Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - En natt på kyrkogården. (Forts. fr. sid. 101.) - Klosterruin från tiden för spaniorernas herravälde i Mexiko.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
som fanns i huset, under det gossen satt i sängen, hackande
tänderna af köld, medan han drog på sig sina usla paltor
och gladt ropade till den inträdande fadern:
»Jag har drömt om Lina i natt igen, vet ni, far! Kom
och hjelp mig, så ska’ jag tala om alltsammans för er!»
Den gamla modern såg på sonens förstörda utseende, att
något ovanligt händt, och under det hon fäste de stora,
besynnerliga ögonen på honom med en forskande blick, yttrade
hon med darrande röst:
Allvar har du varit, Sven? Hvad har händt?"
Hustrun yttrade intet, men hennes oroligt forskande blick
följde hvarje hans rörelse.
Han var förkrossad, och med hviskande stämma berättade
han för de båda qvinnorna hela förloppet och slutade sålunda:
r,0m Gud unnat mig lefva hos er längre, skulle jag
blifvit en bättre menniska, än jag varit, men då jag måste
lida mitt välförtjenta straff, kan ingen hjelpa det. Jag
hoppas, att Gud och menniskor förbarma sig öfver er, som
äro oskyldiga, så att ni slippa lida nöd, som ni fått göra
hittills."
Den gamla tänkte på sin bön föregående natten och en
känsla af fröjd blandade sig med den djupa smärta hon
kände, ja, tårarnas källa tinade åter upp och några klara
perlor föllo på den unkna halmen och de svarta trasorna,
men det var icke sorgens, det var tacksamhetens tårar.
När kyrkvaktarens hustru om morgonen kom ut på sin
gårdsplan, märkte hon, att en handduk, som hon om qvällen
glömt att taga in, var sin kos. Mumlande en hel hop om
tjufvar och patrask, som aldrig kunde låta det minsta vara i
fred, vandrade hon dock ännu en gång sökande omkring
gården, fast utan bättre resultat än, första gången, och hon
ämnade just öfvergifva saken såsom hopplös, då hon händelsevis
tittade in på kyrkogården, och hvad såg hon då? Jo, intet
mera eller mindre än sin handduk, hängande på ett litet kors.
Hon gick följaktligen öfver mureri och tog den saknade till
vara, men kom i det samma att se åt kyrkan, och hvad fick
hon se, om icke ett utslaget fenster och en stege upprest
mot fenstret. Förskräckt ilade hon in till gubben, och båda
gjorde sedan undersökningar om förhållandet, utan att dock
komma till något annat resultat, än det, att tjufvar sökt
komma in i kyrkan, men af någon okänd orsak öfvergifvit
sin föresats och begifvit sig bort, utan att medtaga stegen,
som befanns tillhöra en bonde i grannskapet, men hvilken
bonde dock kunde bevisa, att han tillbragt hela natten på
annat håll. Då tjufvarna ej gjort någon skada, drefvos
undersökningarna ej heller med särdeles skärpa, utan hela saken
fick snart falla i glömska,
Nisse hade nämnligen endast varit sanslös, såsom följd
af ett slag i hufvudet vid fallet, och då han vaknade upp
och fann Sven borta samt dessutom kände sig något
hufvudyr, tog han sina verktyg och lomade af, mumlande
 |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
