Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- Nattens stjernor
- Fransmännens strider i Nordafrika
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Jag är en främling i jordens dalar;
Här finnes intet, som mig hugsvalar.
När skall min ande väl finna frid?
När skall väl slutas mitt hjertas strid?
Du sakta vind, som i natten jagar
Igenom lunden och stilla klagar,
En fridlös främling, som jag, du är:
Du ingen frid till mitt hjerta bär.
O blida stjernor, o milda lågor,
Som spegla eder i vikens vågor,
Säg, veta ni för ett menskobröst
Yäl någon glädje och frid och tröst?
En röst då hviskar i natten sakta:
Se upp mot himmelen och betrakta
De blickar klara, - se, hur de le!
Igenom skuggorna de dig se.
Der, fjärran, fjärran i fadersborgen
Är mången boning, och vet, att sorgen,
Den finnes icke i Fadrens hus,
Nej, endast glädje och frid och ljus!
Rum är beredt åt de sorgsna fromma,
Som hem från jordlifvets strider komma:
De fjärran verldar med vänligt ljus,
De äro rum uti Fadrens hus.–––-
Det gick en ljusning igenom natten.
En stilla ljusning kring land och vatten,
Och menskosonen mot himlen såg
Med stilla längtan och helig håg.
Så salt han ännu, då morgon grydde,
Och nattens töcken i fjärran flydde.
Men se, när solen rann upp så blid,
Då hade främlingen funnit frid!
Heliofilos.
*
Fransmännens strider i Nordafrika.
Den 27 April 1827 var en ödesdiger dag i norra Afrikas
historia, ty då tändes gnistan till den kri^slåga, som
allt sedan och intill denna dag underhållits på denna
del af jorden, kostat otaliga menniskolif och förstört omätliga
kapital. Nämnde dag - det var Bairamsfest - mottog
nämn-ligen den siste deyen i Algier, Hussein, de europeiska
konsulerna. Spotskt och med föraktfulla blickar tilltalade den
afrikanske despoten franske konsuln Deval, hvilken der spelade
ungefär samma roll, som i våra dagar konsul Roustan i Tunis.
"Har du," frågade Hussein, »något bref från din herre
till mig?"
"Ers höghet känner utan tvifvel," svarade den
oförskräckte fransmannen, "att konungen af Frankrike icke kan
föra någon brefvexling med deyen af Algier."
Detta förolämpande svar framkallade från den uppretade
deyen en störtflod af skymford, hvaraf sjelfva hans majestät
Frankrikes konung blef rätt illa åtgången, och slutligen slog
han franske konsuln i ansigtet med sin solfjäder. Detta var
första anledningen till kriget mellan Frankrike och Algier.
Om ett par år hade fransmännen fast fot på Afrikas
nordkust. Den 5 Juli 1830 öfverlemnade Hussein sin hufvudstad
åt franske generalen, grefve Bourmont. På så sätt föll
genom Frankrikes åtgöranden och under Europas bifall denna
röfvarstat, hvars tillvaro bar i skötet ett oförsonligt krig mot
christendomen. Och genom denna eröfring gaf Frankrike
omsider dödsknäppen åt handeln med kristna slafvar, åt den
skymf-liga tributen från Europas sjöfarande nationer till
babaresk-staterna samt dessas allt för länge tålda öfvermod.
Vid högt klingande militärmusik och hvirflande trummor
drog den franske befälhafvaren och hans glädje strålande
trupper fram mot den uppgifna staden. Segerfröjden afbröts
dock plötsligt genom ett lika oväntadt som fasansfullt
skådespel. Hvarje bröst drog sig krampaktigt tillsammans, när den
segrande kolonnen närmade sig porten och såg" stadsgrafven
fylld af menniskokroppar med hufvudet skildt från bålen, med
afhuggna lemmar, med blod och smuts betäckta och med
tydliga tecken till, att de varit prisgifna åt den råaste och
mest skymfliga behandling. Det var i detta tillstånd de
inryckande funno sina under belägringen af afrikanarna
tillfångatagna kamrater!
Detta var prologen till det blodiga skådespel, som sedan
med fä afbrott fortgått in i den dag, som nu är.
I afseende på fasansfulla händelser och manspillan stå
dessa afrikanska krig ingalunda efter de europeiska.
Infödingarnas grymhet och otämda lidelser hafva gifvit dem den
ohyggligaste karaktär. Fångarna behandlas i regel på det
grymmaste och gemenaste sätt, utan hänsyn till hvad
folkrätten bestämmer och "civiliserade krigsbruk" fordra.
Mest utsatta för fara äro naturligtvis de, som beordras
till förpost- och skildtvaktstjenst, och dessa måste noga vara
på sin vakt, ty nordafrikanerna förstå i hög grad konsten
att komma åt sin fiende på smygvägar, der till och med ett
amerikanskt rödskinn skulle tveka. Militärlägret bildar
vanligtvis en fyrkant; framför midten af hvarje front och något
aflägsnad derifrån utställes en större eller mindre styrka som
förpost. Alla dessa hufvudposter stå genom smärre afdelningar
och enskilda skildtvakter i förbindelse med hvarandra och
bilda på så sätt en säkerhetskordong kring hela lägret.
Vid nattens inbrott kopplar hvarje kompani sina gevär. Dessa
bevakas af en ofta aflöst skildtvakt, och likväl händer det
icke sällan, att afrikanen lyckas smyga sig in i lägret,
antingen för att stjäla vapen och hästar eller för att döda så
många sofvande, han kan komma öfver. Det har inträffat och
är en sedan gammalt känd list af kabylerna, att de omlinda
sin kropp med löfruskor eller qvistar för att, i form af en
buske, kunna nalkas fiendernas lägerplats. Ofta, när en
skildtvakt skall aflösas, påträffas han liggande med afhugget
hufvud. En ung soldat kan ej alltid motstå sömnens makt och
är då merändels förlorad. Men en med afrikanska fälttåg
förtrogen krigare räknar noga de omgifvande träden och
buskarna samt iakttager deras ställning till hvarandra och
framförallt om deras antal icke plötsligt ökas.
I detta för oväntade öfverfall särdeles tjenliga land
framrycka de små kolonnerna, ständigt uppehållna af svårigheter
att sammanhålla de betydande trosstransporter, som äro
nödvändiga, endast långsamt och under allvarsamma mödor.
Infödingarna veta härvid att dölja sig så väl, att de undgå den
skarpast spanande blick, och försumma intet tillfälle att skada.
För den franske soldaten äro dessa afrikanska krig en
sträng skola. Marscher under nio till tolf timmar i några
och tretio graders värme, stundom mer, och genom
vatten-lösa trakter måste uttömma krafterna hos de bästa trupper
i verlden. När så soldaten är färdig att digna i den
ljudlösa ödemarken, der hans matta blickar förgäfves spana
efter ett afbrott i den enformiga och som efter lineal dragna
synlinien, der åsynen af ett träd eller en buske icke
veder-qvicker hans sinne, der solens strålar lodrätt falla öfver
honom, der ingen droppe vatten synes eller finnes och der han,
tyngd af sin packning, sträfvar framåt mot okända öden,
fjärran från sitt fädernesland, kanske han plötsligt vid
hori-zonten i fjärran upptäcker den silfverklara spegeln af en sjö,
kransad af palmlundar. Han får liksom nytt lif, hans mod
växer, hans steg förlängas och han förgäter alla utståndna
lidanden i förkänslan af att snart få en läskande dryck. Allt
som han skyndar framåt drar sig dock den förföriska sjön liksom
hånande längre bort, för att slutligen försvinna lika plötsligt,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 00:34:33 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/famijour/1882/0163.html
