Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Furst Serebräny. Historisk roman af grefve Alexis Tolstoy. Öfversättning af C. Ludv. Törnberg.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
124
"Jag visste det ej, tsar.»
»Och då du ville hänga dem, sade de dig då, hvilka de voro?»
»Ja.»
»Hvarför kom du då på andra tankar?»
»För att dina dommare först skulle få anställa förhör
med dem.»
»Hvarför har du då ej genast utlemnat dem till mina
dommare?»
Härpå fann Serebräny intet svar. Tsaren riktade en
forskande blick på honom och sökte läsa i hans själs innersta.
Derpå fortfor han:
»Nej, det var ej af den orsaken, som du afstod från ditt
beslut att hänga dem - det var ej derför, att du ville
öfverlemna dem åt dommaren, utan derför, att de sade sig vara
tsarens folk.» Med stigande vrede fortfor Ivan: »Och du lät
genomprygla dem, oaktadt du visste, att de voro mina tjenare!»
»Tsar...»
»Nog!» afbröt Ivan med dånande stämma. »Förhöret är
slut.» Derpå fortfor han, vänd till sina gunstlingar: »Sägen mig
bröder, hvilket straff har furst Nikita förtjent? Sägen ut er
tanke-jag vill höra hvars och ens åsigt!»
Ivans stämma var lugn, men i hans blick stod tydligt att
läsa, att han redan i sitt hjerta afgjort furstens öde och att
ofärd bidade den, hvars dom utfölle mindre strängt, än hans
egen. Med höjd stämma tillade han:
»Talen alltså, ni män: hvad har Nikita förtjent?»
»Döden», svarade tsarevitsch.
»Döden», upprepade Skuratoff, Gräsnoj, pater Levki och
de båda Bassmanoff.
»Till döden med honom alltså!» yttrade Ivan kallt. »Det
står skrifvet: den som tager till svärd, han skall förgås med
svärd. Gripen honom, ni män!»
Serebräny bugade sig tigande för tsaren. Genast omringade
honom några krigare och förde honom ut ur salen. Många
följde honom, för att se på afrättningen, andra stannade qvar.
Ett doft mummel hördes i salen. Då vände sig Ivan med
strålande ansigte till opritschnikerna och sade:
»Bröder, var min dom rättvis?»
»Eättvis, rättvis!» sade de närmast stående opritschnikerna.
»Eättvis, rättvis!» upprepade de längre bort varande.
»Orättvis!» yttrade en stämma.
Genast väcktes stor uppståndelse bland opritschnikerna,
och från alla sidor hörde man frågas:
»Hvem sade det? Hvem fällde ett sådant yttrande? Hvem
har sagt, att tsarens dom är orättvis?»
I allas ansigten röjdes förvåning, allas ögon gnistrade af
förtrytelse. Blott en af dem, den vildaste af alla, röjde ingen
vrede: Maljuta hade blifvit likblek.
»Hvem säger, att min dom är orättvis?» frågade Ivan
och bemödade sig att gifva sina drag ett mycket lugnt uttryck.
»Den, som har sagt det, må träda fram för mig.»
»Tsar», utbrast Maljuta på det häftigaste upprörd, »många
af dina trogna tjenare äro nu druckna, och många af dem
prata utan att veta, hvad de säga. Sök ej att erfara den
drinkarens namn, tsar! Har han blott sofvit af sig ruset, så
skall han ej sjelf tro, att han i sitt druckna tillstånd sagt
något sådant.»
Tsaren betraktade Maljuta med misstrogna blickar och sade
ironiskt:
»Pater sakristan, hur länge har ditt hjerta varit så vekt?»
»Tsar», fortfor Maljuta, »låt ej...»
Men det var redan för sent: Maljutas son hade trädt
fram och stod nu i en vördnadsfull ställning inför tsaren.
Maxim Skuratoff var just den opritschnik, som befriat Serebräny
ur björnens våld.
Ivan betraktade ömsevis fader och son med ett öndskefullt
leende och sade:
»Jaså, det är du, lille Maxim, som förkastar min dom?
Nåväl, säg ut, lille Maxim: hvarför behagar dig ej min dom?»
»Emedan du, tsar, ej hört Serebräny, emedan ^du ej tillåtit
honom att försvara sig och emedan du ej ens frågat honom,
hvarför han ville hänga Komjak.»
»Hör ej på honom, tsar!» bad Maljuta. »Han är drucken,
det ser du ju, han är drucken! Hör ej på honom! Bort med
dig, du drinkare! Se bara, i hvilket tillstånd han är! Bort,
rädda ditt hufvud!»
»Maxim har hvarken druckit vin eller honungsvatten»,
anmärkte tsarevitsch öndskefullt. »Jag har gett akt på honom
hela tiden: hans mustacher äro ej en gång fuktiga.»
Maljuta kastade på tsarevitsch en blick, som skulle kommit
hvar och en annan att hafva i sitt innersta. Men tsarevitsch
trodde sig säker för Maljutas hämd. Den förskräckliges andre
son i ordningen och arf vinge till tronen förenade hos sig nästan
alla sin faders laster, och de dåliga föredömmena qväfde allt
mer och mer det goda, som funnits ~ hos honom. Tsarevitsch
hade redan förlorat hvarje känsla af medlidande.
»Ja», tillade han skrattande, »Maxim har hvarken ätit
eller druckit under måltiden. Vårt lefnadssätt behagar honom
ej - han afskyr min faders opritschnina.»
Under detta samtal hade Boris Godunoff ej ett ögonblick
låtit sina ögon lemna tsaren. Han ’tycktes studera uttrycket i
dennes ansigte och lemnade i tysthet salen, utan att någon
märkte det. Maljuta kastade sig till tsarens fötter, grep
krampaktigt tag i fållen till Ivans kläder och utbrast:
»Far lille, tsar Ivan Yassiljevitsch, i dag på morgonen
bad jag narr, jag dumhufvud, jag råe bonde, att du skulle göra
mig till bojar. Hvar hade jag mitt förstånd? Hur kunna ej
menniskans tankar råka på villospår! Mig, den låge slafven,
skulle du förläna bojarmössan! Glöm mina enfaldiga ord, tsar,
låt å nyo draga af mig den guldbrämade kaftanen och kläd mig
i hårduk - men förlåt blott Maxim hans förseelse! Han är
ännu ung, tsar, och dum, som han är, betänker han ej, hvad
han säger. Men vill du straffa någon, så straffa mig - tillåt
ej, att jag låter min son berusa sig, till dess han ej mer vet
till sig. Tillåt, tsar, att jag lägger mitt dumma hufvud på
schavotten! Befall, så lägger jag ögonblickligen hand på mig sjelf!»
Den totala förändring, som Maljutas drag undergått, den
förtviflan, som målade sig i hans ansigte, hvilket annars
vanligen uttryckte vild grymhet - allt detta erbjöd en
ömkansvärd anblick.
Tsaren började skratta och frågade:
»Hvarför skulle jag straffa dig och din son? Maxim har rätt!»
»Hvad säger du, tsar - har Maxim rätt?»
Och hans glada öfverraskning sökte sig redan uttryck i
ett fånigt leende, hvilket dock genast åter försvann, ty på en
gång följ honom den tanken in, att tsaren måhända blott ville
roa sig på hans bekostnad. Dessa plötsliga förändringar i
Maljutas ansigte bildade en så utomordentlig, så sällsam anblick, att
tsaren på nytt brast i skratt.
»Maxim har rätt», upprepade han ändtligen, i det han
åter antog samma stränga min som förut. »Jag har öfverilat
mig. Det är omöjligt, att Serebräny med vett och vilja
företagit något, som varit riktadt mot mig. Ända till dess han
afreste till den lithauiska hären, följde jag uppmärksamt alla
hans steg, och han har alltid behagat mig, ty han var mig en
trogen tjenare.»
Vänd till Gräsnoj och de båda Bassmanoff fortfor tsaren:
»Ni, fördömda menniskor, äro de, som tvinga mig att
ständigt utgjuta blod! Hafva ni ännu ej fått nog af
döds-dommar - måste ni dertill förgöra min raske bojar? När
skola ni en gång hejda er, ni odjur? Skynda, skynda -
hindra afrättningen! Men nej, det går ej för sig - det är för
sent! Hans hufvud har redan fallit för bödelsbilan. Men ni,
ni alla skolen lida vedergällning för hans blod!»
»Det är ännu ej för sent, tsar», yttrade Godunoff, som
just nu återvände till salen. »Jag befallde, att Serebränys
afrättning ännu skulle uppskjutas ett ögonblick,- ty jag vet, att
du är barmhertig och mången gång skonar den redan dömde
förbrytaren. Men Serebräny har lagt sitt hufvud på stupstocken
och väntar på din vink, tsar.»
Ivans ansigte klarnade åter upp, och han utbrast:
»Boris, kom hit till mig, min gode tjenare. Du ensam
känner mitt hjerta - du ensam vet, att det ej är för mitt
nöjes skull, som jag utgjuter blod, utan endast för att utrota
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
