Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Furst Serebräny. Historisk roman af grefve Alexis Tolstoy. Öfversättning af C. Ludv. Törnberg.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
123
Begärligt lyssnade Vjäsemsld till tsarens ord. De föllo
ned i hans själ som gnistror på en hög torr halm; lidelsen i
hans bröst flammade upp, och hans ögon gnistrade.
»Afanassi», fortfor tsaren, »i dessa dagar begifver jag
mig på vallfärden till Susdal. Begif dig du under min
frånvaro till bojaren Druschina Morosoff, fråga honom, hur han
mår, och säg, att jag har sändt dig för att upphäfva
förvisningsdommen öfver honom. Tag med dig några opritschniker
för att gifva dig större anseende», tillade tsaren betydelsefullt.
Serebräny märkte från den plats, der han satt, att
Vjä-semskis ansigte undergick en förvandling och att ett uttryck
af vild glädje utbredde sig i hans drag, men han kunde ej
höra, hvad som var föremål för samtalet mellan fursten och
Ivan Yassiljevitsch.
Hade Nikita anat orsaken till Yjäsemskis glädje, så hade
han, glömsk af tsarens närvaro, ryckt ned ett skarpt svärd från
väggen och klufvit den förvägne Yjäsemskis hufvud. Äfven
Nikita hade då förlorat sitt hufvud; men denna gång räddades
han af de klingande guslorna, tsarborgens högt tonande klockor
och opritschnikernas larm. Han erfor ej, hvaröfver Yjäsemski
så högt gladde sig.
Ändtligen steg Ivan upp, hvarvid samtliga hofmännen
börja surra som bin i en korg, hvilka blifvit störda. De, som
ännu voro i stånd dertill, reste sig och närmade sig tsaren den
ene efter den andre, för att af honom mottaga torra plommon,
hvilka han egenhändigt utdelade bland klosterbröderna.
I detta ögonblick trängde sig en opritschnik, som ej hörde
till de inbjudna, fram genom mängden och hviskade Maljuta
Skuratoff någonting i örat. Maljuta ryckte till och rätade på
sig, och häftig vrede stod att läsa i hans ansigte. Hans
upprörda tillstånd kunde ej undgå tsarens genomträngande blick.
Ivan frågade, hvad som var på färde.
5»Upphöjde herrskare^, utbrast Maljuta, »något oerhördt
- förräderi - öppet uppror mot din högförnäma person!»
Yid ordet förräderi bleknade tsaren, och hans ögon började
gnistra.
"Tsar", fortfor Maljuta, "för några dagar sedan skickade
jag ut en afdelning opritschniker i trakten af Moskva för att
iakttaga, huru moskoviterna följa ditt majestäts befallningar.
Plötsligt öfverföll en obekant bojar mitt folk med sina
rid-knektar. Många blefvo dödade och min ridknekt svårt sårad.
Han befinner sig just nu utanför palatsets dörr. Befaller du,
att han skall ropas in?"
Ivan kastade en blick på opritschnikerna; på allas ansigten
stod vrede att läsa. Då antogo hans drag ett egendomligt
uttryck af tillfredsställelse, och han sade i lugn ton:
"Han skall träda in."
Kort derpå skildes mängden åt, och Mattheus Komjak
steg in i salen med ombundet hufvud.
IX.
Komjak hade ej aftvättat blodet ur sitt ansigte; tvärtom
hade han afsigtligt strukit blod på sina kläder och på bindeln,
som betäckte såren, så att tsaren skulle se, huru illa hans
trogna tjenare blifvit behandlad. Då han närmat sig tsaren,
kastade han sig ned för honom och afvaktade på knä tillåtelsen
att få tala. Alla blickade nyfiket på Komjak. Tsaren var
den förste som bröt tystnaden.
"Mot hvem yppar du klagomål?" frågade han. "Hur
förhåller sig saken? Berätta oss den noga och i öfverensstämmelse
med sanningen."
"Mot hvem jag yppar klagomål? Det vet jag ej sjelf,
rättrogne tsar. Han nämnde ej sitt namn för mig, den hunden.
Men som en sanningens underpant erbjuder jag härmed ditt
kejserliga majestät mitt hufvud: en obekant person har angripit
och slagit mig."
Alla de närvarande höllo tillbaka andan och lyssnade
med fördubblad uppmärksamhet. Komjak fortfor:
»Vi kommo under vårt ströftåg till byn Medvedevka.
Plötsligt störtade sig de fördömda menniskorna öfver oss - Gud
vet, hvarifrån de kommo: de föllo öfver oss som snö på hufvudet
och tilltygade oss illa med svärdshugg som en hagelskur. Tio
man blefvo dödade, de andra genompryglade, och deras bojar,
den spetsbofven, ville till och med låta hänga oss samt och
synnerligen. Derjämte lät han aftaga bojorna på två röfvare,
hvilka vi fångat under vårt ströftåg, och försätta dem i frihet."
Komjak teg och vred den blodiga bindeln på sitt hufvud
till rätta. Ett misstroget sorl genomfor opritschnikernas leder.
Berättelsen föreföll osannolik, och tsaren sjelf tviflade.
"Nå, talar du verkligen sanning, min gosse?" frågade han,
i det han med "sin genomträngande örnblick fixerade Komjak.
"Har ej ditt hufvud råkat i oordning, och härröra ej dina sår
af omåttligt vindrickande?"
"Jag är beredd att till bevis på sanningen kyssa korset,
tsar, och till en underpant af mina ord erbjuder jag mitt hufvud."
"Men säg mig, hvarför lät den obekante bojaren ej
hänga dig?"
»Han måtte hafva besinnat sig, ty han hängde ingen, utan
lät bara genomprygla oss alla."
Åter gick ett mummel genom församlingen.
"Voro ni många?»
"Femtio man; jag sjelf var den femtioförsta.»
»Och huru talrika voro de?»
»Sanningen att säga voro de ej så talrika som vi - de
kunde väl vara tjugo till tretio.»
»Och då läto ni som gamla käringar binda och
genom-prygfa er! Hvilken bäfvan öfverföll så hastigt era lemmar?
Blefvo era händer plötsligt förlamade eller satt hjertat i
halsgropen på er? I sanning, man kunde skratta åt saken! Och
hvad var det för en bojar, som midt på ljusa dagen anföll
opritschniker? Det är omöjligt. Visserligen skulle de gerna
vilja tillintetgöra opritschninan, men då skulle de vackert bränna
sig på fingrarna. Äfven mig skulle de gerna vilja uppsluka,
men de ha’ inte tänder som duga dertill. Hör på: om du vill,
att jag skall tro dig, så nämn boj ar en för mig eller ock må
du tillstå din lögn. Om du ej kan nämna honom och ej heller
erkänner, att du ljugit, så skall du komma att ångra dig,
min son.»
»Upphöjde tsar», svarade ridknekten med fast stämma,
»Gud vet, att jag talar sanning. Det står i din makt att straffa
mig; jag fruktar ej för döden, men väl för lögnen.»
Derpå vände han sig till opritschnikerna, liksom om han
ville anropa dem som vittnen. Plötsligt mötte hans blick
Sere-bränys. Det är svårt att skildra, hvad som i detta ögonblick
försiggick i Komjaks själ. Förvåning, tvifvel och ändtligen en
djefvulsk glädje röjde sig efter hvarandra i hans drag. Han
rätade på sig och utbrast:
»Tsar, om du vill veta, hvem som angripit oss, hvem som
dödat mina kamrater och hvem som genompryglat oss, så befall
denne bojar att säga sitt namn!»
Allas ögon riktades på Serebräny. Tsaren rynkade pannan
och såg uppmärksamt på honom, men utan att säga ett ord.
Nikita stod orörlig; hans ansigte var lugnt, men blekt. Ändtligen
yttrade sig tsaren, tydligt uttalande hvarje stafvelse:
»Nikita, kom hit och svara mig - känner du denne man?»
»Jag känner honom, tsar.»
»Har du angripit honom och hans kamrater?»
»Tsar, denne man och hans följeslagare angrepo sjelfva
byn ...» -
Komjak föll Nikita i talet. För att förgöra sin fiende,
var han besluten att ej skona sig sjelf.
»Tsar», yttrade han, »hör ej på bojaren. Emedan jag
är en ringa man, skulle han kunna stämpla mig som lögnare,
och så skulle du ej erfara sanningen af oss; men låt förhöra
mina kamrater eller låt gerna för mig oss båda läggas på
pinbänken, så skola vi nog komma fram med sanningen.»
Serebräny kastade en föraktlig blick på Komjak och sade:
»Tsar, jag förnekar ej min gerning. Jag angrep denne man
och lät genomprygla honom och hans kamrater, emedan han ...»
»Nog!" afbröt Ivan Vassiljevitsch strängt. »Svara på
mina frågor: visste du, att de voro mina opritschniker, då du
angrep dem?"
10*
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
