Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ett fosterländskt Bildergalleri. XCIX. Carl Christoffersson Gjörwell.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
51
jag kännes vid detta mitt fel och jag har blifvit straffad
derför, ty på mitt nuvarande sjutionde sjette lefnadsår har
jag ännu en betydlig skuld att gälda . . .»
Med skäl förvånas man öfver, att Gustaf den tredje icke
i vidare mån försåg denne sin trognaste tjenare, än att han
under åren 1772-1776 fick förestå konungens enskilda
bibliotek. Gjörwell hade dock kunnat göra anspråk på något
varaktigare vedermäle af Gustafs bevågenhet, ty både 1772
och 1788 tog han som journalist verksam del i de politiska
striderna och förfäktade konungens intressen med ett nit, som
var mera varmt, än välbetänkt, och som ådrog honom både
förföljelser och hån. Som ifrig anhängare af hattpartiet var
han under frihetstidens sista dagar utsedd till det herrskande
partiets offer. »Mössorna», berättar han, »hade vid
riksdagen 1772 beslutit min undergång. Biskop Serenius var så
uppriktig och sade mig mitt öde förut: det, att kläda
schavotten och Marstrand, för det jag berömt vår egen konung
Gustaf den tredje. Jag. stod redan till rätta i hofrätten, då
den 19 Augusti 1772 frälste mig.» Sedermera erhöll han
det spefulla binamnet »riksförgyllaren» och grefve Carl
Fredrik Scheffer yttrade föraktfullt till honom, att han icke läste
hans tidningar. Men några beräkningar på egen ära eller
fördel ingingo icke i Gjörwells politik. »Jag bar alltid
skrifvit sjelfkrafd, alltid efter egen öfvertygelse», säger han,
»aldrig för begärd lön eller mot betalning.» Den pension,
Gjörwell vid af skedstagandet från kungliga biblioteket erhöll,
besteg sig till ett hundra tretiotre riksdaler sexton skillingar
riksgäld. Tio år derefter förhöjdes den till ett hundra
sextiosex riksdaler tretiotvå skillingar banko, hvilken summas
åtnjutande Gjörwell med djupaste vördnad och tacksamhet
erkände som en kunglig nåd. Intet akademiskt samfund kallade
honom till ledamot, intet äretecken prydde hans bröst. När
hans vänner anmärkte det, svarade han: »Jag har blott
uppfyllt min skyldighet, mig tillkommer ingen tack eller belöning.»
I ett bref tecknar Gjörwell en publicists pligter sålunda:
En journalist bör vara l:o en god undersåte, dels för det att
det är hans skyldighet i allmänhet, men dels och förnämligast
af den grund, att han äger en del af nationens röst i sin
hand. Gör han deraf ett förnuftigt, välbetänkt och
patriotiskt bruk, så är han en nyttig och aktningsvärd medborgare-,
gör han det icke, så är han dels en föraktlig, dels en
straffvärd menniska, ty antingen vill han skada eller skadar han
verkligen. Han bör 2:o vara sin konung och sitt
fädernesland lika tillgifven. Härmed förbinder han 3:o en lika
oskrymtad dyrkan för sanningen. Hvar den fått helga begrepp och
böjelse, der framlägges ock dess språk utan smink, utan
låghet, inför både tronen och menigheten. Men en icke mindre
egenskap hos en journalist är 4:o att innehafva granskningen,
så att han vet hvarom han dömmer, huru han dömmer och
i hvad tid han dömmer; ty utom denna egenskap kan han
rätt så ofta skada som gagna.
Det schema, Gjörwell här uppställt, har han troget följt.
En lefvande gudsfruktan uppehöll honom under alla
lifvets vedervärdigheter, och hans själs helsa göt ännu i sena
ålderdommen öfver hans ansigte ett skimmer af lycksalighet,
som bragte skådespelaren Stenborg på den tanken att
framställa Anakreon i operan af samma namn med Gjörwells
drag. »Det gjorde mig icke litet glad», skrifver i anledning
häraf Gjörwell till sin dotter, »att en gång få se en lycklig
gubbe spelas, hvartill jag vore originalet.» Afundsvärdt säll
fann han sig också i sitt stilla bokrum, omgifven af de stumma
lärarna från alla tider och länder, rådfrågande dem och
bref-vexlande om dem med frånvarande vänner eller i sitt
landtliga hem, Kaptensudden på Djurgården, bland blommor och
taflor, vid sidan af en huld maka och hoppfulla barn*.
Gjörwells lugna sinne upprördes dock någon gång vid
påminnelsen om det armod, hvarmed han på sina gamla da-
gar måste kämpa. I hans dagbok förekommer sålunda, under
den 15 November 1800, följande anteckning: »I dag måste
jag inför beskattningskomitén uppgifva, under skriftlig
eds-förbindelse, min verkliga fattigdom och att jag ingen sådan
behållning hade, som någon beskattning bära kan. Hvad
verkan har ett sådant blottställande i allmän dag för en
medellös, ehuru mycket arbetsam man?»
Det blef den nya dynastiens stamfader förunnadt att i
någon mån godtgöra de föregående regeringarnas glömska af en
förtjent man** och att sprida en ljusglimt öfver
lärdomsveteranens sista dagar. Kanslirådet P. A. Wallmark, hvilken, liksom
alla andra litteraturens unga idkare, hade blifvit af Gjörwell med
välvilja omfattad, fann sig nämnligen af tacksamhetskänslan
uppmanad att inlägga ett godt ord för sin gamle gynnare
hos kronprinsen Carl Johan, då han i början af år 1811
uppvaktade prinsen, hvilken vid den tiden förde regeringen,
för att tacka för sin utnämning till kunglig bibliotekarie.
Wallmark yttrade dervid sitt beklagande, att han genom sin
befordran ovetande råkat förfördela en gammal vän och af
utmärkta förtjenster om vår litteratur distingerad man, herr
Gjörwell, hvilken haft de bäst grundade anspråk på den
befattning, Wallmark erhållit. - »Men han sökte ju icke»,
inföll prinsen, »och icke kan han begära, att regeringen skall
utbjuda sina tjenster åt personer, huru berättigade de än må
vara, men som den icke alltid är i tillfälle att känna. Hur
gammal är han?» - »Sjutio år.» - Huru stor blir er lön?»
- »Fem hundra riksdaler.» - »Gå till honom, helsa honom
från mig och säg, att han från och med detta års början har
att från min handkassa uppbära denna lön i pension så
länge han lefver och att jag önskar göra hans bekantskap.»
Wallmark invände mot det senare, att gubben i anseende
till sina år och vanor ej kunde för en sådan uppvaktning
kläda sig efter dåvarande bruk. »Det är med personen, ej
med hans kostym, jag vill göra bekantskap», svarade
kronprinsen-, »säg honom, att han skall komma i sina vanliga
kläder.» Med detta budskap kom Wallmark till Gjörwell.
Gubben, som väl insåg sin skyldighet att tacka för den
bevisade nåden och gerna ville uppfylla den, gjorde dock
svårigheter i anseende till klädseln, men lät slutligen beveka sig
att gå i den vanliga, efter prinsens befallning. Den var
sällsam nog. En vid öfverrock med en knapprad, kortbyxor och
kängor samt bar hals med skjortkragen vikt öfver rocken,
som på de unga gossarna den tiden. Genast vid inträdet i
prinsens rum frapperades denne af det sköna hufvudet, som,
till öfre delen kalt, omgafs af ett vackert, ännu icke grått,
kring halsen nedfallande hår. Prinsen gick Gjörwell till
mötes och förmådde honom att sätta sig, satte sig sjelf bredvid
honom och började ett för honom högst smickrande samtal,
som räckte ungefär en timma. Gjörwell var i sjunde
himmelen, i synnerhet när vissa uttryck af kronprinsen röjde, att
denne var väl bevandrad i svenska historien.
Länge fick Gjörwell dock icke njuta af sin förbättrade
ställning, ty han afled några månader derefter, den 26
Augusti 1811. Han ligger begrafven på Solna kyrkogård, der
han ägde egen graf, i hvilken hans dotter Lovisa (C. J. L.
Almqvists moder) före honom nedgått och till hvilken han
ännu vid några och sjutio års ålder ofta vallfärdade, hvarje
gång bringande den älskade dotterns stoft såsom dödsoffer
några blommor, dem han plockat och med .sina kyssar invigt.
Gjörwells namn var på sin tid det största i vår
litteratur "och ännu på sena ålderdommen behöll han bland
lärdommens allvarligare dyrkare sitt gamla anseende. En bland
de förste, hvilken den såsom lärd och litterär samlare bekante
ryske envoyén, general Suchtelen efter sin ankomst till
Stockholm besökte, var Gjörwell. Gubben blef förtjust i sin ryska
bekantskap: »det är en riktig bibliotekarie», sade han. Af
Gjörwells bref från den sista perioden af hans lif äro de flesta till
* En af Gjörwells döttrar blef gift med en krigskommissarie Almqvist och moder till den sedan så ryktbare författaren C. J. L.
Almqvist, på hvilkens andliga utveckling morfadern hade stort inflytande.
** Af Gustaf IV Adolf, hvilken Gjörwell helsato såsom "Sveriges Titus, både uti löfte och fullbordan", rönte han det
uppmärksammande, oatt ett af hans arb,eten,oPa£n’o£es& katekes, å hvilket han hade nära tre tusen subskribenter, blef seqvestreradt. Detta skedde
1803, på konungens befallning från Carlsruhe. Gjörwell fick ett par år derefter tre hundra riksdaler banko i ersättning.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
