Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Stigmannagrottan. Efter en folksägen af Gubben Noach.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Det var en kraftfull, reslig gestalt, som nu inträdde.
Hans skägg var vildt och tofvigt och håret hängde långt ned
på axlarna. Fastän han stod inför en förnäm man, behöll
han ändå sin stora, ludna mössa på hufvudet och blickade
djerft framför sig.
»Hvem är du och hvad vill du?» sporde öfversten, med
tydlig misstro betraktande den djerfve främligen.
»Hvem jag är», svarade denne, »synes mig kunna göra
detsamma, men mitt ärende är, att lemna upplysningar om
din dotter.»
»Tala», sade den gamle, knappt hörbart. Och så
våldsamt uppskakad hade han blifvit af den okändes inledning,
att han måste sätta sig i den höga karmstolen.
»Godt. Men först lyster mig veta, om du ännu står
vid ditt kungjorda löfte angående belöningen.»
»Det gör jag fullväl. Ja, hälften af allt hvad jag äger
offrar jag gerna, om blott du återför mitt förlorade barn.»
»Lefvande eller död?»
Den gamle flög upp från stolen och stirrade vildt
omkring sig.
»Är hon död, min stackars Siri?» ropade han.
»Nej, men icke .vill jag ansvara för hvad som kan
inträffa.»
Den gamle krigaren andades åter. Siri lefde ännu, och
redan denna visshet var ju en stor vinst.
»Hör på, min gode man», sade han vänligt, »om Siri
lefver och du vet hvar hon hålles fången - säg mig då på
en gång, hvar hon är och huru jag skall kunna återvinna
henne! Jag är en gammal, rättfram krigare och förstår mig
icke på omvägar-, jag är far, och om du sjelf har barn, så
torde du förstå min ifver och längtan.»
Den hemlighetsfulle främlingen svarade icke på detta
vädjande. Han yttrade blott:
»Känner du Thorer Esbjörn?»
»Han, som drap min broders son och sedan flydde undan
lagen och hämnden? Ja, nog känner jag honom.»
»Nåväl, din dotter är. hos denne Esbjörn.»
Den olycklige fadern kände sig nästan förkrossad vid
denna underrättelse. Hans Siri, hans enda barn, var i en
slägtfiendes våld! Esbjörn hade sålunda icke nöjt sig med
att gifva ett slag. - Han hade äfven gifvit det andra, om
möjligt härdare, efter som det denna gång träffat en värnlös
qvinna.
»Jaså», mumlade han, »Thorer har nu också blifvit
qvinnoröfvare - det är värdigt honom.»
Den gamle försjönk i betraktelser och glömde för en
stund den främmandes närvaro. Han återkom dock så
småningom till sig sjelf och återtog samtalet.
»Men säg mig* då», sade han med någon otålighet i
rösten, vhvar den ädle riddaren håller min dotter fången!
Icke lärer du tänka vinna din belöning med mindre du yppar
hela sanningen.»
Den okände betänkte sig ett ögonblick, men svarade
sedan i en ton af öppenhjertighet:
»Jo, han håller henne fången i en öde trakt på andra
sidan gränsen, ej mer än ett par hundra steg från den plats,
der hon... nåväl, der hon bortröfvades. Du har väl hört
talas om de stigmän, som gjort sig så fruktade i
Lafors-trakten?»
»Det har jag, Jag har ju utsändt män för att gripa
dessa stråtröfvare, för hvilka jag nu kan förstå att Esbjörn
står i spetsen, men alltid utan framgång. Tala vidare och
låt mig icke längre lida ovisshetens qval.
»Likväl bo både Esbjörn och hans band der i en grotta
under sjelfva Laforsen. De hafva lättat mången vägfarandes
lass, men lemnat ägaren i frid, ända till dess din dotter
kom den vägen fram. Hon var ung, hon var skön och
Esbjörn tog henne, säker på att en gång vinna hennes
kärlek ...»
Den gamle vågade knappast andas.
»Han har likväl alltid bemött henne med stor
hofvisk-het", fortfor berättaren, »och hon har ingenting saknat, utom
friheten. Men ännu har han ej fått ett vänligt ord af henne
- ja, jag tror väl, att hon icke yttrat tio ord sedan hon
kom till...»
»Oss», ifyllde öfversten, någorlunda tryggad af hvad
han hört, »Jag märker godt, att du är en af Esbjörns män,
men icke desto mindre kan du tala öppet och utan fruktan.
Säg mig då, har han skickat dig, har min dotter gjort det
eller har du kommit af egen maning?»
»Jag kan väl på sätt och vis säga, att Esbjörn skickat
mig», svarade främlingen med ett kort skratt. »Han har
skymfat mig i de öfrigas närvaro, och det var nog för mig
att handla så, som jag nu gjort. Och hvad det beträffar att
tala utan fruktan, så må jag säga dig, att jag ännu aldrig
vetat hvad fruktan är.»
»Nå, vi få icke räkna så noga. Men säg mig, tror du
icke att Esbjörn misstänkt din afsigt och nu flytt till en
annan trakt?»
»Jag tror inte . det - han är för stolt dertill och litar
for mycket på de sina.»
»Huru många man har han?»
»Tolf, men de gå för femtio. Likväl vill jag säga dig,
att dessa böra skonas - de ha’ ej gjort mig något ondt.
Med Esbjörn må du förfara som dig lyster.»
»Vi skola tänka närmare härpå. Sätt dig emellertid
nu, så skall jag tillsäga om någon förfriskning.»
Fältöfversten gick att uppsöka sin husfru, men innan
han inträdde till henne, tillsade han ett par manliga tjenare
att noga se till, att främlingen ej aflägsnade sig. Han var
ännu ej rätt säker på, att icke någon list gömde sig under
den sällsamme budbärarens meddelanden.
Det var likväl icke så, och då den gamle återvände,
fann han främlingen i full färd med en bastant måltid.
»Du trodde väl att jag skulle rymma», sade han med
ett nästan föraktligt leende, »eftersom jag ser ditt folk posta*
på gården, men du kan vara lugn. Tro mig, att din önskan
att återvinna din dotter icke kan vara starkare, än min törst
efter hämnd på Esbjörn.»
Långa öfverläggningar följde nu, och då främlingen
försäkrade, att Esbjörn icke skulle kunna tagas med annat än
vapenmakt, beslöt öfversten att sammankalla alla de knektar,
som funnos i närheten. Sjelf ville han tåga i spetsen för
dem, sjelf ville han med svärdet i hand blifva sin dotters
hämnare.
Några dagar derefter tågade en liten, men väl beväpnad
skara ned mot Lafors-skogen. Den gamle fältöfversten satt
till häst och bredvid honom gick för detta stigmannen, af
sagan kallad Kettil.
Ju mera de nalkades målet för sin färd, desto otåligare
blef den gamle.
Ändtligen voro de framme.
Det var på. natten, skaran anlände till Laforsen, Man
hade med flit beräknat tiden så, för att obemärkt kunna
nalkas grottan.
Stormen tjöt och det brakade i skogen, men högt öfver
detta hemska larm dånade den väldiga forsen med
höstflodens hela, öfverväldigande kraft. Och öfver den dystra nejden
hade oktobernatten utslagit sina korpsvarta vingar, insvepande
hvarje föremål i en ogenomtränglig skugga.
Tysta som andar och vägledda af Kettil nalkades de
anfallande. Fältöfversten hade ett godt stycke från forsen
lemnat sin häst i en tjenares vård, på det ej djuret genom
en gnäggning skulle väcka stigmannens uppmärksamhet och
förråda truppens förehafvande.
Man stod nu framför det täta buskage, som betäckte
grottans öppning. Från elfsidan syntes gnistor uppstiga mot
den svarta himmelen - stigmannen voro således inne och
utan aning om faran samlade kring den sprakande stockelden.
Den gamle öfversten hade deltagit i mången blodig dust,
men aldrig hade hans hjerta klappat så våldsamt, som i detta
ögonblick.
Efter öfverenskommelse kröp nu Kettil fram och
undan-vek den tågmatta, som innanför buskaget täckte öppningen,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
