Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Stigmannagrottan. Efter en folksägen af Gubben Noach.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Stigmannagrottan.
Efter en folksägen af Gubben Noach.
Der den mäktiga Ljusnan bildar den skummande, vidt
omkring dånande Laforsen, fanns i forna tider - så
berättar en sägen, som ännu lefver på folkets
läppar - en väldig grotta, under en följd af år bebodd af
såväl på svenska som norska sidan fruktade stigmän.
Provinsen Herjeådalen hörde denna tid till Norge, och
man hade sålunda icke långt från Laforsen på svenska sidan
till riksgränsen.
Såväl Helsingland som Herjeådalen voro då ytterst glest
befolkade, och utefter den allmänna väg, som förenade de båda
landskapen, färdades blott då och då någon forman.
Men dessa vägfarande blefvo ofta beröfvade sina varor
af stigmannen på den stora och öde Lafors-skogen, liksom
om sommaren de på skogen betande hjordarna blefvo skattade.
Men - märkvärdigt nog - ingen hade sett någon af dessa
så fruktade röfvare och ingen hade lyckats utspana deras
tillhåll. Det var först genom den händelse, vi i vår berättelse
skola skildra, man fick ljus i de korsande gissningarna.
De utvecklade en utomordentlig list, dessa stigmän.
När en forman kommit så nära Laforsen, att han kunde
höra dess mäktiga dån, fick han der vid vägkanten se en
man, som stod och metade i hjulspåret. Naturligtvis kunde
då icke färdkarlen underlåta att stanna en stund, låtande
hästen gå förut. Han hade aldrig förut sett en så löjlig syn
och dertill var främlingen en så lustig sälle, han sjöng visor
och pratade om allt möjligt, och så hände det, att formannen
glömde sig qvar hela qvarten.
»Men det nappar ju inte", kunde han till äfventyrs
säga, »inte kan du väl draga upp fisk ur torra
hjulspåret, he?»
»Åh!» svarade då den sällsamme metaren under en
slug blinkning, »nappar det inte Mr, så nappar det väl längre
fram!»
De skildes derpå som goda vänner, men när formannen
upphunnit sitt åkdon, voro alla hans varor spårlöst försvunna.
Han förstod då, ehuru för sent, fiskarens mening med att det
nog skulle nappa »längre fram».
Man förstår, att medan fiskaren väckte och underhöll
den vägfarandes nyfikenhet, passade hans i närheten lurande
kamrater på och bortsnappade allt af värde, som fanns på
lasset. Men häst och åkdon fick förmannen alltid behålla.
Ehuru ingen sett bandets anförare, visste dock hvar man
både i den svenska och norska gränsnejden förtälja, att han
var en helt ung man af adlig börd, hvilken för ett drap
nödgats fly och hålla sig dold i de djupa skogarna. Att
han dertill var fager och ståtlig att åse, det hade hvar tärna
hört, och ofta föll talet mellan dem på den hemlighetsfulle
stig-mannachefen.
Det var, om sägnen icke narras, en varm och vacker
sommardag, då ett ensamt åkdon, förnämligare till utseende
än allmogens, långsamt rullade fram uppför Laforsbacken.
I kärran, hvars säte var klädt med dynor, satt en ung flicka
af utomordentlig fägring. Hennes drägt antydde ett högre
stånd, och den mängd af resgods, hon medförde och som så
upptog hvarje plats i åkdonet, att skjutskarlen måste gå
bredvid, vittnade om att den unga damen var stadd på en
längre resa.
Det var vid den tiden en tillfällig fred mellan Sverige
. och Norge, och den sköna tärnans fader, en norsk fältöfverste,
hade derför icke aktat nödigt att låta dottern åtföljas af
beväpnade män, såsom eljest på denna osäkra tid var vanligt,
när damer af hög börd färdades fram i landet. Skön Siri
hade, af för sagan obekant anledning, vistats allt sedan
barndommen i Sverige, men skulle nu återvända till föräldrahemmet
i den norska fjellbygden.
Försjunken i ljufva drömmar och frammanande tjusande
bilder från det fjellomkransade barndomshemmet, som hon nu
snart skulle få återse, hade Siri intet öra för skjutskarlens
prat. Tömmarna voro uppfästade vid selbågen, hästen gick
fritt och säfligt vägen framåt, och hon lade derför icke märke
till, att körsvennen stannade och gaf sig i samspråk med en
underlig figur, som stod der på vägkanten med ett metspö i
handen.
»Ha, ha, ha!» skrattade skjutskarlen med full hals, då
han fick se, att metaren satte en ny mask på kroken och sedan
varsamt lade ut den i hjulspåret. »Är du galen, kamrat, som
tänkerofånga fisk i torra sanden?»
»Åh, det nappar nog», svarade metaren, kastande en
half blick efter det bortrullande åkdonet, som just nu svängde
om vid vägkröken.
»Du var mig en lustig gubbe, du», sade skjuts’aren. »Jag
må väl skratta!»
»Skrattar bäst, som skrattar sist», svarade fiskaren.
»Men utan napp blir du!»
»Säg inte det! Nappar det inte här, så nappar det väl
längre fram.»
I detta ögonblick ljöd ett qväfdt anskri genom den stilla
skogen, men i samma stund började den underliga metaren
med skallande röst sjunga en så munter visa, att skjutskarlen
icke misstänkte något, utan stannade qvar ända till dess han
fått höra sista versen. En så genomlustig visa hade han
aldrig i sitt lif hört.
»Tack», sade han, då sången var slut, »du sjunger
minsann bättre, än du metar.»
»Säg inte det», upprepade fiskaren-, »aldrig har jag haft
så god tur, som i dag.»
»Han är visst koling», mumlade skjutskarlen, der han
nu tog ut stegen för att upphinna åkdonet. »Inbilla mig att
man kan meta laxöringar på torra landet - puff!»
Snart hade han upphunnit häst och fordon. Men hvem
kan beskrifva hans öfverraskning och fasa, då han fann sin
fröken borta tillika med alla hennes saker!
Med hjertslitande röst började han ropa hennes namn,
men något annat svar, än det skogens eko gaf honom, fick
han icke. Hade då den unga flickan rent af blifvit bergtagen?
Då erinrade han sig, att han hört talas om, att röfvare
skulle finnas här i skogen. Hade hon väl fallit ett offer för
dem, under det han stod och talade med metaren der borta på
andra sidan vägkröken? Ja, det kunde väl ej vara
annorlunda! Han påminde sig ju, att han hört ett klagande skrik
just som den lustiga fiskaren började sjunga, och detta skrik
hade säkert kommit från fröken Siri... Den arme skjutskarlen
ref sina gråa hår i förtviflan.
Hvad skulle väl hennes gamle, stränge fader säga, när
han fick veta sin dotters öde och skjutsbondens försumlighet?
Många år hade förflutit sedan skön Siri bortröfvades,
men ännu hade icke hennes sörjande föräldrar kunnat vinna
den minsta upplysning om, hvarthän hon blifvit förd. Den
gamle fältöfversten hade på både svenska och norska sidan
låtit kungöra den sorgliga händelsen, han hade utsändt
krigsmän och spejare och utlofvat en riklig belöning åt den, som
kunde återföra hans dotter, men alla bemödanden hade hittills
varit förgäfves, och det såg ut, som hade stigmannen förstått
att svepa en ogenomtränglig slöja öfver sitt mörka dåd.
I början hoppades de gamla, att något anbud att lösköpa
Siri från bandet skulle afhöras, men äfven härpå väntade de
förgäfves. Stigmannen hade sålunda icke för vinnandet af
guld begått sin illgerning, men denna omständighet var blott
egnad att än mer öka föräldrarnas till förtviflan gränsande
oro och sorg.
En kulen dag på hösten anmälde en tjenare för
fältöfversten, att en man långväga ifrån ville tala med honom.
Den gamle, grånade krigaren befallde att den främmande
skulle införas.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
