Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - En påskdag. Berättelse af Sylvia. (Forts. fr. sid. 145.) - Stockholms norra latinläroverk.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ende möblerna en och annan knuff samt frågade sig, om hon i
icke hade vaktat fröken Drahms tamburdörr och hållit
tiggare, löst folk och andra obehagligheter fjerran ifrån henne.
En matmoder, som icke behöfde göra något annat än äta och
sofva och nu icke tycktes vilja det ena samt ej heller syntes
fundera på det andra - en skön tillställning på en
helgdagsafton! Nej, vid sådana kapriser vore hon totalt uttröttad!
Och Karin ryckte igen dörren efter sig, under det hennes
halfhögt uttalade ord tycktes hafva en välgörande verkan
på fröken Drahm, ty det ångerfulla i hennes ansigte var
försvunnet.
»Dumheter!» sade hon åter igen. »Jag begriper inte,
hvarifrån våra fantasier egentligen kunna komma!»
Med ett lugnadt uttryck satte hon sig helt beqvämt i
soffhörnet. Karins uppträdande hade fört henne midt in i
verkligheten igen. Huru ljust och trefligt var det icke också
omkring henne, en riktig högtidsafton!
Ja, hon erkände, att hon var sig sjelf nog. Hon sade
sig detta med en tillfredsställelse, liksom om en tyngd hade
fallit från hennes bröst. Det qvittade henne lika, hvad
hennes vänner sade om henne, lika litet, som Karins ord rörde
henne. Men hon ville icke åter försjunka i tankar, och hon
fattade en bok samt började läsa. Innehållet var fängslande,
den ena qvarten flög efter den andra. Hon tänkte
sannerligen ej på att sofva, hon hängaf sig åt scener, vidt skilda
från hennes egna intryck, och den ena taflan rullades upp
efter den andra. En arfsprocess börjades ... Då föll i
hennes tycke liksom en viss dunkelhet öfver arftagaren, hela
situationen - kanske den intressantaste i arbetet - råkade
liksom i ett virrvarr . . . boken låg för fröken Drahms
fötter.
Bredvid hennes sida satt i denna stund fostersystern
Johanna. Huru blek och lidande såg hon icke ut, hennes
hår var hvitnadt af bekymmer! Hon blickade på fröken
Drahm med ett uttryck af kärlek ocK deltagande, och hennes
ögon tycktes fråga, om väl hon och hennes familj vore
för-tjenta af den kallsinnighet och det misstroende, som kommit
dem till del. Fröken Drahm var just i begrepp att uttala
ett ångrande ord, att afbedjande sträcka ut sin hand, då
Johannas lutande gestalt försvann så lätt och luftigt som en
skuggbild.
I samma ögonblick började det röra sig öfverallt
omkring henne, och ett okroppsligt hvimmel af anklagelser ställde
sig upp emot henne. Än var det den vackra klädning, hon
bar, hvilken uppträdde som vittne till en sömmerskas bleka
ansigte och rödkantade ögonlock-, än var det de eleganta
möblerna, som gåfvo sitt intyg om stackars utsvultna
handtverkare och ruinerade hem, och penningarna i hennes börs
skramlade samt tycktes skratta åt dem. Midt ibland detta
tumult döko ansigten upp. Det var halft förgätna vänner
och bekanta, som påminde henne om förflutna tider och
angenäma stunder, hvilka de beredt henne, de sprakade med
hvarandra på ett gycklande sätt och uttryckte sin
belåtenhet öfver att icke längre umgås med fröken Drahm, hvilkens
tråkiga sätt och bittra tunga de hvar för sig fått nog utaf.
Långt borta i hörnen sprungo blåfrusna och förskrämda barn,
qvinnor med ylleschalar på hufvudet kommo fram till henne,
hviskade och tasslade i hennes öron, och på hela
tillställningen omkring dem blickade de på ett näsvist sätt samt frågade
hvarandra, på hvad vis fröken Drahm egentligen hade
tillbringat sitt lif.
Den gamla damen kände sig riktigt yr i hufvudet. Dessa
småsaker, som utgöra lifvets summa, ville liksom göra en
sluträkning med henne, och full af ångest samt märkande sig
komma till korta, hvarthän hon än vände sig, slog hon
händerna för sitt ansigte.
En lång stund förgick, och hon satt orörligt stilla. Det
blef så tyst, att hon tyckte sig höra sitt eget hjertas tunga
slag. Hon liksom väntade ännu någon - och han kom. Han,
som aldrig förvärfvat det guld, för hvars ernående han skalle
vinna .henne, han, som hon nästan förgätit intill denna’dag,
han trädde åter fram till henne och talade om svikna
förhoppningar samt tillintetgjorda sträfvanden. Det var för att
vinna henne, som han störtat sig i affärsspekulationer, det
var genom henne han åsamkat sig bekymmer och grämelser,
genom henne, som han sett sig ruinerad och bragt till
tig-garstafven, och hans barn, hans enda barn, hade dukat
under, låg sjukt af öfveransträngning, arbete och försakelser.
Hon höjde handen liksom afvärjande. Med
tillbakahållen andedrägt såg hon sig skygg omkring. »Julius
Kem-pert.» sade hon, »om jag hade blifvit din hustru ...»
Hennes hufvud sjönk mot handen, i det hon fortfor att
säga sig sjelf, det hon hade kunnat vara en välbeställd
matrona, en lycklig hustru, omgifven af barn. O, Gud! Det
föreföll henne, som om den sjuke ynglingen, hvilken man
talat med henne om, vore hennes son, och att hon sväfvade i
oro för honom. Främlingar stodo vid det läger, der hon
sjelf borde stå, främlingar talade till honom hoppfulla ord,
dem hon sjelf borde tala.
En suck kom öfver hennes läppar, och hon genomgick åter
igen den förgångna dagen med alla dess skiftande
sinnesrörelser. Hon tyckte sig åter se likrummet och den dödes
fridfulla anlete, under det röster hviskade till henne:
»penningen har varit din idol och som slaf under den har du
stött älskande hjertan ifrån dig.»
Hon böjde sitt hufvud, hon hade icke ett ord att
invända.
»Du har stött älskande hjertan ifrån dig», upprepade
rösten, »du har med din bitterhet sökt nedtynga glädtiga
sinnen, och der du icke sjelf trott dig kunna vinna en fördel,
har du, lik en girig med sin skatt, sparat på vänliga ord.»
Fröken Drahm satt fortfarande med nedböjdt hufvud;
hon kände en längtan efter tillintetgörelse, hon skulle velat
gömma sig djupt under jorden.
Men också der .., hör!
»Skall någon stå vid din bår, som kan säga: hon var
älskande, ädelmodig och trofast? Huru har ditt lif förflutit?
Har du uträttat några goda gerningar, som skola tala för dig?
Har du väl känt en fröjd, som värmt ditt hjerta?»
»Nej, ack, nej!»
Hon knäppte samman sina händer. Det låg som e,n sten
öfver hennes bröst, den minnessten, der all hennes
sinåsint-het stod inristad. »Fader i himmelen», båd hon, »rena mitt
hjerta, gif mig kraft att liksom börja en ny lefnad och en
förändrad vandel.»
Tårar fuktade hennes kinder, hennes kropp skakades af
en darrning, och alltjämt båd hon: »Fader, varkunna dig
öfver mig, syndare! Lätta den börda, som tynger mig till
jorden!» Hennes tårar strömmade, hennes bröst höjdes af
snyft-ningar. Hon kände fasan af att vara förskjuten, hon kände
fröjden af att åter varda tagen till nåder ig6n, der hon lik
en Jakob brottades med Herran i bönen. (Forts. sid. 153.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
