Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Lyxen vid franska hofvet för hundra år sedan.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
58
det åt en af sina intimaste gunstlingar, prinsen af Soubise,
som vid Rossbach ådrog de franska vapnen det skymfligaste
nederlag, de någonsin lidit.
Det var också markisinnan de Pompadour, som
inrättade denna »hjortpark», hvilken visar oss det franska hofvets
lyx och Ludvig XV:s smak från en annan, om möjligt ännu
förhatligare, ännu föraktligare sida. Markisinnans systerson,
markisen de Lugeac, konungens kammartjenare Lebel och
polisintendenten voro de, som försågo hjortparken med
villebråd. Polisen fick befallning att spana ut, att leta upp de
vackraste flickorna, helst barn om nio till tolf års ålder. De
köptes eller, om föräldrarna vägrade att sälja sina barn, togos
med våld. De fördes till hjortparken. Der omgåfvos de med
en furstlig lyx. Hvarje flicka hade två kammarjungfrur till sin
tjenst. De ännu minderåriga fingo till och med liten smula
skolundervisning. Det roade Ludvig XV att sjelf vara deras
lärare i skönskrifning, och - hvad som låter otroligt, men dock
är bokstafligen sannt - han undervisade dem i kristendom
och lät dem läsa upp sina böner. Och likväl hade han
bestämt dem till vanära! Antalet af de olyckliga, hvarmed den
i många år fortbestående hjortparken befolkades, var ofantligt.
Öfver hundra millioner livrés uppgifves denna bourbonska
skandal hafva kostat Frankrike.
Med Ludvig XV försvann vanäran från Frankrikes tron,
men lyxen stannade qvar. Det är sannt, att under de första
åren af Ludvig XVLs regering vidtogos åtskilliga besparingar.
Så ansågs det som ett stort och hedrande bevis på
sparsamhet, att Ludvig XVLs kröning endast kostade 825,509 livrés
15 sous, i vår tids ögon en ofantlig summa för ett sådant
ändamål, men som dock vida understeg, hvad föregående
konungar utgifvit för samma ceremoni. Men efter den
snillrike Turgots och den ädle Malesherbes fall lät den svage
Ludvig XVI af sin omgifning förmå sig att nästan i allt
återvända till sina förfäders ruinerande hoflyx.
Man häpnar öfver det otroliga antalet af tjenster och
befattningar vid Ludvig XVLs hof. Ensamt den kungliga
köksbetjeningen uppgick till 295 personer. Första kungliga
hofmästaren ägde förutom sin lön årligen 84,000 livrés i extra
inkomster. En första kammarfru hos drottningen hade
12,000 livrés i lön, men förtjenade 50,000 genom att sälja
de öfverblifna ljusen. Konungens handsekreterare hade
200,000 livrés i årlig inkomst.
Hundratals högt aflönade hoftjenster voro utan göromål.
Madame de Laborde utnämnes till drottningens
»sängvak-terska» med 12,000 livrés i lön, herr de Machaults äldste
son till jagtintendent med 18,000 livrés i lön, utan att
någondera behöfver göra mer, än att två gånger om året skrifva
sitt namn under ett qvitto. På en enda vecka beviljade man
128,000 livrés i pensioner åt hofdamer, och detta på en tid,
då de skickligaste och om Frankrike mest förtjente officerare
icke kunde erhålla någon pension!
Bredvid konungens stora hof fanns åtskilliga smärre hof.
Så hade drottningen ett hof af 496 personer, grefven af
Provence (sedermera Ludvig XVIII) ett hof af 599 personer,
hans gemål ett hof af 256 personer, och i samma stil
grefven och grefvinnan af Artois, hertigen af Orleans och
konungens fastrar och syster, madame Elisabeth.
Konungens garde, 9,050 man starkt, kostade årligen
7,681,000 livrés. I det kungliga stallet funnos 1,857 hästar.
Jagtbetjeningen kostade 1,200,000 livrés årligen, det kungliga
köket 2,177,771 livrés. Inalles uppgingo de årliga^ utgifterna
för Ludvig XVLs hof till fyrtio å fyrtiofem millio*ner livrés,
det vill säga efter våra dagars förändrade penningvärde vid
pass sextio millioner kronor, om icke mer. En tiondedel af
Frankrikes dåvarande statsinkomster slukades af hofvet.
För sin person var Ludvig XVI ingen vän af lyx.
Men hans gemål, den sköna och intagande Marie Antoinette,
förtjenar icke samma beröm. Den själsstorhet, hvarmed den
olyckliga drottningen gick döden till mötes, får icke göra
oss blinda för hennes ungdoms fel. Oerfaren och oförsigtig,
dolde hon icke det minsta sin smak för baler och sällskaps-
nöjen, för dyrbara toaletter och ännu vida dyrbarare diamanter.
Hon uppfann eller gaf fart åt de extravagantaste och
kostsammaste moder. Fest följde på fest. I Versailles var hvarje
vecka tre spektakler och två baler. Äfven Fontainebleau,
Choisy och Marly blefvo skådeplatsen för de mest lysande
fester. Under karnevalen besökte hofvet balerna i Palais
Royal och på operan i Paris.
Ett angenämt afbrott mot de bullrande festerna bildade
besöken och uppehållen på Lilla Trianon, der allt var
landtligt, enkelt, ogeneradt. Här liksom hvilade man sig från den
lika tröttande, som ruinerande lyxen. Man njöt i fulla drag af
det okonstlade landtlifvets behag. Man roade sig med att leka
mjölnare och mjölnarinna. Marie Antoinette fann ett nöje i
att för en stund aflägga etikettens besvärliga börda. Det
gladde henne att kunna stiga in i sin salong, utan att
damerna behöfde lemna * klaveret eller tappisserisömmen och
utan att herrarna nödgades afbryta sitt biljardparti eller
brädspel. Hofdamerna gingo klädda i hvitt bomullstyg och
halmhattar. Man roade sig med att fiska eller se korna
mjölkas. Man läste Gessners idyller eller Florians fabler.
Och icke desto mindre hittade lyxen, denna plågoande, som
man sökte undfly, vägen till Lilla Trianons landtliga fester.
En af dessa fester, der man spelade marknad, med
hofda-merna som försälj erskor och drottningen som
schweizeri-uppasserska, kostade 400,000 livrés. Man fann tillställningen
lyckad och beslöt att uppföra den en gång till, men med
större prakt och i Choisy, i stället för Lilla Trianon.
Marie Antoinettes passion för diamanter hade de
sorgligaste följder för den unga, tanklösa drottningen. Ar 1775
gaf Ludvig XVI sin gemål för mer än hundra tusen écus *
diamanter, men icke desto mindre kunde drottningen ej motstå
frestelsen att köpa ett par diamantörhängen för 600,000 livrés,
Marie Antoinette ådrog sig på detta sätt skulder, som hon hade
svårt att betala och som vållade Ludvig XVI många ledsamheter.
Favoritväsendet florerade. Prinsessan de Lamballe kostade
staten hvarje år 300,000 livrés. Madame de Polignac utverkade
80,000 livrés för sin man såsom öfverhofstallmästare och en
pension af 30,000 livrés för sin son. För att betala sina skulder,
erhöll samma drottningens favorit 1,200,000 livrés samt såsom
hemgift åt sin dotter 800,000 livrés. Hennes man upphöjdes
1780 till hertig, och äfven sedermera fortforo embeten,
pensioner och penninggåfvor att strömma öfver den afundade
favoriten och hennes slägt. Bekant är Mirabeaus utrop: »Ett
tusen écus åt<d’Assas’ familj för att hafva räddat staten-, en
million åt familjen Polignac för att hafva förderfvat den!"
Högt spel hörde till goda tonen. Drottning Marie
Antoinette hängaf sig deråt med passion, i synnerhet under
de tider, då hofvet besökte Marly, Compiégne och Fontainebleau.
»Hofvet är numera ingenting annat än ett spelhus», skref
Marie Antoinettes bror, kejsar Josef, under sin resa i
Frankrike, och han tillade de profetiska orden, att om man icke
ändrade sig, »skulle revolutionen blifva förfärlig». Man
spelade högt hos prinsen de" Guéménée, hos prinsessan de
Lamballe, hos drottningen sjelf. Spelpartierna varade långt in
på natten. Pharao, hvilket var strängt förbjudet såsom
hasardspel, fann en tillflyktsort vid hofvet. I Fontainebleau kunde
man få se drottningen sitta vid pharao-bordet till klockan
fem på morgonen. Marie Antoinette förlorade stora summor,
en gång på en enda afton 500 louisdorer **. Ett år stego
hennes spelförluster till 7,556 louisdorer. Det var icke alltid
lätt att finna folk, som ville spela så högt spel, som drottningen
önskade. Passionerade "spelare fingo derför med lätthet
tillträde vid hofvet, äfven om för öfrigt åtskilligt var att
anmärka mot dem. Det fanns damer vid hofvet, som beskylldes
för att tillåta sig allt för stora friheter under spelet. Äfven
bedragare lyckades skaffa sig tillträde. En gång vid -ett dylikt
spelparti stals ur grefve de Dillons ficka en plånbok med
inneliggande 500 louisdorer i sedlar.
Det onda inskränkte sig icke till hofvet. Hela den
förnäma sällskapsverlden, som så snart efteråt skulle skingras
åt alla håll af revolutionens syndaflod, hängaf sig åt samma
l ecu motsvarande vanligen 3 livrés. - ** En lords eller louis d’or = 24_livres.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
