Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ett fosterländskt Bildergalleri. XCIX. Carl Christoffersson Gjörwell. - Stigmannagrottan. Efter en folksägen af Gubben Noach.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Suchtelen. Äfven skaldinnan Amalia von Imhoff uttryckte vid
ett besök i Stockholm sin önskan att se den gamle, hvilkens
sällsamma personlighet fäste främlingars uppmärksamhet.
Inbjudningen framkallade en Skriftvexling, hvari
krönikeskrif-varen bad den älskvärda sångmön ursäkta, att hans
gammalmodiga drägt och lika fornåldriga vanor förbjödo honom att
synas i hennes salong, hvaremot han anhöll att få uppvakta
henne någon morgon enskildt, då han äfven med nöje emottogs.
Med åren såg han sig dock allt mera ställd i skuggan
för den lättare vitterhetens idkare. Med Gustaf den tredjes
uppstigande på tronen föregick redan en märkbar förändring i
nationens smak och tänkesätt. Den forna ifvern för de
stränga
vetenskaperna och för
den
fosterländska häfdaforsk-ningen började
nu utträngas af
vers- och
fras-makeriet*, hvilket vid sin
akademiska man-domsannammel-se något längre
fram i tiden fick
snillets och
smakens förbundstecken intryckt
på sitt änne. Ät
detta håll var
Gjörwells
bildning icke riktad,
och den tyska
litteraturen,
hvilkens friska
uppblomstring
han på nära håll
betraktat och
derför varmt
älskade, gjordes
till en skottafla
för de
uppväxande, förfran-skade snillenas
sarkasmer. Det
var således
naturligt, att
Gjörwell skulle få
dela denna
litteraturs öde. Men
Thorild tog »de
lärda mödors
patriark" i försvar
mot »de vittra
kanaljerna»,och
efterverlden har
gifvit sitt fulla
erkännande åt
Gjörwells
förtjenst att hafva gjort oss bekanta med andra länders litteratur,
att med noggrann diplomatisk kritik hafva utgifvit handlingar
af historisk vigt och intresse och att för öfrigt efter bästa
förmåga hafva sökt tjena och befordra kunskapernas förkofran.
Man har förnekat Gjörwell snille. Häremot inlägger von
Beskow i det äreminne, han skrifvit i anledning af Svenska
akademiens 1862 preglade minnespenning öfver Gjörwell,*
följande vackra gensaga:
»Gjörwells bana utmärktes mera af de redbara
förtjen-sternas värde, än af snillets glans. Inom tankeverlden kan
man dock icke verka i vidsträcktare omfattning, och för ef-
* Detta äreminne, olikt de flesta sådana genom sin rikedom på upplysningar, har utgjort hufvudkällan för vår skildring, för hvilken
vi äfven rådfrågat Biografiskt lexikon samt åtskilliga af Gjörwells skrifter.
terverlden, utan att äga någon art af snille. Gjörwell
saknade det ej heller: han var ett arletssnille och såsom sådant
ett verkligt under. Genom de, snart sagdt, oräkneliga rön
och uppgifter, som han strödde omkring till andras
begagnande, liknade han, i sin vandring öfver lärdomsfältet, det
skuldlösa lammet, som, enligt naturforskares påstående,
kringför i ullen blomsterfrön, ur hvilka, der de nedfalla, sköna
blommor uppspira.»
Sin stil bildade Gjörwell efter Lagerbrings, hvilken han
alltid vördade såsom sin egentlige lärare, och om hvilken han
säger: »Jag läste, jag njöt, jag liksom lefde af hans arbeten,
och den fria penna, hvarmed läraren skref, blef ock sedan
lärjungens så
skäliga manér.
Ingen strafie mig
för den skall.»
Gjörwells
bref-stil är
okonstlad, uppriktig,
stundom
barnsligt glad och
rörande genom
känslans
omedvetna utbrott -
med ett ord: ett
uttryck af hans
hela väsen,
förklarar von
Beskow. Hans stil
är menlös, som
hans karaktär-,
han var ett barn,
men af det
slaget, som
himmelriket hörer
till, säger
Wieselgren. Leopold yttrade
efter mottagandet
af ett bref från
honom: »Detta
bref har skänkt
mig mycket nöje
och ingen
förundran. Jag har
alltid trott, att
dess älskvärde
författare skulle
skrifva sådana
bref. Man är i
sin brefvexling
sådan, som i sitt
umgänge. Tit.
har ej orätt att
anse sig lycklig
i detta, som i
andra fall. Tit.
är det i allt och
genom allt, utom
genom den rättvisa, som ett gagnadt fädernesland vore skyldigt
åt utmärkta förtjenster.»
Gjörwells lif - vi sluta med att anföra ännu några rader
af hans akademiske minnestecknare: - »Gjörwells lif är en
tröstande förebild för de många, som, med kärlek till kunskaper
och ett lågande begär att gagna, kämpa mot armod och
motgångar. Han har ådagalagt, huru, med försakelse af lyckans
drömmar, föresatsen att bero endast af sig sjelf och sitt
arbete leder till den sanna äran, och huru känslan att offra
allt åt sin pligt kan blifva källan till en ädlare stolthet, än
den öfver yttre företräden.» c> H Rydberg.
Nappar det inte här, så nappar det väl längre fram.
(Teckning af C. S. Hallbeck; tillhör art. »Stigmannagrottan» sid. 54.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
