Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - En påskdag. Berättelse af Sylvia. (Forts. fr. sid. 145.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
En påskdag.
Berättelse af Sylvia.
(Forts. fr. sid. 145.)
[ et gjorde den gamla damen riktigt godt att inandas den
friska, kalla luften. Hon riktade sina steg direkte mot
sitt hem. Flickan hade verkligen haft rätt, hon kände
sig illamående. Hon hade alltid afskytt obehagliga
sinnesrörelser och nu hade hon varit utsatt för skiftande känslor.
Det kom öfver henne ett behof efter tystnad och ensamhet,
ett behof af att komma i jämnvigt med sig sjelf, att återvinna
sin likgiltighet och sitt lugn. Snart kände hon också behaget
af att hafva hamnat i sitt eget förmak. En brasa brann
i kakelugnen, Karin serverade the och med nöje sade fröken
Drahm. till sig sjelf, att det icke skulle dröja, innan allt kom
i det gamla hjulspåret igen och hon åter vara fullkomligt
oberörd af det, som nyss hade tilldragit sig. Hon satt
derunder med hufvudet stödt mot handen och hennes tankar
sväfvade" hit och dit. Än dröjde de vid öfverstinnan
Spegel-stjerna, än vid den unga flickan, som hon nyss hade talat
med, och än vid de båda qvinnorna, hvilka hviskat till
hvarandra om den döde på ett sätt, hvilket föreföll henne liksom
de frågat, hvad hon väl sjelf hade uträttat här i lifvet.
Med ett tankspridt uttryck stirrade fröken Drahm på
brasan - så hjerta flammor hade hon väl sällan sett. De
klara lågorna stötte nästan i grönt och bildade buskar och
träd, och der borta skymtades liksom ett hvitrappadt
två-våningshus. Nej, det var icke något hus, det var ju blott den
hvita^ barken på björkträden, och ändå tyckte hon sig se det
der huset samt att hon sjelf sprang omkring mellan buskarna.
Ja, det var alldeles en bild af hennes barndomshem!
Och Johanna, fostersystern, tog henne der i famnen, talade
tröstande ord och lät henne gråta ut vid sitt bröst -
modern, hennes älskade mor, låg ju djupt nere under mullen.
Det var, som om detta minne hade brutit vägen än för
den ena, än för den andra hågkomsten. Tankarna kommo
stormande, det förgångna fick liksom lif igen. Alla minnen,
såväl ljusa som mörka, stämde möte i hennes själ.
Se, der satt hon med boken i sin hand, den svåra
lex-boken, och hennes hufvud var tungt och ögonen ville icke
följa med bokstäfverna. Då lade sig en hand på hennes
skuldra, en mild röst läste för henne, och hon fattade, hvad
som varit dunkelt, samt höll den smekande handen qvar.
Hon visste, hvem som stod der, hvem som med outtröttligt
tålamod läste med henne, och lätt om hjertat såg hon leende
upp i Johannas milda ansigte.
Nu föll taket på det hvitrappade huset tillsammans,’ de
glödtande kolen bildade sig till en hvass spets - ja, det var
alldeles likt ett kyrktorn, och hon hörde klockorna ringa, och
hon sjelf gick till kyrkan med slöja öfver sitt hufvud och en
psalmbok i handen. Huru rörd hade hon icke varit, och vid
altarringen, hvilka löften hade hon ej gifvit! De hade
störtat tillsammans, såsom kolhögen der borta, och hon sjelf hade
blifvit lik en falnande askhög.
Fröken Drahm reste sig upp. »Dumheter, idel
dumheter!" sade hon. Nej, hon ville ej sitta stilla! Hon tände
ljus och vandrade fram och, tillbaka samt sökte fästa sitt
intresse vid småaktiga föresattser och lofvade ställa till ett
kalas, på hvilket icke en enda af Spegelstjernska familjens
medlemmar skulle vara inbjuden. Hon ville skona dem från sitt
otrefliga sällskap - ja, vi borde sannerligen icke höra hvad
våra vänner säga om oss! Fröken Drahm skrattade bittert.
På den förträfflighetsståndpunkt, der hon ställt sig, var ett
tadel högst oväntadt. Med hela obehaget af ett
erfarenhets-rön angående vänskapens vansklighet anordnade hon i
tankarna en bjudningslista samt de anrättningar, som borde
serveras. Midt härunder kom hon ovilkorligen ihåg den första
bjudning, hon sjelf som fullvuxen flicka hade bevistat.
Nu var det omöjligt annat än att småle. Hvilken
hjert-klappning och hvilken oro! Huru hade icke Johannas klara
ögon följt hennes hvita, fladdrande drägt. Ja, den balen, der
hennes penningar redan gjorde sig gällande, der hon blef
firad som arftagerska, utan att man fastade någon synnerlig
vigt vid Johanna, hvilket denna fann helt naturligt samt
egnade Laura en på en gång moderlig och systerlig ömhet och
syntes helt stolt öfver hennes framgång. »Johanna, kära
Johanna!»
Det var en glad och munter tid. Huru det bullrande
umgängeslifvet ryckte henne allt mera med sig, huru hon snart
sjelf fann, att hon i samhället borde intaga en firad och
framstående plats, huru hon började fästa sig vid penningens
allmakt, och huru stolt hon bar sitt hufvud! Och då Johanna
vid den tiden gifte sig, saknade hon henne knappast . . .
ELon började blifva sig sjelf nog.
Ja, hon var sig sjelf nog!
Hon såg sig vandra öfv£r grönskande stigar och långt
3orta hördes en handharmonikas uthållna toner. Dansande
par svängde sig kring de gröna kransarna på en högrest
majstång, men hon sjelf gick tankfull afsides, i det hon lyssnade
på ord, som talades af en ung man, hvilken med ett sorgset
uttryck vandrade vid hennes sida.
»Du är rik,» sade han, »du sätter värde på lyx och
öfverflöd. Den lott, jag har att bjuda dig, synes säkert för
ringa.»
Det hördes nästan på honom, som om han väntade en
motsägelse, men då hon teg, fortfor han: »Du liar icke varit
dig lik sedan min återkomst.»
Hon såg på honom och tänkte på, huru man sagt henne,
hvilket under det var, att hon, en arftagerska, hade fästat
sitt hjerta vid en fattig obetydlig yngling-, hon såg på honom
och tänkte, att man gycklat öfver hennes smak, och hon kände
sig förbittrad på sig sjelf och kallade kärleken dårskap.
»Ja, Laura", fortfor han, »du har en tid bortåt knappast
talat ett enda, vänligt ord till mig...»
Hon kastade ifrån sig några grässtrån, hvilka hon nyss
förut ryckt till sig, och vände bort sitt hufvud med ett
uttryck, som vore hon fullkomligt uttröttad.
»På dina penningar har jag förut aldrig tänkt,»
återtog han, "men nu gör jag det, och den tanken liksom trycker
mig. En rik flicka kan ha andra pretentioner, än att binda
sitt öde vid en fattig man. Gud skall veta, att jag säger
de orden med ett tungt hjerta. Från denna stunden är
du fri ...»
Han hade oafvändt blickat på henne, men liksom
försakelsen hade blifvit honom för tung, fullföljde han hastigt:
»Kanske kommer jag en dag igen, för att be dig återknyta,
hvad som här är slitet... den dagen skall jag också äga guld
och i samhällsställning vara din like... om icke, återse vi
hvarandra aldrig. Och nu, Laura, tror jag mig rätt ha fattat
din önskan, då jag nu säger dig farväl.»
Han hade tagit hennes hand; han dröjde några
ögonblick, liksom väntade han ännu en motsägelse, men hon stod
orörligt stilla och ritade med sitt parasoll några cirklar i
sanden. Han gick. I den stunden höll ett namn på att flyga öfver
hennes läppar, höll ett ord på att uttalas, som för alltid skulle
återkallat honom. Nej, han var för obetydlig och ringa, hon
hade väl varit blind, då hon bland förnämliga friare hade
kunnat välja honom, och med kallsinnighet räknade hon efter
sina penningar och lyckönskade sig till sitt oberoende!
Hade den stunden kunnat komma tillbaka, skulle hon då
hafva ändrat sitt handlingssätt?
Hon nästan gaf till ett skri och stod midt på golfvet
med händerna tryckta mot sitt bröst.
"Hopade fröken?» frågade Karin, som i detsamma
temligen brådstörtadt inträdde. »Bordet är redan länge sedan
dukadt ute i salen, det är långt lidet på qvällen ... maten
har jag värmt flera gånger ...»
Fröken Drahm skakade sitt hufvud, hon ville icke äta.
I denna önskan fann jungfru Karin en förolämpning,
riktad mot hennes egen värda person. Hon gaf i förbigå-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
