Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Furst Serebräny. Historisk roman af grefve Alexis Tolstoy. Öfversättning af C. Ludv. Törnberg.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
126
"Svär det på detta kors!» uppmanade Ivan högtidligt, i
det han lyfte upp det ciselerade korset, som hängde på hans
bröst, och räckte det åt Serebräny, hvarvid han samtidigt
kastade en förstulen blick på bojarerna. Midt under den
allmänna tystnaden hörde man klingandet af den gyllene kedjan,
då Ivan släppte frälsarens bild, som Serebräny kysst efter att
hafva gjort korstecknet.
"Gå nu», sade Ivan, »och bed till den heliga
treenigheten och alla helgon, att de bevara dig för en ny förseelse,
huru obetydlig den än må vara.»
Med en fast blick på bojarerna tillade han:
»Och ni, som hafva hört på - vänta ej, att Nikita ännu
en gång får tillgift, och hoppas ej, att jag skall hysa medlidande
med honom, om han för andra gången ådrager sig min vrede.»
Sedan Ivan på detta sätt genom en helig ed tillförsäkrat
sig möjligheten att få Serebräny i sitt våld, när han önskade,
uttryckte hans ansigte åter den högsta tillfredsställelse, och
han sade:
»Aflägsna er nu - må hvar och en gå tillbaka till sitt
värf. Må bojarerna liksom hittills vaka öfver lagarnas
efter-lefnad, och må opritschnikerna, mina utvalda, trogna tjenare,
ihågkomma sin ed och ej känna sig kränkta derför, att jag i
dag förlåtit Nikita, ty mitt hjerta känner ingen partiskhet
hvarken för den nära eller ijärran stående.»
Gästerna skingrade sig och återvände till sina boningar.
Hvar och en förde något med sig hem: den ene fruktan och
skräck, den andre djup smärta, den ene hat, den andre hopp,
och åter andra helt enkelt en våldsam hufvudvärk.
Slobodan insveptes i mörker. Derpå steg månen
långsamt upp bakom skogen. Förskräcklig var anblicken af den
dystra tsarborgen med dess kupoler, små torn och
skottgluggar. Sedd på afstånd, liknade den ett vilddjur, som krupit
ihop och beredt sig att taga ett språng. Blott ett enda
fönster var upplyst - det föreföll att vara vilddjurets öga. Der
var tsarens sofgemak. Han låg just nu försänkt i brinnande
åkallan ....
Tsaren bad för det heliga Rysslands lugn: han bad, att
Herren Gud mätte förhindra uppror och förräderi, så att han
finge fullända sitt mödosamma verk att göra den starke lik
den svage, på det att ingen skulle stå högre än den andre på
Rysslands jord, och blott han sjelf som en mäktig ek höja sig
öfver alla andra!
Tsaren beder, han sänker pannan ända ned till golfvet.
Stjernorna blicka in på honom genom gallerfönstret. Klara
glänsa de, dessa stjernor, derpå blekna de åter, liksom om de
tänkte: Ack, tsar Ivan Yassiljevitsch, du har företagit ett
omöjligt verk, du har företagit det, utan att fråga oss till råds.
Liksom du ej finner två ax, som äro hvarandra fullkomligt
lika, så kan du ej göra bergen lika med kullarna: alltid skola
bojarer finnas på jorden!
X.
Fader ocli son.
Natten var redan långt framskriden, när Maljuta, efter
att hafva underkastat Kolitscheffärna, den afsatte metropolitens
anhöriga och vänner, pinligt förhör, aflägsnade sig från
fängelset. Liksom svarta berg hängde ett tjockt moln, ett förebud
till oväder, öfver slobodan. I Maljutas hus sofvo redan alla,
endast Maxim vakade ännu. Han gick emot sin fader och sade:
»Fader, jag har väntat på dig - jag måste tala med dig.»
»Om hvad då?» frågade Maljuta och vände ofrivilligt
bort sina ögon. Gregor Skuratoff bäfvade aldrig för fienden,
men i sin sons närvaro kände han sig alltid obehaglig till mods.
»I morgon reser jag bort. Farväl, min far!» sade Maxim.
»Hvart?» frågade Maljuta, och denna gång riktade han
sin dystra blick fast på Maxim.
»Jag begifver mig ut på vinst och förlust. Jorden är
stor och har rum för alla.»
»Men är du då alldeles förryckt? Hvad gjorde du i dag
under festen? Hur kunde du våga motsäga tsaren? Yet du då
ej, hvem han är, och hvem du är?»
»Jag vet det, fader; jag vet ock, att han har tackat mig
för hvad jag sagt. Men det oaktadt kan jag ej stanna här.»
»Ack, du är en narr! Men hur har du fått detta infall?
Du vet ju, hvad som har vederfarits dig i dag. Hvarför skall
du just nu draga bort, då tsaren upphöjt dig till kaptens rang
- hvarför just nu?»
»Redan länge kände jag mig olycklig i edra kretsar, min
far, det vet du; men jag hade intet förtroende till mig sjelf.
Allt ifrån barndommen inpräglades det framför allt hos mig,
att tsarens vilja är Guds vilja, och att det ej gifves någon
svårare synd, än att tänka annorlunda än tsaren. Pater Levki
och samtlige prester i slobodan förklarade i bigten för en stor
synd, att mitt sätt att tänka ej öfverensstämde med ert.
Ovilkorligen undrade jag då ofta, om icke jag kunde ha rätt -
jag ensam emot er alla. Och ändå tänkte jag alltid på att
begifva mig härifrån. Men i dag - i dag har jag kommit
till den öfvertygelsen, att jag har rätt. När jag hörde furst
Serebräny tala, när jag erfor, att han angripit och slagit ditt
folk för deras ogerningar, och när jag såg, att han ej sökte
dölja saken för tsaren, utan som en martyr gick i döden,
utan tvekan för sin handling - då började mitt hjerta klappa,
såsom det aldrig klappat för någon menniska: tviflet öfvergaf
mig, och det stod för mig klart som dagen, att sanning och
rättvisa ej stå på er sida.»
»Det är således han, som förvridit hufvudet på dig!»
utropade Maljuta, som redan förut var förbittrad på Serebräny.
»Men råkar han bara i mina händer, så skall jag sannerligen
inte göra honom döden lätt, den hunden!»
»Gud bevare honom för dina händer!» sade Maxim och
korsade sig. "Gud skall aldrig tillstädja dig att utrota allt, hvad
godt är i Ryssland. Ja», fortfor Maljutas son med tilltagande
liflighet, »då jag såg furst Nikita Serebräny, då förstod jag på
en gång, att det skulle vara en lycka att lefva tillsammans
med honom och tjena honom, och jag tänkte bedja honom taga
mig med sig, men jag kände mig skygg för att närma mig en
sådan man, ty mina ögon böra ej lyftas upp till honom, så
länge jag bär denna drägt.»
Två motsatta känslor kämpade med hvarandra i Maljutas
inre, då han lyssnade till sin sons ord. Han ville slå Maxim,
trampa honom under sina fötter och genom hotelser tvinga
honom till lydnad; men en känsla af ovilkorlig högaktning höll
hans raseri inom tillbörliga skrankor. Instinktmessigt fattade
han, att alla hotelser i detta ögonblick skulle vara fruktlösa,
hvarför han i sin långsinnade själ började söka efter andra
medel att qvarhålla sonen. Han sökte, så vidt möjligt var,
gifva sitt rofdjursansigte ett ömt uttryck och sade:
»Min son, nu är det ej rätta tiden för dig att aflägsna
dig. Ditt fritt uttalade ord har behagat tsaren, och hur stor
förskräckelse du än tillskyndat mig, är det uppenbart, att de
heliga martyrerna tagit oss i sitt beskydd och gjort tsarens
hjerta oss bevåget. I stället för att straffa dig, har han
berömt dig, höjt din sold och skänkt dig en sobelpels. Häraf
ser du, hur högt du ännu kan stiga. Och ändå trifs du ej här?»
Maxim kastade sig till sin faders fötter och utbrast:
»Jag kan ej stanna här, min far, jag kan ej - det
öfverstiger mina krafter! Jag förmår ej dag för dag höra gråt
och veklagan, jag förmår ej åse, att min fader -»
Maxim förstummades.
»Nå?» sporde Maljuta.
»Att min fader - - är en bödel», afslutade Maxim
meningen och slog ned ögonen, liksom i förskräckelse öfver att
han uttalat ett sådant ord.
Maljuta kände sig emellertid ingalunda upprörd öfver
uttrycket. Med en sidoblick i rummet svarade han:
»Det är skilnad på bödel och bödel. Den ene är ett
simpelt verktyg, den andre en mäktig man. Af den ene
befordras en stackars skälm till döden, af den andre åter de stolta
bojarerna, hvilka undergräfva tsarens tron och vilja nedstörta
hela riket. Med tjufvar och röfvare tar jag ingen befattning
- min bila afhugger endast de förrädiska bojarernas hufvud.»
»Tig, fader!» utropade Maxim och sprang upp. »Tala
ej så, om du ej vill att mitt hjerta skall brista. Hvem har
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
