Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- En julsaga. Poem av Toivo.
- Om hästen i det gamla Norden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
tömmer måneskimret sitt ljus å enslig led,
klara stjernor blicka så vänligt blida ned,
Och iskristaller gnistra så tätt å skogens stig,
Som hade himlens skönhet i jorden speglat sig.
Och snötyngd furas grenar så ödmjukt böjas ner,
Som barnets hjessa sänkes, när aftonbön det ber.
Det är så tyst och stilla, en sådan söndagsfrid,
En sådan andaktsstämning, som föds vid juletid.
Dock, alla men’skor sofva, ty det är midnattsstund,
Men .skogens väsen vakna utur sin lätta blund.
Små tomtar, troll och elfvor, de smycka mossig häll
Och pryda bergets salar till fest för juleqväll.
Fundersamt stödd mot hackan en liten Gråskägg står
Och stryker under tystnad sitt långa skägg och hår.
Han men’skorna vill gifva en julskänk, nu som stads,
Men ej med någon gåfva han känner sig tillfreds.
»Om hela bergets skatter åt verlden ock jag ger»,
Den lille bissen säger, »så vill hon dock ha’ mer-, -
Hvad jordens barn jag önskar, är enighet och frid,
Men guldet, som jag gett dem, har alstrat endast strid.r
Med vemod lilla tomten ta’r röda mössan af
Och suckar, tungt och sorgset, likt vinden kring en graf.
Så stiger sist hans klagan till fästets ljusa rand,
Der milda andar vakta vid evighetens strand.
»Hvem är väl det», de undra, »som stör en julqvälls fred?v
Och sakta sväfva trenne af dem till jorden ned.
Men Gråskägg stirrar häpen uppå den fagra syn,
Som uppå månestrålar sig sänker tyst från skyn.
»Räds ej!» den ena säger, »din klagan har oss nått,
Vet du ej, denna afton är gjord för glädje blott?
Tag mod! Se här en penna, utaf min vinge ryckt:
Skrif våra namn med den, der du fröjd ser utelykt.»
Så sagdt, och englatrion å nyo höjer sig,
Men halft förbländad Gråskägg står qvar å ödslig stig.
Ett ögonblick han tvekar, men så med djerft beslut
Han viker undan snåren och går i verlden ut.
På hvarje dörr, som dolde ett sorgset, såradt bröst,
Han skref med englapenna: Hopp, Tålamod och Tröst.
Och knappt sitt värf han slutat, förr’n redan orgelns ljud
Uppstämde morgonpsalmen: »Pris, ära vare Gud!»
*
Om hästen i det gamla Norden.
undantag af hunden, bland djuren menniskans
trognaste ledsagare, som med henne trotsar både
öknens brännande hetta och polarländernas bistraste
köld, finna vi intet djur, hvilket så troget, som hästen, följt
henne till alla beboeliga trakter af vår jord. En följd af
detta innerliga samlif har också blifvit, att alla folk sökt
förbättra hästraserna, och man vet, att araberna i detta
hänseende gått längst. Såsom ett bevis derpå må anföras, att
rasens renhet hos de arabiska ädla hästarna skall bestyrkas
genom lagligen uppsatta dokument, och det påstås, att flera
arabiska hästars bevisliga slägtregister har en ålder af ända
till två tusen år. Faktiskt är åtminstone, att det finnes
arabiska hästar, hvilkas härkomst genom skrifna urkunder kan
följas under en tid af fyra århundraden.
Hästen har sitt ursprungliga hem på mellersta Asiens
högslätter, hvarifrån han blifvit spridd öfver jorden genom
de vandringar, som företogos af de ariska folken, om hvilka
det är kändt, att de, så långt man kan följa dem i historien,
begagnade hästen såsom husdjur. Att hästen fanns i Egypten
i denna egenskap vid en tid, då Hyksos (herdekonungarna)
inföllo der (omkring ett tusen åtta hundra år före vår
tidräkning), vet man genom åtskilliga af detta lands gamla
minnesmärken, hvilka framställa scener ur egyptiernas dagliga
lif. Men denna tidsbestämmelse anses likväl vara allt för
sen. Att egyptierna, liksom i en senare tid grekerna och
romarna, kämpade från med två hästar förspända
stridsvagnar, är oss alla bekant.
Eget nog finna vi i första Mose boks beskrifningar af
de äldsta patriarkernas ägodelar, ehuru bland dem
uppräknas kameler och..ås&or, får- och boskapshjordar, hästen
ingenstädes nämnd; men deremot omtalas han allmänt i
andra Mose bok. I den första står dock, på tal om Jakobs
bosättning i Egypten (kap. 47, v. 17):
"Då hade deo deras boskap till Josef, och han gaf dem "bröd
för deras hästar, får, fä och åsnor."
Tiden för denna händelse sammanfaller dock med den
för Hyksos’ regering. I de i Jobs bok - som dock tillhör
en senare tid - förekommande uppräkningarna af hjordar
talas ingenstädes om hästen-, men att författaren känner till
detta djur, framgår af den vackra skildringen af detsamma i
kap. 39, v. 22-29. Vi kunna ej neka oss nöjet att här
anföra detta ställe:
"Gaf du hästen sin kraft? Beklädde du hans hals med åskan?
"Gaf du honom att dansa såsom gräshoppan? Hans präktiga
frustande ingifver skräck.
"Han skrapar i marken och gläds i sin kraft och framgår till
vapnens möte.
"Han ler åt faran och blifver icke försagd och ryggar icke för
svärdet.
"Öfver honom rasslar kogret, glimma spjut och lans.
"Med skalf och dån uppsluker han marken och kan ej stå stilla,
när trumpeten hörs.
"Vid trumpetskallet säger han: "Huj"! och fjerran ifrån vädrar
han striden, furstarnas tordonsröst och härskriet."
Men vändom oss nu till Nordens forntid och låtom oss
se till, hvilken roll hästen spelade hos våra förfäder. Det
är vår äldsta skriftliga urkund, vi då måste rådfråga,
nämn-ligen den äldre Eddan. Af denna synes, att man i dessa
uråldriga tider allmänt använde hästen, såsom husdjur, och
begagnade allt hvad till densamma hörde, såsom sadel, betsel,
sporrar och skor. Flerestädes påträffas deri ställen, som vittna
om, att man satte högt värde på det ädla djuret och att det
för den tidens drottar, konungasöner och förnämligare män
var en vanlig och kär idrott att tumla om på en eldig
Springare. Goda hästar voro omtyckta skänker och skattades lika
högt som dyrbarheter, armringar och ypperliga vapen. Liksom
gudarnas gångare, hade äfven hjeltarnas sina namn. På grund
af den innerliga förbindelsen mellan hjelten och hans häst,
framställes ibland denne sednare såsom sörjande sin i striden
fallne herre. Så sjunges till exempel på ett ställe:
"Grane_då sörjde,;.._.
mot gräs böjde hufvud,
hästen ju visste
herren ej lefde."
Till och med den högstämda Havamål finner det icke
med sin värdighet oförenligt, att uttryckligen förmana till, att
man skall köpa hästen mager. Det vill alltså tyckas, som
om man redan på den tiden hade en aning om det äkta
aristokratiska fullblodet.
Då våra fäder satte så högt värde på hästen, bör det
icke uppväcka vår förundran, att ridtyget var utstyrdt med
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 00:34:33 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/famijour/1882/0075.html
