Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Furst Serebräny. Historisk roman af grefve Alexis Tolstoy. Öfversättning af C. Ludv. Törnberg.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
42
äran, bojar, att tömma den till din välgång! - Nå, fjollor!"
fortfor han derpå, vändande sig till flickorna, "hvarför äro
ni så ängsliga? Se ni ej, att detta är en bojar med sitt följe
och ej en skara opritschniker? Ser du, bojar, allt sedan
Kyssland började hemsökas af opritschninan, sväfvar folk, som vi,
i beständig fruktan, och lifvet är tungt för den ringe
mannen ... Drick vid festen, om du har lust, men somna ej in;
sjung, men håll dina ögon öppna!... Ofta komma
opritschni-kerna plötsligt och slå ned, man vet ej huru och hvarifrån,
alldeles som snön från himmelen."
"Opritschniker-"hvad är det för slags folk?" sporde
fursten.
"Det må hin onde sjelf veta. De kalla sig tsarens folk.
Ti äro tsarens folk, opritschniker’, säga de, ’och ni äro
lifegne, slafvar. Oss tillkommer att plundra och brandskatta
er, och er tillhör att tiga, lida och underkasta er. Så är
tsarens vilja.’»
Furst Serebräny förmådde ej längre tillbakahålla sin ovilja.
75 Tsar en skulle ha’ befallt dem att kränka hans folk!
Ha, de uslingarna! Men hvilka äro de, och hvarför fasttaga
ni ej dessa röfvare?"
"Taga fast opritschniker? Ack, bojar, man märker nog,
att du kommer långt bort ifrån, då du ej känner
opritschni-kerna! Man skulle bara försöka att göra dem motstånd!
Jag minns, att en dag tio af dem kommo till Stepan Michailoffs
gård. Stepan var då ute på fältet, och de vände sig till hans
hustru: ’Tag hit det här, tag hit det der!’ - Gumman lemnade
allt hvad de begärde och neg på köpet ödmjukt för dem.
Men så hette det: ’Tag hit pengar, kära mor!’ - Gumman
började lipa, men det hjelpte ej; hon öppnade kofferten, tog
fram två guldmynt ur en liten trasa och räckte dem gråtande:
’Tag dem, men skona mitt lif!’ - ’Det var inte mycket!’
ropade de, och en af opritschnikerna slog henne för tinningen,
så att det var ute ,med henne på fläcken. Stepan kommer
hem från fältet och ser sin hustru ligga der med
sönderslaget hufvud; då kan han inte hålla sig, utan öfverhopar
tsarens folk med förebråelser: ’Ni hafva då ingen gudsfruktan,
ni skändliga! Måtte ni efter döden ingen räddning, ingen
fristad finna!’ - Men. de lade till svar en löpsnara om den
gode mannens hals och hängde honom på dörren."
Nikita Komanovitsch skalf af vrede, och hans hjerta tycktes
vilja spränga bröstet.
"Huru! Midt på öppen landsväg och alldeles i närheten
af Moskva plundras och mördas bönderna af röfvare! Men
hvad göra då era sotski och starostar? Huru kunna de tåla,
att landstrykare gifva sig ut för tsarens folk?"
"Jo", invände bonden, "de säga: Ti äro tsarens folk,
vi opritschniker; allt är oss tillåtet, men ni äro endast
lifegne.’ De hafva äfven sina anförare, och dessa bära egna
igenkänningstecken: en hårqvast och ett hundhufvud. De
måste alltså verkligen vara tsarens folk."
"Dumhufvud, understa dig ej att kalla röfvare och
mördare för tsarens folk!" utropade fursten. Derpå fortfor han
för sig sjelf: "Jag kan ej fatta det här: egna
igenkänningstecken - opritschniker? Hvad betyder detta ord, och hvad
är det för slags folk? Så snart jag kommer till Moskva,
skall jag underrätta tsaren om allt detta, och han skall då
ge mig befallning att förfölja dem. Intet förbarmande med
dem, så sannt Gud är helig - intet förbarmande med dem!"
Under tiden hade byns ungdom åter börjat sin lek. En
yngling föreställde brudgummen, en flicka bruden; ynglingen
bugade sig djupt för sin bruds föräldrar, hvilka likaledes
framställdes af en yngling och en flicka, och sjöng dervid,
beledsagad af kören:
"Herr svärfar, brygg mig öl,
fru svärmor, baka kakor,
herr svåger, sadla mig en häst!"
Derpå togo gossar och flickor hvarandra i hand och
dansade kring bruden och brudgummen, först åt det ena, sedan
åt det andra hållet. Brudgummen drack ölet, åt kakorna,
red hästen förderfvad och körde så sina nya anförvandter
på porten:
"Ät fanders med svärfar,
åt fanders med svärmor,
åt fanders med svågern!"
För hvarje tilltal stötte han en gosse etter en flicka ur
kretsen.
Bönderna skrattade af alla krafter. Plötsligt hördes ett
genomträngande skri. En gosse om tolf års ålder störtade
alldeles betäckt med blod in i kretsen.
"Eädda mig - göm mig!" skrek han och hakade sig fast
vid böndernas kläder.
"Hvad går åt dig, Vanja? Hvarför skriker du så? Hvem
har sårat dig? Det måtte väl ej vara opritschnikerna nu
igen heller?"
I ett nu hade de båda kretsarne förenat sig i en grupp.
Alla trängdes kring gossen, men denne förmådde knappt tala.
"Der, der", framstötte han med bäfvande stämma, "der
bakom gärdesgården betade jag min kalf - då kommo de
framrusande och började hugga sönder kalfven med sina
sablar. Nu kom Dunka; hon tiggde och bad, men de grepo
Dunka och släpade henne med sig, och mig–––-»
Ett nytt genomträngande skri afbröt gossens berättelse.
Från andra ändan af byn kommo qvinnor springande och
skreko:
""Hvilken olycka - opritschnikerna! Bort, flickor, bort,
gömmen er i rågen! Dunka och Alenka hafva de fört med
sig och slagit ihjel Sergevna."
I detta ögonblick varseblefvos ungefär femtio ryttare med
dragna sablar. Framför dem sprängde en ung man med svart
skägg, klädd ’i röd kaftan och med en guldbrämad
vargskinnsmössa på hufvudet. Yid hans sadel hängde en hårqvast och
ett hundhufvud.
"Goida, goida!" skrek han, "slå ihjel packet, sabla ner
bönderna, tag fatt på flickorna, stick byn i brand! Följen
mig, gossar! Intet förbarmande med någon!"
Bönderna flydde åt alla håll. De, som befunnit sig i
furstens närhet, ropade:
"Far lille, bojar, öfverge ej oss värnlöse - beskydda oss
olyckliga!"
Men Nikita var redan borta.
"Hvar är boj ären?" sporde den gamle bonden och såg
sig om åt alla håll. "Den plats, der han satt, är kall. Och
ej heller synes någon till af hans folk. De hafva då
skyndat bort och tågat sin väg, de tappra! O, hvilken olycka,
vi äro alla förlorade!"
Den unge mannen i röda kaftanen höll in sin häst och
ropade: ’
"Ohoj, gamle gråskägg! Här dansades nyss - hvar ha’
flickorna gömt sig?"
Bonden bugade sig tigande.
"Till björken med honom!" skrek den svartskäggige.
"Han tycker om att tiga - nå, så må han också tiga för
evigt uppe i björken!"
Några ryttare stego af och kastade en snara om
bondens hals.
»Far lille, gode herre, tag inte lifvet af en stackars
gubbe! Släppen mig, herrar, tagen ej lifvet af en stackars
gubbe!"
"Aha, din tunga är ändtligen löst, gamle smutsskägg!
Men, ser du, nu är det för sent, min lille bror - en annan
gång gycklar du inte med oss! Till björken med honom!"
Opritschnikerna släpade den gamle med sig till ett träd.
I detta ögonblick hördes några skott bakom bondstugorna.
Tio man till fots kastade sig med dragna svärd öfver
bödelsknektarna, och samtidigt sprängde Serebränys folk fram bakom
ett hörn af bygatan samt störtade sig med ett högt^ härskri
på opritschnikerna. Furstens följe var ej hälften så talrikt
som dessa, men anfallet kom så plötsligt och oväntadt, att
opritschnikerna i ett nu voro slagna på flykten. Fursten
sjelf kastade deras anförare med ett svärdshugg ur sadeln,
sprang derpå af hästen, innan han fått tid att hemta sig,
satte sitt knä på hans bröst och grep honom om strupen.
"Hvem är du, skurk?" sporde fursten.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
