Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Furst Serebräny. Historisk roman af grefve Alexis Tolstoy. Öfversättning af C. Ludv. Törnberg.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
46
Mjölnaren råkade vid dessa furstens ord i stor ångest.
Han började frukta för sitt lif.
»Hvarför tiger du, gubbe? Har du ingen dryck, ingen
rot, som kan förändra hennes sinnelag? Tala - säg ut:
hvilka trollörter har du? - Nå, så tala då, hexmästare?»
»Far lille, furst Afanassi Ivanovitsch, hvad skall jag säga
dig? Det finnes olika slag af trollörter. Först ha vi
kol-jukaörten, som man insamlar på Sanct Peters dag. Om du
gnider din arm med den, så förfelar du aldrig ditt mål.
Vidare finnes tirlitschörten, som växer på berget Lissa vid
Kijeff. Den, som bär den örten på sig, mot honom vänder
sig aldrig tsarens vrede. Yidare ha vi den röda videbusken.
Tag en af dess rötter, i form af ett kors, och häng om din
hals, så skola alla menniskor frukta dig som elden.»
Yjäsemski skrattade bittert.
»Menniskorna frukta mig redan tillräckligt - jag
behöfver ej din rot. Nämn de öfriga örterna.»
»Så kommer adamshufvudet, som växer i sumpiga
trakter; det bringar oss skänker. Vidare finnes, till exempel, den
blå träskblomman. Går du på björnjagt, så drick en dekokt
på den, och ingen björn kan tillfoga dig någon skada.
Ytterligare ha vi rabarbern. När man drar upp den ur
jorden, så stönar den som en menniska. Bär man den bunden
om halsen, så kan man aldrig drunkna i vatten.»
»Och detta är allt?»
»Visst icke, far lille, visst icke! Dertill kommer
ormbunken. Den, som är nog lycklig att plocka dess blomma,
han blir herre öfver alla skatter. Så ha vi
Johannis-Maria-örte-n. Den, som har funnit den, han kan stiga upp på första
bästa häst och taga priset af den ädlaste springare.»
»Och en ört, som alstrar kärlek, känner du ej?»
Mjölnaren teg ett ögonblick.
»Nej, far lille, en sådan känner jag ej! Vredgas ej:
Gud är mitt vittne, att jag ej känner en sådan.»
»Och en ört, som utsläcker kärlek - känner du någon
sådan?»
»Icke heller en sådan känner jag, far lille. Men det
gifves en ört med kraft att bryta, och om du med den
vidrör ett slott eller en järndörr, så springer allt i stycken.»
»Sluta då en gång med dina örter!» utbrast Vjäsemski
vredgad och såg på mjölnaren med mörka blickar.
Mjölnaren slog ned ögonen och teg. Plötsligt grep
Vjäsemski honom i strupen och röt:
»Gubbe, gif mig henne! Hör du: gif mig henne, du
förbannade - gif mig henne på fläcken!»
Och han skakade mjölnaren våldsamt med båda
näf-varna, så att denne trodde, att hans sista stund var
kommen. Men plötsligt släppte Vjäsemski gubben, sjönk ned på
knä för honom och snyftade:
»Haf medlidande med mig - bota mig! Jag skall ge
dig, hvad du begär, jag skall öfverhölja dig med guld, jag
skall bli din dräng! Haf medlidande med mig, gubbe!»
Mjölnarens ångest tilltog allt mer.
»Furste, bojar, hvad gör du? Lugna dig dock - jagar
ju David, mjölnaren! Lugna dig dock, furste!»
»Jag stiger ej upp förr, än du har helat mig.»
»Furste, furste», sade mjölnaren med bäfvande stämma,
»stunden är kommen, tiden förgår: stå upp! Det är nu mörkt,
jag ser dig ej mer, jag vet ej hvar du är - fort, fort till verket!»
Fursten reste sig och sade:
»Börja! Jag är färdig.»
Båda tego ett ögonblick. Rundt omkring herrskade djup
tystnad; endast det af månljuset belysta qvarnhjulet
stampade fortfarande och kretsade omkring. Från ett på afstånd
liggande träsk ljöd sumphönans skri, och ur skogens djup
förnams tid efter annan ugglans klagande stämma.
Gubben närmade sig jämte fursten qvarnen.
»Se dit ned under hjulet^ furste, så skall jag uttala
trollformeln!»
Gubben lutade sig ned mot jorden och började, ännu
flämtande af fruktan, att mumla några ord. Fursten såg
ned under hjulet. Så förgingo flera minuter.
»Hvad ser du, furste?»
»Mig förefaller det, som om jag såge perlor falla ned
och guldmynt glänsa.»
»Du kommer att bli* rik, furste, rikare än någon annan
man i Ryssland.»
Vjäsemski suckade.
»Se dit ännu en gång, furste! Hvad ser du?»
»Mig förefaller det, som om jag såge svärd slå emot
hvarandra och emellan dem liksom ett gyllene smycke.»
»Du kommer att hafva framgång i vapenyrket, bojar,
och i tsarens tjenst skall lyckan stå vid din sida. Men, se
dit, se ännu en gång dit - säg mig, hvad ser du?» .
»Nu har det blifvit mörkt och vattnet har grumlat sig.
Ah, nu begynner vattnet att bli’ rödt ... ja, nu är det
alldeles rödt, som blod. Hvad betyder det?»-
Mjölnaren svarade ej.
»Hvad betyder det, gubbe?»
»Nog, furste! Det är ej godt att se dit ned allt för
länge - låtom oss gå!»
»Der sträcka sig röda trådar, liksom ådror - jag ser
liksom en tång öppna och sluta sig - jag ser...»
»Låtom oss gå, furste, det är nog...»
»Stanna!» afbröt Vjäsemski, »det tyckes mig, som om
en såg ginge upp och ned och blod sprutade fram under
den.»
Mjölnaren försökte draga fursten med sig derifrån.
»Stanna, gubbe, jag mår illa, det gör ondt i mina lemmar
- o, så ondt!»
Fursten vek förskräckt tillbaka. Det var, som om han
fattat synens betydelse. Länge tego de båda. Ändtligen
yttrade Yjäsemski:
»Jag vill veta, om hon älskar någon annan!»
»Äger du möjligen något föremål, som har tillhört henne?»
»Detta har jag funnit utanför hennes dörr.»
Fursten visade ett blått band.
»Kasta det under hjulet.»
Fursten kastade ned det. Mjölnaren drog fram en
ler-flaska ur barmen, räckte den åt fursten och sade:
»Drick!»
Fursten drack. Det började gå omkring i hufvudet på
honom och skymma för hans ögon.
»Se nu dit - hvad ser du?»
»Henne - henne!»
»Ensam?»
»Nej, icke ensam! De äro två - en blond yngling i
karmosinröd kaftan står bredvid henne - jag kan blott ej
se hans ansigte.... Stanna! De närma sig hvarandra... mer
och mer . . . Förbannelse öfver er! De kyssa hvarandra!
Våren förbannade! Var förbannad äfven, du, hexmästare,
förbannad, förbannad!»
Fursten kastade en handfull pengar åt mjölnaren, ryckte
sin hästs tyglar lösa från trädet, svingade sig upp i sadeln
och sprängde med blixtens hastighet in i skogen.
Så småningom bortdogo hofslagen i fjärran, och intet
afbröt vidare nattens tystnad, utom det allt fortfarande
brusande qvarnhjulet.
IV.
IXrnschina Morosoff och hans fru.
Bojaren Druschina Andrejevitsch Morosoffs på stranden
af Moskvafloden belägna hus utmärkte sig genom sitt prydliga
utseende framför de öfriga i Moskva. Ekbjelkarna voro alla
noga afrundade, hörnen sorgfälligt afpassade, och huset hade
tre våningar. Ett särskildt regntak,’som sträckte sig ut öfvet
den höga, fristående trappan, uppbars af höga pelare med
egendomliga, utskurna bilder och pryddes af en vacker fris.
Fönsterluckorna voro utsirade med konstfullt målade blommor
och fåglar, och sjelfva fönstren insläppte ej, såsom fallet var
i de flesta hus i Moskva, ljuset genom mörka oxblåsor, utan
genom skifvor af klar, genomskinlig glimmer.
Rundt omkring på den vidsträckta gården stodo
byggnader för tjenstfolket och vidare spannmålsbod, tvättstuga,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
