Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- De tropiska stormarna
- När testamentet öppnades.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
1876; då fler än två hundra tusen menniskor omkommo och
ett nära oberäkneligt kapitalvärde förstördes på de -fruktbara
och väl odlade öarna kring floden Megnas mynning. En yta
af ett hundra fyrtio qvadratmil blef denna olycksnatt plötsligt
öfversvämmad. Vattnet steg tio till tolf fot och på sina ställen,
der floden mötte hinder, ända till tjugo fot.
Cyklonen, som åstadkom dessa förödelser af lif och
egendom, uppkom om qvällen den 29 Oktober, omkring tretio
svenska mil vester om Andaman-öarna och tog nordlig
riktning, hvarvid engelska ångaren Tennyson var dess centrum så
nära, som på sju svenska mil; man har om denna orkan
äfven anmärkt såsom någonting märkligt, att hans lufthvirfvel
icke steg öfver två tusen fots höjd.
Om styrkan i den luftström, som vid dessa tropiska
stormar sättes i rörelse, har professor Keye sökt gifva en
föreställning, då han, efter att noggrannt hafva observerat
orkanen på Cuba den 5-7 Oktober 1844, beräknat, att vid
detta tillfälle ensamt den i centrum inströmmande luften
representerade en styrka af fyra hundra sjutiotre millioner
hästkrafter - säkerligen femtio gånger mera kraft, än hvad
alla qvarnar, vattenverk, ångmaskiner, menniskor och djur
på hela jorden samtidigt förbrukade.
*
När testamentet öppnades.
(Till den efter Bokelmanns tafla här förut intagna illustrationen.)
vile mullen lätt öfver honom, den gamle, som gick
så ensam genom lifvet, som log med ett så sorgligt
och så buttert leende, men hvilkens handtryckning var
så varm, så hjertlig och så trofast! En verkligt god
menniska har med honom gått bort - må derför mullen hvila
lätt öfver honom!
Han hade genomgått en hård lidandets skola, det visste
alla att tala om. Hur hade man fått veta det? Man hörde
från honom aldrig en klagan. Och frågar man den gamle
kyrkoherden, hans universitetskamrat och ungdomsvän, så
blifva dennes drag orörliga, som om de mejslats i sten,
och hvarken hans blick eller hans tunga lemna frågaren
något besked, tydligt eller otydligt.
Sedan fyrtio år hade den gamle baronen bebott sitt
ensliga familjeslott. Man visste, att han var rik och ej blott
sitt läns, men också en af landets, störste jordägare. Man
kände också mycket väl, att hans välgörenhet var gränslös
och att alla de, som blifvit lottlösa i afseende på denna
verldens goda, i honom alltid funno en deltagande vän, en
Verklig hjelpare.
Men han sjelf var i sitt hem ensam - ensam lefde han
på det gammaldags, dystra slottet i fyrtio långa år, gömd,
men dock icke helt och hållet glömd. Ty tid efter annan
mottog han ett besök. Det var ungdomsvännen,
församlingens pastor, som kom och stannade hos enstöringen en
half dag eller så omtrent; och när han återvände hem, bar
hans ansigte alltid ett uttryck, som om han komme från ett
dödsläger.
Så hade det fortgått i fyrtio år! Derunder hade
naturligtvis många historier om den besynnerlige baronen kommit
i svang i bygden. Man pratade hit och dit, men ingenting
var man dock rätt säker på, ingenting utom det, att han
också från yngre år bar på en hjertesorg, att hans
lefnads-farkost haft att bestå en förfärlig stornt i kärlekens hamn
och gått under, och han var således en skeppsbruten. Men
hvarför denna afsöndring från verlden, hvarför ännu hos den
grånade gubben detta bittra leenfle, denna ögats dystra glans?
Hvarför syntes aldrig i slottet någon af dem som buro hans
namn? Hvarför öfverhopade han alla med välgerningar,
utan att någonsin vilja se dessa sina närmaste omkring sig?
Svaret på dessa frågor har han tagit med sig i grafven;
ty den gamle kyrkoherden är nu efter vännens bortgång
tystare än den graf, uti hvilken slutligen enslingen gick till
sista hvilan.
Nu är testamentet öppnadt. Alla den aflidnes
anförvandter hafva infunnit sig. Betrakta den mästerliga taflan,
och den skall tala! Alla hafva svikits i sina förhoppningar.
Han har tänkt på alla; ingen enda af sina många anhöriga
har han glömt - och likväl stå alla svikna! Kostbara minnen
hafva de fått efter honom, men millionerna hafva de icke
bekommit!
Betrakta dem! Hur ofta lyckas det väl en konstnär att
så nedtränga i menniskohjertats djup och på så uttrycksfullt
sätt teckna de stormande lidelser, som L. Bokelmann förmått
i sin intressanta tafla »Testamentsöppningen»? ,Ser ni ej
der, huru snålhet, äregirighet, afundsjuka och penningtörst i
alla möjliga skiftningar vanställa Guds afbild? Missräkning och
deraf föranledda känslouttryck finner ni öfverallt, men
ingenstädes någon vänlig, kärleksfull tanke på den hädangångne,
intet minne för honom - intet ädelt drag! I stället hat,
vrede, trätlystnad och kif endast några få steg från den nyss
tillslutna grafven!
Missräkning öfverallt? Till och .med den lilla flickan
vid bordet midt i rummet har på ett pinsamt sätt
missräknat sig. Hon hade så innerligt önskat sig den granna
docka, som hon dagligen sett innanför den stora rutan i,
modebutiken. Hon hade dock inga föräldrar mer, hvilka
hon kunde bedja derom, och mormodern hade bestämdt sagt,
att det icke var vardt att tänka på den saken. Men nu hade
hon invaggat sig i hoppet, att hennes »herr farbror», som hon
aldrig sett, men om hvilken hon hört så mycket godt talas,
före sin död kanske uppfyllt hennes brinnande önskan.
Hvad hade nu i stället inträffat? - Universalarfvinge,
det är hon - men hvad är det? Slottet, trädgården, parken,
byarna, fälten - allt tillhör henne, men skall hon nu också
kunna få dockan, som har verkligt hår på hufvudet och kan
tillsluta och öppna ögonen? -
Slottet är åter öde och tyst. De’ af missräkning
förbittrade arfvingarna hafva rest sina färde. Förkrossad,
liksom i förkänslan af döden, smyger den lilla arftagerskans
mormoder sakta till den graf, der den gamle baronen blifvit
nedbäddad. Hon faller på knä, hon knäpper tillhopa sina
händer, hon talar länge med sin Gud i tyst bön. Så höjer
hon på en gång sina armar mot himmelen och vrider,
snyftande, sina händer.
»Förlåt!» - ropar hon. - »Förlåt du, som ägde min
första, min enda kärlek, men hvilkens hjerta jag krossat!
Har jag kunnat få din förlåtelse, jag, som så litet förtjent
den?» -
Den gamle kyrkoherden hade omärkligt följt henne.
»Förlåtelse var hans sista tanke», säger han; »om
förlåtelse vittnade också hans sista gerning. Med hennes namn
på läpparna, som han ensamt älskat, gick han ur tiden -
lycklig öfver att hafva kunnat betrygga lifvets väg för hennes
dotters barn.»
*
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 00:34:33 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/famijour/1882/0154.html
