Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - En påskdag. Berättelse af Sylvia. (Forts. fr. sid. 155.) - Nattens stjernor
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
En påskdag.
Berättelse af Sylvia.
(Forts. fr. sid. 155.)
första gryningen hade fallit in, natten var förliden.
Hon tänkte icke derpå, hon räknade icke timmarna,
i Rennes själ var redan full dager, fullt, solklart ljus,
tårarna på hennes kinder hade torkat, på hennes läppar låg
ett leende.
Kyrkklockorna började ringa. De klingade fulltoniga och
jublande: »Han är uppstånden, Han är uppstånden!»
Ack, sedan sin första ungdom hade fröken Drahm icke
känt sig så lätt om hjertat, så nöjd till sinnes. »Må jag få
kraft att börja ett nytt lif!»
Hon gick ut i köket samt såg småskrattande bort till
den buttra tjenarinnan.
»Skynda dig, Karin, stöka raskt undan och tag hit
några korgar. Yi skola packa ned i dem en del matvaror.
Tror du, att stek skall smaka den stackars sömmerskans sjuka
mor? Och der är en butelj vin ... förvexla inte korgarna, den
med de kokta äggen skall du i förbigående lemna in till
skomakarens här nere på gården, der äro många hungriga
munnar ...»
Karin stirrade på matmodren och stirrade på korgarna
samt puttrade något om att hennes fröken hade förlorat sitt
förstånd. Nu blef det tjenarinnans tur att förlora lusten att
förtära något, och för första gången i sitt lif saknade hon
lust att tömma den kaffekopp, hon fyllt i åt sig.
Fröken Drahm var i sitt sinne så glädtig, så - intagen af
sina goda föresattser, hon var så brådskande och bar sig
dervid så bakvändt åt, att hon icke kunde underlåta att skratta
åt sig sjelf. Det låg en klang i det skrattet, en
ungdomsfriskhet, som skulle kunnat narra hvem som helst att stämma
in - förutom Karin, på hvilken det i stället tycktes utöfva en
nedslående verkan. Hon fattade korgarna med en suck och
vände ryggen åt sin fröken. »Det är så godt att efter detta
låta tamburdörren stå på vid gafvel», mumlade hon. »Nu är
det tjuf vars och skälmars tid att regera här i huset.»
Sannerligen, hvem helst som der ock kommit in, skulle
fröken Drahm hafva välkomnat, tagit i hand och helsat som
broder. Hon var så törstande efter kärlek och vänliga blickar,
och der hon nu framgick, kände hon sig så lätt i
sinnet, så obetydlig, som ett kringflygande stoftkorn. Det dröjde
icke länge, innan hon satt vid sin fostersysters sida: - ord
hade blifvit vexlade mellan dem, tårar hade blifvit gjutna,
och allt var frid och lugn.
Den vackra systerdottern, som för sin del-både skrattade
och grät, förevisade sin son; hvilken, troligtvis dagen till ära,
vände benen i vädret och sprattlade med dem. Fröken Drahm
kysste den lille verldsborgaren och behandlade honom för
öfrigt som om han varit en mjölsäck, och den unge, äkta
mannen tog sin’fru afsides och försäkrade henne, att gumman
Drahm icke vore så oäfven, som han föreställt sig, samt att
hon nog skulle blifva ännu bättre, blott hon efter detta komme
mera i beröring med hans lilla hustru.
Denna dag kunde dock fröken Drahm icke länge sitta i
rö. Hon hade så mycket att uträtta, att godtgöra, och snart
trippade hon åstad öfver gator och gränder,
Der borta låg det välkända huset, utanför hvilket ännu
syntes spår efter kringströdt granris. Fröken Drahm blickade
uppåt, och i ett af fenstren öfver sig såg hon öfverstinnan
Spegelstjerna, »Gud signe henne, det var hennes ord, som
först bragte oro i min själ och som kom mig att tänka på
mig sjelf samt inse, hvilken eländig stackare jag egentligen
är.» Och fröken Drahm nickade mot öfverstinnan, så att
hennes hufvud hade kunnat gå ur led, och öfverstinnan
nickade tillbaka samt såg med förvåning, att fröken Drahm
trädde in på nedra botten till menniskor, dem hon icke
kunde begripa, huru hon formerat bekantskap med.
Der stod emellertid fröken Drahm midt på
köks-golfvet och omfamnade den sorgklädda flickan och lofvade att
blifva som en mor för henne samt yrkade, att hon genast
skulle följa med till hennes hem.
»Sörj icke för ditt testamente, Bertha, jag menar den
sjuke unge mannen, som din farbror anbefallt i din vård,
honom tar jag också med till mitt hem. Han är min son...
jag menar han är son till någon, som jag en gång hållit kär.
Ja, titta på mig, jag är just den der flickan, som ... men
den historien skall jag tala om en annan gång, en ful historia,
Bertha, som icke hedrar mitt hjerta!
Några timmar derefter sysslade fröken Drahm i sitt hem
omkring en sjuksäng, der en halft påklädd yngling stödde
sitt matta hufvud mot de kuddar, hon ordnade, och han
försäkrade henne med ett leende, att glädjen och lyckan snart
skulle göra honom frisk.
»En ryslig påskdag», sade Karin, »aldrig kunde jag tro,
att man på en sådan högtidsdag skulle styra till ett sjukhus
här. Om jag orkade, borde jag lyfta tamburdörrarna af sina
hakar.
»En herrlig påskdag», sade fröken Drahm och
kyrkklockorna ringde och jublade: »Han är uppstånden, Han är
uppstånden!»
Fröken Drahm höll sina goda föresattser och fullföljde det
goda värf, hon börjat, och sannerligen man kunde träffa ett mera
deltagande, vänfast och hederligt gammalt fruntimmer, än hon.
Det är sannt, att Karin förklarade sig icke behöfva "Stå på
tå», då det gällde att utföra matmodrens nya idéer, likaledes,
att hon stundom hade vissa försåtliga planer, riktade mot
tamburdörren, samt att hon öppet förklarade det vara en
dårskap att skänka bort äfven det ringaste af sina
tillhörigheter, något, hvartill matmodren småleende lyssnade, då ödet
så fogade, att ett välbekant stycke tyg försvann ur de mörka
gömmorna af Karins byrålåda, för att i dagsljuset presentera
sig i form af förkläden på skomakare Wengelins små barn.
Med eller mot trotjenarinnans medgifvande gick fröken Drahm
oberörd fram på den af henne inslagna nya lefnadsbana!!.
Hon skänkte fröjd åt sin- omgifning och den skänkte
henne fröjd tillbaka, och icke minst glädjebringande var den
dagen, då Julius Kempert, som blifvit en välbeställd och
framstående ung man, valde Bertha till sin lefnads kära
följeslagerska.
Och medan solskenet ligger på i fröken Drams trefliga
våning, ett solsken, som står i harmoni med hennes eget
småleende, så lemna vi henne, under det hon, liksom någon, den
der känner sig i begrepp att sluta ett värf med tillförsigt
om utgången, knäpper sina händer tillsammans. I hennes
hjerta är ett evigt hopp, en helig visshet: Han är
uppstånden! Han är uppstånden!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
