Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Furst Serebräny. Historisk roman af grefve Alexis Tolstoy. Öfversättning af C. Ludv. Törnberg.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hyst förrädiska afsigter af alla dem, som du störtat i
förderfvet? Hvem af dem har tänkt på att omstörta riket? Nej, det
är ej för deras förbrytelsers, utan för din önskas skull, som
deras hufvuden fallit. Funnes du ej till, skulle tsaren regera
mildare. Men du vädrar öfver allt förräderi: genom tortyr
afpressar du falska bekännelser - du kommer att bära
ån-svaret för allt blod, som blifvit utgjutet. Nej, fader, upp väck
ej Guds vrede och förtala ej boj ar erna - säg i stället, att
du, som sjelf är en man af låg kärkomst, vill utrota bojarerna
till sista man."
"Och hvarför skänker du dem ditt försvar?" frågade
Maljuta med ett ondskefullt leende. "Eller ser du kanhända
med glädje, att du, så vacker och tapper du än är, städse
måste intaga lägsta platsen? Hvem af dem kunde väl mäta sig
med dig? Hvarpå grunda de sitt stolta högmod? Har Gud
skapat dem af något annat ämne än oss? Är det kanske
rikedommen, som gör dem så stolta? Men vänta bara litet,
mina herrar! Tsaren glömmer ej sin trogna tjenare, och så
snart Kolitscheffarna väl blifvit tagna af daga, tillfalla deras
gods oss och komma ej i främmande händer. Jag har haft
tillräckligt besvär med dem i fängelset; de hafva starka nerver,
de hundarna, det kan ej nekas."
Maljutas hjerta svallade öfver af hat och hämdlystnad,
men han hoppades ännu kunna öfvertala Maxim och tvang
derför sin mun till ett vänligt leende. Detta leende i ett sådant
ansigte tedde sig likväl så afskräckande, att Maxim greps af
fruktan. Emellertid märkte Maljuta ej detta, utan fortfor:
"Mitt barn, för hvem har jag samlat penningar? För
hvem har jag mödat mig och arbetat? Öfvergif mig icke, stanna
hos mig! Du är ännu ung, du har knappast gjort ditt inträde
i lifvet - öfvergif mig icke! Betänk, att jag dock är din fader.
När jag ser på dig, så fröjdas mitt hjerta liksom när tsaren
berömmer mig eller ger mig sin hand att kyssa; och om någon
skulle förolämpa dig, tror jag, att jag vore i stånd att lefvande
uppsluka honom."
Maxim teg fortfarande. Maljuta bemödade sig att ge sitt
ansigte det ömmaste uttryck och fortsatte:
"Älskar du mig ej något litet, min käre Maxim? Kör
sig ingenting i ditt hjerta, som talar för mig?"
"Nej, ingenting, min far."
Maljuta undertryckte sin förbittring.
"Och tsaren - hvad skall han säga, när häri erfar din
afresa? Han kommer att tro, att du flytt undan honom."
"Ja, min far, det är just det jag gör, ty jag är gripen af
fruktan och skräck. Jag vet, att Gud befallt mig älska honom,
men ofta, då jag nödgas åse hans gerningar, uppröres hela
mitt inre. Jag- ville gerna älska honom, men det är mig
omöjligt. Har jag blott en gång lemnat slobodan, då har jag
ej mer oskyldigt blod för ögonen och då kan jag måhända,
om Gud så vill, åter älska tsaren. Lyckas detta mig ej, så
skall jag åtminstone tjena honom, om än ej bland
opritsch-nikerna - det gör jag aldrig!"
Maljuta tog nu sin tillflykt till det sista medlet och utbrast:
"Och hvad skall det blifva af din moder? En sådan
smärta kommer hon ej att öfverlefva - du blir orsaken till
den gamlas död. Betänk blott, hur sjuk hon är, det stackars
kräket!"
"Den barmhertige Guden skall ej öfvergifva min moder",
svarade Maxim suckande. "Hon kommer att förlåta mig."
Maljuta började gå fram och tillbaka i rummet med
stora steg. Då han ändtligen stannade framför Maxim, var
det ömma uttryck, som han påtvingat sitt ansigte, åter helt
och hållit försvunnet, I, hans grofva drag lästes blott en oböjlig
viljekraft.
"Hör på, du unga glop», utbrast han med en stämma,
som var lika förändrad som hans min, "hittills har jag bedt,
men nu nöjer jag mig med att säga: Jag skänker dig aldrig
mitt bifall! Jag kommer ej att låta dig resa. Och om du ej
är tillfreds härmed, så skall jag i morgon tvinga dig att med
egna händer afrätta tsarens fiender. Det skulle kunna hända,
att du ej längre skäms för din far, sedan du en gång fläckat
dig med blod och gjort samma arbete som han."
Maxim bleknade, då han hörde dessa ord, men han
svarade ingenting. Han visste väl, huru orubblig hans faders vilja
var och att ingenting förmådde böja honom.
Seså", fortfor Maljuta, "jag har redan pratat för mycket
med dig. Natten är redan långt framskriden - det är tid, att
jag går till tsaren och ger honom fängelsenycklarna. Se, det
har börjat regna - gif mig min mantel! Nå, se bara, så flink
du har blifvit! . . . ’Jag måste bort, det här är intet lif för
mig’ . . . Och jag skulle låta honom få sin vilja fram! Till slut
kanske han omvänder mig också till sina åsigter. Nej, min
gosse, du har utvecklat dina vingar alldeles för tidigt. Jag
har förut bragt helt andra karlar än dig till lugn, och jag
skall nog lära dig också att lyda. - Se, se, hvilket väder!
Gif mig min mössa! Hu, hvilken blixt! Det är, som om
himmelen öppnat sig, som om hela slobodan stode i eld och lågor.
. Stäng igen fönstret och gå till sängs; kanhända dina
narr-aktiga infall gått öfver i morgon bittida. Hvad din goda
vän Serebräny angår, skall jag nog också bli färdig med
honom - jag skall ha’ saken i minne, det kan han vara
öfvertygad om."
Maljuta gick. Då Maxim var ensam, försjönk han i
grubbel. I huset herrskade djupaste tystnad, men derute
rasade stormen med lösa tyglar, och tid efter annan pinade
vinden in sig genom fönstret och skakade de kedjor, hvilka
bildade gallret, så att de började klinga på ett hemskt sätt.
Maxim gick till trappan, som ledde till öfra våningen.
Deruppe sof hans moder. Han lutade sig framåt och lyssnade.
Äfven der herrskade djup tystnad. Långsamt steg han uppför
trappan och stannade utanför den dörr, inom hvilken hans
moder hvilade.
"O, Gud», hviskade sakta hans läppar, "du ser i mitt
hjerta, du känner mina tankar. Du vet, Herre, att det ej är
af stolthet, ej af öfvermod, som jag är min fader olydig.
Förlåt mig, o Gud, om jag öfverträder din lag! Och förlåt
mig äfven du, min dyra moder! Jag aflägsnar mig, utan att
taga afsked af dig, jag går bort, utan din välsignelse. Jag vet,
att jag krossar ditt hjerta; men du skulle ej låta mig resa.
Förlåt mig, dyra moder, du får aldrig återse mig."
Maxim sjönk ned framför tröskeln och vidrörde den med
sin panna. Derpå gjorde han upprepade gånger korstecknet,
steg utför trappan och trädde ut på gården.
Kegnet flöt i strömmar från himmelen, som om Gud ville
förgöra hela menskligheten. På gården var ingen lefvande
själ synlig. Maxim begaf sig till stallet: drängarna sofvo redan.
Han ledde då sjelf fram sin älsklingsbäst och sadlade den. En
stor, nära dörren vid sin kedja liggande hund, sprang ut ur sin
koja och började tjuta, som om han visste, att det var fråga
om en skilsmessa. Det var en fårhund. Hans långa, sträfva,
mörka hår föll i oordning ned öfver den svarta nosen, så att
det nästan öfvertäckte hans kloka ögon.
Maxim klappade hunden, och denne lade sina svarta tassar
på hans skuldror och började slicka honom i ansigtet.
"Far väl, Bujan", sade Maxim; "vakta vårt hus och tjena
min moder troget!"
Derpå svängde han sig upp i sadeln, red ut genom porten
och flydde i snabbt traf från sin faders hus.
Ännu hade han ej hunnit fram till vallen, när han förnam
ett högljudt skällande och såg Bujan springa omkring hästen
och tillkännagifva sin glädje deröfver, att han lyckats slita sin
kedja och kunde följa med sin herre. (Forts.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
