Svenska Familj-Journalen / Band 21, årgång 1882 / 68 (1869-1885) Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ödeläggelse i naturen. - En julsaga. Poem av Toivo.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Och Gråskägg stirrar häpen uppå den fagra syn,
Som uppå månestrålar sig sänker tyst från skyn.
(Se poemet »En julsaga», sid. 71.)

Ödeläggelse i naturen.

Den nyligen utkomna och med svensk förklarande text
försedda, stora kartboken af Richard Andree
innehåller, bland mycket annat af för en sådan bok
ovanligt, ett kartblad, framställande djurens utbredning på jorden.
Af denna karta med dertill hörande text får man en
ganska god öfversigt af det karaktäristiska hos hvar och en
af de sex
djurverlds-regionerna.

Men man finner å
kartan äfven
någonting annat, än
dessa regioners gränser
och namnen på de
för dem
kännetecknande djurarterna.
Man ser på
åtskilliga ställen, vi tro
fyra, det
betydelsefulla dödsmärket –
korset - stå under
namn på djurslag,
hvilka icke längre
finnas på jorden,
nämnligen namnen
dront, moa, jättealk
och sjoko.

Flera andra
djurslag, hvilka äro på
god väg att dö ut,
skola helt säkert i
en följande upplaga
af detta kartverk stå
upptagna på
dödslistan, ty
ödeläggelsen i naturen pågår
med jättesteg. Och
hvem bär i detta fall
tyngsta skulden, om
icke vi menniskor?
Icke nog med, att
den fortgående
odlingen tillintetgör
möjligheten för
åtskilliga djurslag att
for ti ef v a, i det
skogar b orthuggas,
kärrtrakter torrläggas,
ängar och hedar
förvandlas till åkerfält,
utan den brutala
förstörelselusten samt
begäret att döda
bidraga äfven till
ut-släckningenaflifveti
naturen. Och går så
med denna mordlust
vinstbegäret hand i
hand, såsom
förhållandet framför allt
är vid buffeljagten

i Nordamerika och fiskfångsten i allmänhet, så tager [-dödandet-] {+dödan-
det+} karaktären af utrotningskrig.

Vi hörde nyligen en tysk naturforskare klaga öfver, att
det gifves trakter i Tyskland, der en fågels qvitter ej mera
höres. Om det ännu icke gått så långt hos oss, har det
åtminstone icke saknats vilja att bringa det derhän, i hvilket
afseende vi erinra om det här och der allt emellanåt
framträdande begäret att utrota sp arf v ärna. På andra områden
har emellertid menniskans våldförande på naturens lif haft

en ödesdiger framgång. Så söker man nu förgäfves vid våra
nordligaste flodstränder befolkade bäfverhus, liksom det ock
snart lär bli svårt att finna spår af vildrenen på Norges
högfjäll. Från landets alla kanter spörjes att de eftersökta
fisksorterna äro eller varit på väg att utrotas. Samma klagan
har sports beträffande de flesta af våra matnyttiga vilda djur,

större och mindre,
elgen såväl som
haren, tjädern såväl
som rapphönan,
gäddan såväl som
kräftan. Omtänksamma
styrelseåtgärder
hafva nu här, som
annorstädes, sökt stäfja
utrotningskriget. På
de områden af
djurverlden, der sådana
ingripit, hafva
välgörande verkningar
deraf inom kort
också försports.

En svår fiende till
djurverlden är äfven
det vetenskapliga
sam-Ungsbegäret. Det är
fara vardt, att
naturen slutligen skall
blifva alldeles
utplundrad och ej
hafva något öfrigt att
studera. Intages man
icke af en hemsk
känsla vid tanken på,
att den tid kan varda
kommande, då
jordens djurverld
uteslutande skall
vara representerad uti
staternas och de
enskilda vetenskapsmännens museer, och
menniskan, njutande
sina gerningars lön,
gå ensam och spöka
i den natur, hon
ödelagt? Äfven med
denna sorgliga
möjlighet för ögonen,
skulle en samlare,
det kan man vara
viss på, icke draga
i betänkande att ur
naturens djurgård
taga den sista af
sitt slägte, blott för
nöjet att öka eller
komplettera sin
samling af uppstoppade
djur. Om vi med

rätta missbilliga ett sådant tillvägagående, som dock har ett
vetenskapligt syfte, hvad skola vi då säga om den så kallade
söndagsjägaren, denne samvetslöse dagdrifvare, som icke har någon
annan ursäkt för sitt dödande af djur, än det råaste mordbegär?
Den, som i våra enskilda hem stör lugnet, trefnaden
och harmonien, bestraffas eller visas bort. Men den, som i
det gemensamma hemmet för oss alla, i hemmet för vår
gemensamma moder naturen, stör friden, rubbar trefnaden
och upphäfver harmonien på det mest brutala och våldsamma

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>