Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Om hästen i det gamla Norden - Krangrufvan i Persberget. (Teckning af C. S. Hallbeck; tillhör texten sid. 36.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
den största prakt. Sålunda berättas, att betslet och ibland
skorna voro förgyllda och att granna remtyg och
»silfver-förgyldt sadeltäcke» gåfvos såsom skänker åt personer, hvilka
man ville synnerligen hedra. Och denna prakt omtalas icke
allenast i de historiska sagorna, utan bestyrkes äfven af
fornfynden. Huru
stort värde det
längre fram i
tiden sattes på
skicklighet i
ridkonsten, framgår bland annat
af Harald
Hårdrådes yttrande
om Harald
God-vinsen: »Liten
var denne kun- (
gen, men stod
bra i sina
stigbyglar.» Äfven
i den så
kallade Konungaspegeln (från
tolfte till trettonde
århundradet)
lemnas utförliga
föreskrifter om
ridningen och
hvad dertill
hörer. Så till
exempel :
"Är du på ett
ställe, der man
kan rida med
hästar, och du sjelf
äger en häsjb, sitt
da upp på din
häst med tunga
vapen och vänj
dig att sitta pä
din häst så, att
det är både så
vackert och fast
som möjligt; vänj
din fot att stötta
väl i
stigbyglarna med sträckta
ben och låt o din
häl sjunka något
lägre än tårna,
utom då du skall
skydda dig mot
ett anfall
framifrån; men vänj
dig det oaktadt
att sitta fast.
Vänj din venstra
hand att passa
betslet, vänj din
häst . att kajäta
lätt om i språng
och håll honom
både vid godt hull
och ren, sko
honom väl och haf
ett starkt och
vackert ridtyg."
Då man ser,
hvilken
betydelse hästen från
de äldsta
tiderna haft för
nordens bebyggare,
har man fullt skäl att antaga, att förhållandet äfven varit
detsamma hos den yngsta grenen af den nordiska stammen,
nämnligen isländarna, bland hvilka nästan alla forntidens
förhållanden bibehållit sig i sin ursprungliga egendomlighet. Man
skall också finna, att hästens nuvarande användning och skötsel
på den minnes- och sagorika ön motsvara våra förfäders. Till
följd af Islands naturliga förhållanden, är hästen af största
vigt der, och hästryggen blir sålunda för isländaren det enda
egentliga kommunikationsmedlet till lands, icke allenast för
mannen, utan äfven för qvinnan. Men det är ej endast
menniskan, som färdas så; alla slags produkter, köpmannens
varor, ja, äfven
allt tungt gods,
såsom timmer,
med mera,
forslas på samma
egnasätt. Ordet
»klöfsadel» är
af
gammalnordiskt ursprung;
ty dess rot är
Hy f ja = klyfva,
då det ju gäller
att fördela
bördan lika på
båda sidor om
hästen.
Utan tvifvel
förde Islands
första
bebyggare sina hästar
med sig, men
ibland säges det
uttryckligen, att
skepp kommo
till ön med
sådana, och då
hästen hade så stor
betydelse i det
dagliga lifvet,
är det ju
naturligt, att man ock
vinnlade sig om
hästafveln.
Derför hade också
alla, sam kunde
det, på sin gård
en hingst och
några ston. Hos
somliga var det
till och nred ett
näringsfång att
uppföda och
sälja hästar.
 |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
