tillstadde honom ens en
sekunds betänksamhet, när ögonblicket att handla var inne.
Buskiga, i hvarandra öfvergående ögonbryn häntydde på en
viss oordning och brist på sammanhang i hans tankar. Men
den välbildade, lätt hvälfda munnen röjde orubblig fasthet,
och dess leende hade ett så anspråkslöst och godt, nästan
barnsligt uttryck, att man skulle kunnat anse honom något
inskränkt, om ej den adel, hvarom hvarje drag talade, varit en
underpant derpå, att hjertat städse kände, hvad förståndet
måhända endast med någon möda fattade. Det allmänna
intrycket var till hans fördel och ingaf den öfvertygelsen,
att man tryggt kunde anförtro sig åt honom vid sådana
tillfällen, som främst kräfde beslutsamhet och hängifvenhet.
Serebräny var ungefär tjugofem år gammal. Han var
af medelstorlek och hade breda skuldror, men var deremot
temligen smal öfver höfterna. Hans tjocka, blonda hår var
ljusare, än hans solbrända ansigte och bildade en skarp
kontrast mot de mörka ögonbrynen och de svarta ögonhåren.
Ett kort skägg, något mörkare än håret, skuggade lätt haka
och läppar.
Fursten befann sig för tillfället i en glädtig, upprymd
sinnesstämning: han skulle ju återvända till sitt fädernesland.
Det var en klar, solljus dag, en af de dagar-, då hela naturen
andas en viss feststämning, då blommorna förefalla yppigare,
himmelen blåare, luften genomskinligare - då menniskan
känner sig så lätt, som om hennes själ blifvit vigd vid
naturen och nu skälfde på hvarje blad, gungade på hvarje
grässtrå. Det var i sig sjelft en herrlig junidag, men. dubbelt
herrlig föreföll den fursten efter hans femåriga vistelse i
Lithauen. På fälten, i skogarna - öfverallt andades han
hemmets luft.
Nikita Serebräny hade nära slutit sig till tsar Ivan. Utan
falskhet och utan bakslughet höll han troget sin vasalled, och
ingenting skulle hafva förmått att rubba hans till handling
städse färdiga tillgifvenhet för sin herre. Ehuru hans hjerta
och hans tanke redan länge kännt åtrå efter hemmet, skulle
han dock, om han i detta ögonblick fått befallning att
återvända till Lithauen, utan att hafva sett vare sig Moskva eller
sina anhöriga, genast vändt om sin häst och med den forna
ifvern störtat sig i nya strider. För öfrigt var han ej den
ende, som tänkte så: -Öfverallt i det ryska landet var tsar
Ivan älskad. Det tycktes, som med hans lyckliga regering
en ny gyllene ålder dagats för Ryssland, och då munkarna
genombläddrade sina gamla krönikor, funno de ingen
herrskare, som kunde förliknas vid Ivan.
Kort innan fursten och hans män hunno fram till byn,
förnummo de ljudet af glada sånger, och då de kommit fram
till de första stugorna, sågo de, att en fest firades i byn.
På ömse sidor om bygatan hade de unga gossarna och flickorna
uppställt sig till ringdans kring en björk, som var smyckad
med en mängd brokiga tyglappar. De dansande, såväl gossar
som flickor, hade gröna kransar på hufvudet. Under dansen
sjöngo de olika grupperna än tillsammans, än hvar för sig,
och ställde sig, som om de utkämpade en strid riiéd hvarandra.
Under sången urskilde man flickornas klingande skratt, och
muntert skimrade gossarnas brokiga skjortor i, de samlade
skarorna. Svärmar af dufvor flögo från tak till tak. Allt
var lif och rörelse - det godmodiga ryska folket roade sig.
Vid byns utkant närmade sig furstens gamle ridknekt
sin herre och yttrade glädtigt:
»Se - se, far lille, huru de fira den heliga Agrippinas
fest! ^Skola vi ej rasta här något, litet? Hästarna äro trötta,
och vi sjelfva skola vida bättre till mods fortsätta vår väg,
sedan vi vederqvickt oss något. Du vet sjelf, far lille, att
man ej kan mycket företaga med tom mage.»
»Men äro vi ej redan i närheten af Moskva?» sporde
fursten, som påtagligen ej var böjd för att göra halt i byn.
»Ack, far lille, den frågan har du nu redan framställt
fem gånger, och sista gången svarade det goda folket, att vi
ännu hade ungefär fyrtio verst att tillryggalägga. Gif derför
befallning, furste, att hålla rast här, ty hästarna äro verkligen
alldeles uttröttade.
»Nå väl, så hvilen er då något litet», sade fursten.
»Hollah, der!» ropade Mikael, vänd till ryttarna. »Sitten
af! Tagen fram kokredskapen och gören upp eld!»
Ryttarna och tj enarna, hvilka samtliga stodo under
Mikaels kommando, skyndade att lyda och lösgöra packningen.
Äfven fursten steg af hästen ock lade af sin rustning. Då
byns ungdom antogo, att de hade en man af hög rang* f or
sig, af bröto de sina sånger och danslekar^ gubbarna blottade
sina hufvuden och alla förblefvo stående och betraktade
hvarandra med tviflande blickar, ovissa som de voro om de skulle
fortsätta leken.
»Låt ej störa er, godt folk!» yttrade furst Nikita
välvilligt. »Armfalken gör ej jagtfalkén någon omak.»
»Haf tack, bojar!» svarar en gammal bonelé. »Om din
nåd ej har något emot vårt sällskap, så bedja vi dig
uppriktigt, att du sätter dig här vid diket, och vi skola, om du
tillåter, bjuda dig en kruka honungsvatten 5 visa oss den
Sv, Famitj-Jonrn. 1882,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
