Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - En natt på kyrkogården. (Forts. fr. sid. 101.) - Neptun och Amphitrite. (Efter en oljemålning af Rubens i Berlins museum.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
under det ögonen stodo orörligt fastade på den vinkande
gestalten.
"Jag tror du blifvit besatt, din ynkrygg N hväste Nisse
arg och stod just i begrepp att gifva sin kamrat en kraftig
påminnelse om sina skyldigheter, då hans blick träffade
dennes förvridna drag och stirrande ögon.
»Ser du, ser du!» var det enda, Svens darrande,
döds-bleka läppar kunde framhviska.
Kamraten vände sig långsamt om och uppfångade, äfven
han, en skymt af den vinkande skepnaden, som do ok strax
derefter försvann. Äfven hans fräcka drag undergingo en
liten förändring vid denna syn, men han repade dock mod
och sade, ehuru med något mera nedstämd ton, än förut:
"Det var bara inbillning; låt oss gå på nu!-?
"Det var
inte
inbillning, utan
det var min
flicka, som
vinkade mig
till sig»,
yttrade den
andre dystert
och
eftertänksamt,
»Hon menar
kanske, att
jag nu skall
komma till
henne.»
»Jo, du är
just en juvel
att komma,
du! Hvad
skulle vår
Herre med
dig att göra,
så vida det
inte finnes
krogar der
uppe?»
Detta var
för mycket
för en karl
med hetsigt
lynne, och
sådant hade
Sven. Trots
sin
förskräckelse, kände
ban blodet
rusa till
hjernan, och
u-tan att
akta på något
annat, gaf
han
kamraten ett slag för örat, så att denne vid det oväntade anfallet
störtade ned till marken.
Svens uppbrusning lade sig ögonblickligen, och åter
stodo hans ögon på samma punkt, som förut, och nu såg
han om igen den hvita skepnaden vinka till sig.
Men hvad gör Kisse! tänkte ban och säg ned.
Denne lag der, som han fallit, och rörde ej på sig, fast
än höjden från fenstret var högst obetydlig.
En ny känsla af ångest genombäfvade honom. Kunde
han hafva slagit hufvudet mot en sten, kanske slagit ihjäl
sig? Sven visste icke, huru han kom ner på marken och
bort till den fallne, som ej det minsta rörde sig. Äter en
blick bort mot grafven, som nu visade den försvinnande
skepnaden - och i nästa minut var han öfver muren och på väg
derifrån med ilande fart.
Neptun och Amphitrite.
(Efter en oljemålning af Rubens i Berlins museum.)
Först sedan han hunnit långt derifrån, vågade han stanna
och hemta andan. Tusen tankar trängde sig på honom och
gjorde honom hufvudyr. Han hade varit en drinkare, en
lätting, en otacksam son och en dålig make och fader, men en
mördare - det var ändå mer, än ban ämnat! Men, hade
han icke äfven ämnat att blifva en tjuf, fastän hans eget
barn - nu en Guds ängel och skickad af Honom – velat
bevara honom derifrån? l stället hade han blifvit en
mördare! ’Hvad skulle han göra? Hvart skulle han fly?
Menniskorna hade sett honom tillsammans med den döde, och
misstanken måste ovilkorligen falla pä honom. Han skulle
fängslas, ransakas, dömmas - kanhända till döden, och hans
gamla mor, som vårdat honom så ömt, fastän han glömt det
under sitt syndiga, usla lif, skulle dö af sorg och svält och
hans hustru
skulle säkert
förbanna
honom, och
hans barn -
j a, h va d
skulle det blifva
af honom,
den stackars
gossen, som
ej hade
något skydd i
denna
verlden !
Han
kastade sig ned
på den
frusna marken,
under det att
dessa tankar
sväfvade för
hans inre
syn, och ju
längre ban
grubblade,
ju mörkare
syntes allt,
ju
oundvik-ligare hans
välförtjenta
straff, som
kändes dess
tyngre, ju
mera han
besinnade sin
skuld dertill.
Så låg han
länge, länge,
och
förtvif-lans vilda
stormar
rasade i hans
bröst med
förfärande styrka, tills ändtligen kraften var uttömd och han
brast i en våldsam gråt.
Detta lättade något hans’ ångest, och om en stund steg
han upp, förkrossad, men ändå lugn, och började att gå
hemåt. Han såg sig ingen utväg till flykt och ban ville
derför lugnt af bida sitt öde i hemmet hos de sina, hvilka han
ännu en gång ville se och bedja om förlåtelse och sedan -
ja, sedan finge det gå, som Gud ville. Han häpnade vid
denna tanke. Gud! - Honom hade han ej allvarligt tänkt
på sedan många, många år tillbaka-, nej, det hade han ej
vågat, ty han hade ständigt vandrat tvärt emot hans vilja,
tills han nu rågat måttet af sin ondska och stod färdig att
emottaga sina gerningars lön.
Då han nådde hemmet, började den sena dagen redan
gry och hans hustru var i färd med att laga den smula mat,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
