Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Furst Serebräny. Historisk roman af grefve Alexis Tolstoy. Öfversättning af C. Ludv. Törnberg.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
45
vår furste är ej ängslig för någon och behöfver inte frukta
för din vän Skuratoff, ty han är endast tsaren sjelf
räkenskap skyldig för hvad han gör och låter.»
Nu kom mjölnaren med en tänd torrvedssticka, som han
stack in i väggen; derpå hemtade han schtschi (den
nationella kålsoppan) jämte bröd och ett krus öl. I hans drag
låg en egendomlig blandning af godmodighet och girighet-,
hår och skägg voro helt och hållet hvita, ögonen ljusgrå, och
ansigtet var i alla riktningar genomplöjdt af djupa fåror.
Efter att hafva ätit och läst sin aftonbön, sträckte
Ni-kita och Mikael ut sig på några säckar. Mjölnaren önskade
dem god natt, gjorde en djup bugning, släckte derpå ljuset
och aflägsnade sig,
»Bojar», sade Mikael, så snart de voro ensamma, »det
synes mig, som .om vi gjort orätt i att stanna här. Hellre
borde vi genast ha* ridit vidare fram till Moskva.»
»För att störa hela staden midt i natten - stiga af
hästen vid hvarje gathörn och öppna slagbommen?»
»Ja, far lille, det är bättre att sjelf gå och öppna
slagbommen, än att sofva i en qvarn, der afgrundsmakterna
husera. Och dertill är det ju röfvare, som fört oss till denna
qvarn! I hvilken håla hafva vi ej råkat - och dertill på
sjelfva Sanct Johannis dag!»
»Du har det sålunda ej bra här?»
»Det vill jag just ej säga, far lille; jag ligger beqvämt,
soppan var god och hästarna ha’ fått hafra i öfverflöd. Men
en sak är på tok, och det är att värden är en mjölnare.»
»Nå, hvad gör det, att han är en mjölnare?»
»Hvad det gör?», fortfor Mikael ifrigt. »Du vet alltså
icke, att det ej finnes en enda mjölnare, som ej redan från
födelsen -är förskrifven åt hin onde? Tror du då, att han
utan onda makters bistånd skulle kunna hålla qvarndammen
i godt stånd? Nej, hans biträde är hin onde sjelf, och till
amma har han haft en hexa.»
»Ja, jag har hört dylika sägner», sade Nikita, »men
folket pratar så mycket. Nu hafva vi emellertid intet annat
val; låtom oss alltså foga oss i det, som Gud beskärt oss.»
Mikael höll sig tyst en god stund, gäspade derpå, teg
åter några ögonblick och frågade sedan med redan
sömn-tyngd stämma:
»Och hvad tror du, bojar, om den der Mattheus
Kom-jak, som du kastade ur- sadeln?»
»Jag tänker, att han är en röfvare.»
»Ja, det tänker jag också. Men hvad tror du, bojar,
om den der Yanjuka Persten?»
»Jag tänker, att han likaledes är en röfvare.»
»Ja, det tänker jag också. Men det är i alla fall en
liten skilnad emellan dem. Hvilken af deifi båda anser du,
bojar, vara den värsta spetsbofven, Komjak eller Persten?»
Och utan att afvakta svar på sin fråga började Mikael
snarka. Inom kort var äfven Nikita insomnad.
III.
Trollkonster.
Månen steg upp på himmelen, och klart tindrade
stjernorna. Den halfförfallna qvarnen och det ännu i gång
varande hjulet tycktes öfvergjutna af silfverskimmer.
Plötsligt hördes ljudet af hästfötter, och kort derpå
förnams omedelbart utanför qvarnen en befallande stämma,
som ropade:
»Halloh, gamle hexmästare!»
Af alla tecken att dömma, var den nye gästen ej van
att vänta, ty då svar ej genast följde, skrek han ännu högre:
»Halloh, hexmästare! Kom ut eller jag hugger dig i
stycken!»
Då svarade mjölnaren:
»Icke så högljudt, furste, icke så högljudt, far lille! I
dag äro vi ej ensamma, ty gäster hafva tagit in hos mig.
Jag kommer ned på ögonblicket, far lille; låt mig bara låsa
igen kistan.»
»Jo, jag skall lära dig låsa igen kistan, gamle
afgrunds-brand!»,’ skrek han, som af mjölnaren blifvit titulerad furste.
»Yisste du ej, att jag skulle komma hit i dag? Hur-kunde
du då våga att taga emot resande? Bort med dem på
ögonblicket!»
»Far lille, skrik ej så, skrik för Guds skull ej så,
annars förderfvar du alltsammans! Jag har redan sagt dig, att
vårt förehafvande ej tål något buller, och det står ej i min
makt att jaga bort de resande. För öfrigt äro de oss alls
icke till hinder: de sofva nu - väck derför ej upp dem,
käraste!» ^
»Nå, godt då, gubbe, men akta dig bara att bedraga
mig, ty då vore det bättre för dig, om du aldrig varit född.
Jag skulle då hitta på ett straff för dig, som ännu aldrig
varit uttänkt eller användt.»
»Nå, men så lugna dig då, far lille! Hvad skall jag
gamle man göra? Allt, hvad jag vet, skall jag meddela dig,
och hvad derpå följer, det ligger i Guds hand allena. Men
om din furstliga nåd har för afsigt att straffa mig, då är det
bäst, att alls icke påbörja saken.»
»Se så, gubbe, var ej ängslig - j-ag skämtade bara!»
Eyttaren band sin häst vid ett träd. Han var reslig
till växten och föreföll ännu ung. Månens strålär lekte på
knapparna i hans lifrock. Hans skuldror voro rikt besatta
med gyllne snören och tofsar.
»Nå väl, furste, har du lärt dig orden?», frågade
mjölnaren.
»Ja, jag har lärt dem och jag bär äfven ett svalhjerta
om halsen.»
»Huru, bojar, och det har ej hjelpt?»
»Nej», svarade fursten förtrytsamt, »det har ej hjelpt
det ringaste. »För några dagar sedan såg jag henne i
trädgården, men knappt hade hon igenkännt mig, förrän hon
bleknade, vände mig ryggen och flydde.»
»Vredgas ej, bojar, hugg ej af oskyldiga hufvuden och
tillåt, att jag säger dig ett ord.»
»Tala, gubbe!»
»Hör alltså, bojar . . . Jag är bara rädd att säga . . ,»
»Tala!» skrek fursten och stampade med foten.
»Så hör, far lille. Skulle hon möjligen älska någon annan?»
»Någon annan! Hvilken annan? Sin man - en gubbe?»
»Och om det ej vore hennes man?», fortfor mjölnaren
dröjande.
»Ha, gamle hexmästare, hur kommer du på den
tanken?», skrek fursten. »Ha, om jag bara hyste misstankar
mot någon, så skulle jag med egna händer slita hjertat ur
kroppen på honom.»
Mjölnaren drog sig bestört tillbaka.
»Hexmästare, hjelp mig!», fortfor fursten med dämpad
stämma.’ »Kärleken, denne grymme orm, har mig helt och
hållet i sin makt. Hur mycket har jag ej redan gjort! Hela
nätter har jag legat försänkt i bön framför helgonbilderna,
men bönen skänkte mig ingen rö. Då gaf jag bedjandet på
båten och sprängde från gryningen till sent på natten fram
öfver berg och dal. Mer än en ypperlig häst dödade jag på
detta sätt, men mina hjerteqval förmådde jag ej döda. Då
började jag svärma omkring om nätterna och tömde hela
krus af det starkaste vin, men mina bekymmer kunde jag ej
dricka bort, och mitt sinneslugn fann jag ej åter i ruset.
Nu trotsade jag blygseln och blef opritschnik. Jag deltog i
tsarens dryckeslag tillsammans med hans bödlar, en Gräsnoj,
en Bassmanoff; snart rasade jag vildare än de, jag förstörde
byar och borgar, röfvade bort hustrur och flickor, men det
utgjutna blodet qväfde ej min smärta! Opritschnikerna frukta
mig, tsaren skonar mig för min tapperhets skull - folket
förbannar mig! Furst Yjäsemskis namn är lika fruktadt, som
Maljuta Skuratoffs. Dertill har kärleken fört mig - jag har
störtat min själ i ¥ förderfvet! Men hvad bryr jag mig om
min själ! I helvetets afgrundsdjup skall jag ej bli värre
deran än här! Nå, gubbe, hvarför ser du mig i ansigtet så
der? Tror du att jag är förryckt? Nej, Afanassi Vjäsemski
är ej förryckt, hans hufvud är starkt, hans kropp kraftfull.
Men min smärta är så mycket förskräckligare just derför,
att den ej förmår ge mig dödsknäcken!»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
