Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - En natt på kyrkogården. Af Ova.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
98
väggar lemnade fri utsigt mellan de soltorkade bräder,
hvaraf de bestodo, och hvilken endast ägde två användbara
armar; den tredje hängde bruten och obrukbar och den
fjerde var för länge sedan helt och hållet försvunnen.
Bostadens inre erbjöd för ingen del någon behagligare
anblick. På Spiseln, som var orappad, endast bestående af
några illa sammanfogade kalkstenar, brann en liten brasa,
hvars osäkra sken upplyste rummet - om ett sådant namn
kan gifvas åt en dylik vistelseort - och stundom kastade ett
matt skimmer på de svarta väggarna, hvarifrån fukten
droppade. Utmed den ena af dessa voro några bräder
hopslagna till något, som skulle föreställa säng, ty några
halmstrån stucko fram från en massa trasor af obestämd färg,
och midt ibland dessa kunde man upptäcka någonting,
liknande ett menniskoanlete, fastän vanlig ansigtsfärg för länge
sedan försvunnit derifrån och lemnat rum för en blandning
af grått och smutsgult, obeskrifligt vämjeligt att skåda,
Endast ett par onaturligt stora och mörka ögon visade, att ett
menskligt väsende här led och hoppades på den enda, sista
hjelpen. En lika eländig bädd befann sig på andra sidan
rummet, och under det lilla, af papper till hälften
öfver-klistrade fenstret stod ett rankigt bord, hvarpå åtskilliga,
mindre behagliga spår af en intagen måltid befunno sig. En
gammal maskstungen kista och en stol, hvars felande ben
ersattes af en trädkubb, utgjorde resten af bohaget.
I Spiseln, nära den sparsamma elden, satt den qvinna,
hvars hem företedde en så tröstlös anblick, och sträckte
då och då sina magr.a, blåfrusna händer öfver lågan, under
det den öfriga kroppen, iklädd några otillräckliga
klädes-paltor, hvilka knappt förmådde skyla, än mindre värma
densamma, skälfde af köld. Ansigtet var blekt och smutsigt samt
omgifvet af några testar mörkt, stripigt hår, hvilket trängde
sig fram i sjelfsvåldig frihet under en gammal trasa, som
skulle föreställa sjalett. Vid hennes sida stod en gosse af
omkring sex år, lika smutsig och trasig som modern, äfven
han berörd af den herrskande kölden, och sökte uppfånga
en smula värma från den döende elden.
»Hu, hvad jag fryser», sade gossen och hackade
tänderna. "Lägg på litet mer, mor, hör ni!»
"Jag skulle ha’ något att lägga på då; här finns aldrig
en pinne hemma, och far sitter hällre på krogen, än han
bryr sig om att gå efter någon. Gå och lägg dig, så blir
du väl varm.»
»Ja, men jag vill ha’ mat först-, det jag fick nyss var
sa lite’», - fortsatte gossen och såg bedjande på modern,
»Tror du, jag kan ta’ mat i luften då? Här finss inte
mer än far ska’ ha’, då han kommer hem, och det törs jag
inte röra, för då siar han oss sönder och samman. Gå och
lägg dig bara, du, det är det bästa du kan göra!» ’
»Ge’ mig bara en endaste liten bit, mor!» - bad den
lille enträget. »Jag är så hungrig, så hungrig!»
»Tror du inte, att det finns flera, som äro hungriga?» -
hördes en hes, rosslande stämma från sängen, och de stora,
mörka ögonen riktades pä den lille gossen med ett underligt
uttryck, som kom honom att draga sig närmare intill
modern. - »Du åt också upp min del nyss, din otäcka unge,
och nu får jag ingenting i qväll. Gud gifve, att jag väl
vore död, så sluppe jag det här eländet!»
»Ja, det vore godt, om det vore så väl!» svarade
qvinnan i Spiseln och såg bort till den andra. »Sven kan inte
skaffa föda åt hustru och barn en gång, mycket mindre åt
en gammal mor med, som ingen nytta gör, utan bara vill
äta och träta. Ni får vara nöjd med hvad ni får, om ni
vill, annars far ni låta bli!»
»Gud hjelpe mig, gamla usling, som ska’ ligga här och
bli’ missunnad hvar bit! Men min tid lider väl, den med,
för jag får snart svälta och frysa ihjel.»
»Rår jag för det kanske!» utbrast sonhustrun uppbragt.
»Rår jag för, att er son är den största fyllkaja på Guds
gröna jord och en lathund dertill, för han arbetar aldrig till
mera, än han super upp, och se’n får jag stå för resten! Jag
var väl galen den dag, jag gifte mig med en sådan en, men
gjord gerning står ej att ändra, och derför får jag ha’ det,
som jag har. Gå nu bara och lägg dig, unge, så jag slipper
se dig! Jag önskar, du ginge samma väg, som den andra,
för när en har dem i kyrkogården, så är det slut med både
frysa och svälta.»
Gossen såg rädd på modern och kröp sedan ljudlöst upp
i den gamla sängen, der han, så godt sig göra lät, drog
öfver sig några trasor och med barndommens lyckliga
bekym-merslöshet snart föll i sömn, sedan han en stund bråkat sin
hjerna med att utfundera, hvad mor menade, då hon önskade
honom i kyrkogården. Han hade sett, att der fanns små,
gröna kullar, och under en af dem sof en liten syster till
honom, det hade far en gång sagt, då han en lördagsqväll
tog honom med sig dit, ty om söndagarna, då andra
menniskor gingo i kyrkan, gick hvarken far eller mor dit, ty de
hade inga kläder. Men inte kunde hon sofva så länge, tyckte
den lille gossen, och inte kunde det vara roligt att bo
dernere jämnt, men der var nog varmt, tänkte han, lika så varmt,
som i prostens kök, och så kan hända man också finge något
godt att äta der. Vid denna tanke önskade han, att han
redan vore der, och då sömnens ängel i det samma vidrörde
hans ögonlock, tyckte han sig förflyttad i ett öfver måttan
vackert och varmt kök, der mor stod vid Spiseln och slog
upp potatis i en skål och gaf honom en hel tallrik full och
en stor bit fläsk dertill, men rätt som han skulle äta, kom
farmor och såg på honom med sina stora ögon, så att han
blef rädd och sprang ifrån alltsammans. Strax derpå satt
han på systerns grafkulle och bad henne öppna, ty det var
så kallt, så kallt deruppe. Han bad så vackert, han
någonsin kunde, men den öppnades inte ändå, utan en vacker,
liten gosse i hvita kläder kom till honom och sade, att han
måste läsa en bön först, annars kunde han ej få komma in.
Då blef han förskräckt, ty han kunde ingen, och han grät
dervid så bittert, så bittert, att den lille gossen klappade
honom och sade: »gråt inte, så skall jag lära dig en», och
det gjorde häri, och så fort han läst denna, öppnades
grafven och han steg in. Nu började bilderna blifva orediga och
snart var allt i ett virrvarr.
Modern fortfor emellertid att sitta i Spiseln och vagga
fram och tillbaka, liksom om hon tänkte på något plågsamt.
Snart steg hon dock upp, gick bort till sängen, der gossen
hvilade, och svepte varsamt om honom några paltor.
Derefter tycktes hon tveka några ögonblick, men sedan gick hon
raskt till bordet, tog något ur en spräckt lerskål och gick
bort till den gamla och räckte henne det, sägande:
»Se der! Ät och skynda er, innan Sven kommer! Han
kan gerna vara utan mat, då hanv inte kommer hem i tid.»
Den gamla framsträckte en utomordentligt mager hand,
grep begärligt det erbjudna samt förde det halfvägs till
läpparna, men hejdade sig i detsamma och sade:
»Han slår dig, om du ingen mat har till honom.»
»Det gör ingenting-, ät ni! Der finns visst ett par
po-täter och en sill, och det kan vara nog åfen.»
Den gamla lät ej säga sig detta två gånger, utan förtärde
sin andel med stor snabbhet, hvarefter hon med en djup
suck åter sjönk ned på den usla bädden.
Husmodern återtog derefter sin plats i Spiseln, der hon
fortfor att vagga fram och tillbaka, under det vinden
tjutande for fram utanför och stundom skickade in en och
annan helsning genom de stora springorna, der trasorna, hvilka
för länge sedan istoppats, till en del bortfallit. Hvad hon
tänkte på, kan man ej så noga veta. Kanhända var det
någon hågkomst från forna, lyckligare dagar, som då och
då kom hennes mun att draga sig till något liknande ett
småleende-, huru som helst, så försvann detta snart, då osäkra
steg hördes på gården och i förstugan och då strax derefter
dörren öppnades, för att lemna inträde åt husfadern.
»Se så, fram med^1 maten på fläcken och stå inte der
och t Jura, och lägg på lite i Spiseln, så folk kan slippa frysa
ihjäl här inne!» voro de ord, som uttalades till helsning,
under det den inträdande stapplade fram till den gamla stolen
och kastade sig ned på densamma.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
