Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - På kusten af Cornwallis. Maritim tafla, tecknad från verkligheten af H. af Trolle.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
här i verlden tvänne kära varelser att lefva och arbeta för,
men nog måtte det varit ögonblick under dessa fasans
timmar, då den öfvergifne afundades sina döda kamrater. Om
kusten icke visade sig i närheten, när morgonen inbröt, måste
han ju ändå dö af törst eller smärta eller frysa ihjel - en
död, tiofalldigt svårare, än den hastigt slutande kampen i de
brusande vågorna!
Om kusten vore nära, månne han skulle blifva sedd?
Eller skulle han omkomma, då räddning syntes sä nära? Och
om han blefve upptäckt från land, fanns det något sätt att
rädda honom ur denna förfärliga belägenhet?
Under det Georg, skälfvande af köld, satt och funderade
på möjligheten af räddning, bröt morgonen in, och - der
låg fasta landet på kort afstånd med den välkända klippan
och bugten, som sträcker sig bortåt Landsend. Det är en
vacker kust med mörka uddar och bekrönt af mjuka, gröna
ängar. Huru leende syntes ej dessa gula, små bugter, dit
böljorna skölja in, bildande linier af skum, eller rulla in i
grottorna genom höga, i klippan bildade, hvalfbågar! Men
Georg kände allt mer det hjelplösa i sin ställning, ty oaktadt
alla bemödanden att göra sig bemärkt, syntes intet tecken att
man på land blifvit honom varse.
Men öfver den arme sjömannens lif vakade, om ej "en
god, liten engel", åtminstone någonting lika tjenstvilligt och
mera praktiskt. Den gamle Harris, kustvakten på fastlandet,
hade sett åtskilligt af vraket efter ångbåten. De bräckta
timren drefvo i land på kusten, ojäfaktiga tecken till, att ett
skeppsbrott inträffat, men ingen, utom gamle Harris, fick sigte
på den der lilla fläcken, som rörde sig på toppen af klippan.
"Tro mina ord, det är en man, en skeppsbruten, som
rör sig på toppen af Great Brisson", sade han till de
om-kringstående kustborna, i det han räckte sin kikare till
Hawkins, en af de äldre fiskrarna.
Såväl Hawkins, som de öfriga männen, togo en lång titt
i hans kikare, utan att kunna upptäcka något. Det var
tydligt, att den gamle kustvaktens ögon blott "såg i syne".
"Nej, nej, jag ser mannen på klippan tydligt och klart",
utropade han. "Vill ni begå ett mord? Yill ni ej rädda,
hvad hafvet skonat?"
Han höll i sig så enträget, att till all lycka bud
afsändes till lifräddningsstationen vid Sennen, för att derifrån
söka få ut räddningsbåten till Brissons. Der behöfves det
ej att vara tvärsäker, när sådana saker äro i fråga;
möjligheten att rädda menniskolif är nog, för att sätta dessa raska
sjöbussar i farten, och inom kort hade man fått lifbåten i
sjön, med tio dugtiga fiskare som roddare och Matthew
Nicholas som båtstyrare.
Man rodde mer än en half mil i förfärlig sjögång och
kom nära klippan. Intet -lefvande kunde dock upptäckas!
Der låg ett lik eller två vid klippans fot och en eller annan
lemning af vraket. Det var allt, som syntes.
"Det är tydligt, att den gamle Harris gifvit oss det
hårda arbetet för ingenting", yttrade Hawkins misslynt. "Tjugo
ögon måtte väl se bättre, än två. Hvad Harris tagit för en
man, har varit en fiskmås."
Så ofta vind och sjö bedarrade, skreko de så högt de
förmådde. "Ohoj, ohoj!" ljöd det, men ingen visade sig och
båten var på väg att vända om mot land, då den
skeppsbrutne, som höll på att byta om plats, för att få ett torrt
ställe att dö på, kom i sigte från en utskjutande klippa.
Hvem vet, hvilken inre maning just nu lät honom visa sig,
innan det var för sent? Hade hans "lilla, goda engel" der
hemma hviskat något i hans öra eller hade hans makas
böner blifvit hörda och maningen kommit ofvan ifrån? Låt
oss tro detta sednare!
Nu stämde männen i båten upp med kraft och alla på
en gång sitt - "Ohoj!", men synbarligen såg han dem ej
och kunde ej heller höra något för bränningarnas döfvande
buller. Om det stod i mensklig förmåga, skulle han dock
räddas före skymningens inbrott, och ett förnyadt än
kraftigare "Ohoj!" hade önskad verkan, ty Georg fick omsider
sigte på båten.
Den skeppsbrutne stirrade några ögonblick på båten,
sedan slog han upp armarna på det vildaste sätt och såg
ut, som om han fått nytt lif. Ja, i sanning, det såg ut, som
om han genast ämnade kasta sig från klippan, men man
tecknade åt honom att vänta, ty det var ej möjligt att komma
nära för den sjudande bränningens skull. Till lovart skulle
vågorna hafva kastat båten på klippan, i lä lågo smärre
klippor utanför, och ingen hållbotten fanns.
Lyckligtvis var raketapparaten med i båten, och herr
Morrison, kustvakts-officeren, utförde nu ett verkligt
mästerstycke med densamma. Båten förankrades omkring tre hundra
alnar i lä om Brissons.
Snart fann man, att raketställningen var för hög. Man
måste surra apparaten för och akter, hvilket också gjordes
med gamla sjömäns hela snabbfyndighet. Det oaktadt
uppstodo nya svårigheter. Apparaten var icke nog amfibisk;
aftryckaren ville ej gå af förr, än fyrsträngen blef skuren
genom en ringbult. Allt detta låter lätt nog, då man läser
derom, men man må ihågkomma, att det är en sak att
praktisera med raketlina på land och en helt annan att låta den
gå från en liten båt, som hoppar upp och ned mellan
sjöarna och stundom kör hela bogen under vattnet.
Men "den goda engehi", som riktade den gamle
kustvaktens kikare i rattan tid och hviskade till Georg att skynda
upp för att blifva räddad, hade ock sitt öga långs
raketställningen, och då raketen afsköts, flög den rätt öfver
klippan, så att linan föll två till tre alnar från Georg. Man
behöfde ej säga en sjöman, hvad vidare borde göras, om
han hade några krafter qvar. Men Georg var utmattad och
sjuk, och det dröjde länge, innan han kunde fa bojen till
sig. När han slutligen lyckats få den, gjorde han sig fast
inuti korgringen och kastade sig i vattnet, hvarpå båtgastarna
började hala honom till båten, till hvilken, så berättar ett
ögonvittne, han kom "galant", med hals och skuldror öfver
vattnet. Han stufvades ned i aktern af båten, och sedan de
dugtiga gastarna täckt honom med sina rockar, rodde de af
alla krafter till Sennen Cove. Genom användande af
värmande medel, både in- och Utvärtes, blef Georg innan
aftonen återställd och kry igen.
Ännu ett faktum bör omtalas i denna berättelse,
hvilken ser ut, som om "den lilla engeln, som sitter der uppe",
verkligen hade sjn hand med, när det gäller
barmhertighets-verk. Det fruntimmer, som gaf Sennens lifbåt till
lifrädd-ningssällskapet i England, gjorde detta, för att föreviga minnet
af sin make, Georg Davis; och - Georg hette också
sjömannen, som på detta underbara sätt blef räddad.
Ett eget sammanträffande, säger man! Så äro alla
oförmodade belöningar för det goda, man gör, och alla
underbara händelser, som för oss tydliggöra Guds faderliga kärlek.
Men i den lilla rödmålade stugan i Masthugget satt
Georgs djupt bedröfvade hustru. Den lille, jollrande gossen
höll hon i sina armar och tryckte honom under tårar till
sitt bröst. Hon var enka och barnet en liten, faderlös pilt,
ty ångfartyget Commerce från Göteborg hade gått förloradt
med man och allt, så hade hon läst i tidningarna och så
stod det inregistreradt i Lloyds böcker.
"Pappa komma hem5 pappa snart vara här hos sin lille
gosse», jollrade gossen, i det han slog sina armar om modrens
hals och lutade sitt lockiga hufvud intill hennes bleka ansigte.
"Pappa är hos Gud, mitt barn", svarade modren, "vi
skola bedja för honom."
Och just som modren slöt barnets händer i sina hördes
tunga steg utanför dörren. Denna öppnades och der stod
- han, den så underbart räddade mannen! Det var Georg,
som med en obeskriflig blick af hänryckning och outsäglig
ömhet betraktade sin maka och sin son. Hans dröm hade
gått i fullbordan, han stod åter i hemmet, ej för att bjuda
de sina ett evigt farväl, utan för att med dem gemensamt
tacka Gud för sin underbara räddning.
När Georg någon gång berättade om det skeppsbrott,
han varit med om på kusten af Cornwallis, slutade han alltid
med de orden: "Jag tror på »dm goda engeln der uppe!"
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
