Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - En natt på kyrkogården. Af Ova.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
99
»Du kunde lia’ kommit hem, medan här fanns
någonting att äta, för nu är det mest slut-, liar har du det, som
är igen, och någon ved finns här inte hemma. Jag tänkte,
att du gått efter litet, det hade varit bättre, än sitta på
krogen, det.»
»Håll mun på dig, käring, annars får du dig en
upp-sittare, så du ska’ fara i skorstenen! Har du annat att göra,
än gå efter ved, du, som sitter i Spiseln och drar dig dagen
i ända och äter upp allt, hvad här finns? Tig, säger jag, och
gör som jag befaller!»
»Men du kan väl vara litet räsonlig och höra, hvad jag
säger», återtog hustrun i en något fogligare ton. »Jag har
ingenting annat, än det du fått, och ingen ved heller-, i
morgon skall jag försöka att få litet.»
»Ja, det hör jag alltid, fast ingenting blir af-, nu har
väl pojken ätit upp maten för mig igen eller ock du sjelf,
ditt snåla troll.»
»Pojken fick inte mer, än han skulle lia’, och det var
inte mycke det. Han var så hungrig, när han lade sig, att
jag knappt fick honom i säng, men nu sofver han ändå, och
det är godt för honom!»
»Ja, jag kan just tro, att du ätit upp hans del med!
Se så, vakna pojke, så kan du få en bit i dig!» De sista
orden voro riktade till den lille, som temligen hårdhändt
restes upp i sängen, midt i sin bästa sömn, och med möda
kunde fås vaken.
Ku hördes steg i förstugan, och en främmande karl
inträdde och såg sig försigtigt omkring i rummet.
Det var en lång, mörk karl med listig uppsyn. Han
vände sig strax till värden och frågade, om han ville gå med
honom ut en stund - »ty det jag har att säga, behöfver inte
qvinfolken ha’ så noga reda på», menade han och kastade
en misstänksam blick på de båda qvinnorna.
»Du lär väl inte ha’ någon ting så besynnerligt att
säga», svarade husfadern och fortfor att ruska pojken, för alt
få honom vaken.
»Kom du bara, så får du väl höra», erinrades de^nne.
»Låt pojken sofva och kom N
Sven reste sig motvilligt och något osäkert, Han var
en karl af medelmåttig längd, med ljust hår, hvilket stack fram
genom ett stort hål i kullen på den gamla mössan, som han
ej ansett mödan värd att aftaga. Kring den något stora
munnen hvilade ett visst drag af godmodighet, men dragen
buro för öfrigt spår af de härjningar, som ett oordentligt lif
alltid medför.
De båda männen begåfvo sig derefter ut, och med äkta
qvinlig nyfikenhet smög sig hustrun efter i förstugan för att
lyssna, men de hade försigtigtvis aflägsnat sig ett stycke, så
att hon ej kunde uppfånga annat än spridda ord, hvilka ej
gåfvo henne någon upplysning. En gång hörde hon ordet
»kyrkan» och sedan »inte farligt» uttalas af den främmande,
under det mannen tycktes göra motsägelser, men den andre
måste ändå hafva segrat till slut, ty då han gick, nickade
han och sade halfhögt: »I morgon qväll då», hvarefter de
skildes.
Förgäfves försökte hustrun få reda på, hvad som skulle
ske på den utsatta qvällen, ty så snart hon yttrade ett ord
åt detta håll, blef mannen ursinnig och bad henne draga så
långt vägen räckte, hvarför hon upphörde med sina frågor,
och alla sofvo snart i den lilla stugan, eller låtsade
åtminstone göra det.
Gamla farmor låg der länge vaken och gjorde den
upptäckten, att hon ännu hade tårar i behåll, något, hvarpå hon
mycket tviflat, ty de hade flutit så rikligen under de sista
åren, att deras källa borde vara uttorkad. Men der fanns
ändå några droppar qvar att gjutas öfver sonen, hvarpå hon
byggt sitt enda hopp, och nu var detta äfven förbi, ty, han
var en drinkare och dagdrifvare och kunde snart blifva
något ännu värre, det fruktade hon med skfc, emedan hon hört
både den främmandes besök och hustruns misslyckade försök
att taga reda på hvad han ville. Hon kände väl den
besökande och visste, att han ej ryggade för något, och hade
han väl en gång fått någon i sina nät, hade denne ej så
lätt att slippa ut igen, och nu hade hennes Sven redan
hunnit så långt.
Ack, hon mindes så väl, då hon bar honom på sina
armar och för hans skull utstod både hunger och köld, utan
att klaga, men i hopp, att han en gång skulle blifva bättre
än fadern och på det sättet betala henne för alla hennes
uppoffringar och tårar.
Men huru hade det gått?
Jo, steg för steg på samma väg, som hans fader tagit,
och nu var det slut, alldeles slut på hvarje litet hopp, som
kunde gömt sig undan i någon hjertevrå.
»Ingen hjelp, ingen hjelp», mumlade hon tröstlös och
vred sig orolig på sitt hårda läger, der den kalla nattvinden
gjorde sina besök.
Då kom plötsligt en besynnerlig tanke i hennes sinne.
Hon hade hört, att det fanns en, som kunde hjelpa i
hvilken nöd som helst, men han hade aldrig hjelpt förr; hvarför
hade han ej gjort det! Hon hade nu i så många år lidit
den yttersta nöd, och ändå hade han ej lindrat den! Har
du då bedt honom derom? hviskade en matt röst i hennes
inre, och svaret kunde ej blifva annat än nekande. Hvartill
skulle det också hafva tjenat, han har glömt mig, tänkte hon.
Men en underlig känsla rörde sig dock på djupet af detta
halft förstenade hjerta, och hon kunde ej bortvisa en liten,
rädd tanke, som hviskade så lågt, så lågt, att hon knappt
kunde uppfatta hans mening: »försök ändå, försök!» Nej,
nej, hon kunde icke, hon ville icke! Men ändå fortfor
tanken att hviska och locka och till slut - hon visste sjelf
knappt huru det tillgick - knäppte hon samman de
utmärglade händerna och höjde en suck, så rädd, så darrande, och
en tår, den sista, smög sig nedåt kinden, der den nästan
stelnade vid beröringen med den kalla luften.
Påföljande afton satt Sven hemma, något mycket
ovanligt för öfrigt, men sinnesstämningen tycktes ej bättre för
det. Hustrun satt som vanligt i Spiseln och makade
samman de små pinnar, hvilka skulle sprida värme och
belysning i den usla bostaden, och Sven sjelf satt vid bordet,
täljande på en barkbit till någon leksak åt den lilla gossen,
som ifrigt sysselsatte sig med de nya ting, fadern förfärdigat
åt honom, under det den gamla med oroliga blickar följde
sonens alla rörelser.
Plötsligt släppte gossen sina leksaker, ställde sig vid
faderns knän, såg upp i hans ansigte och sade:
»Hvarför får jag aldrig gå och helsa på syster Lina,
far?»
»Lina! Hvad pratar du för slag, pojke! Hon är ju död.»
»Död? Det vet jag inte hvad det är för slag-, men mor
önskade i går, att jag skulle vara der hon är, och se’n
drömde jag, att jag skulle gå dit till henne, men att jag
inte kom in förr, än en liteu, hvitklädd pojke släppte in mig.
Men jag mins inte, hur der såg ut, bara att der var så
varmt och godt och så behöfde jag inte svälta. Kan jag inte
komma dit snart, far?»
Denne såg mycket förbluffad ut och visste tydligen icke,
hvad han skulle svara, då gumman helt oväntadt sade:
»Det vore nog bäst både för dig och mig, barn, om vi
finge gå ifrån denna verlden, för här är bara jämmer och
elände.»
»Ska’ ni gå dit också, farmor?» frågade den lille
förundrad. »Då vet jag inte, om jag vill gå med, för ni är
inte beskedlig mot mig-, det kan vara, om ni lofvar att inte
slå mig, för der ska’ jag inte ta’ er mat, må ni tro.»
Husfadern steg upp och gick orolig ett par slag fram
och åter, under det han sade med någon häftighet:
»Jag kan väl inte hjelpa, att jag inte kan få så
mycket, som ni behöfver att hafva i halsen på er! Hår jag för,
att den ene fått så mycket och den andre så litet här i
lifvet? Det är nog en annan, som styr den saken, men lite
dumt tycker jag allt att det är, och när en inte får det, en
ska’ ha’, med godo, så får en väl vara om sig på annat sätt-,
deri är ingen orätt!»
13*
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
