Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Furst Serebräny. Historisk roman af grefve Alexis Tolstoy. Översättning af C. Ludv. Törnberg. (Forts. fr. sid. 127.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Furst Serebräny.
Historisk roman af grefve Alexis Tolstoy.
Översättning af C. Ludv. Törnberg.
(Forts. fr. sid. 127.)
XI.
Den nattliga, processionen.
det Maljuta samtalade med sin son, fortfor tsaren
att bedja. Svetten rann öfver hans ansigte, och de
röda fläckarna, hvilka förut bildat sig på hans panna
till följd af den omilda beröringen med golfvet, framträdde åter
tydligt efter förnyade bugningar.
Plötsligt föranledde prasslandet af en klädning honom att
vända sig om, och han varseblef sin amma Onufrevna.
Hon hade uppnått en ganska hög ålder, denna amma.
Eedan storfurst Yassili, lycklig i åminnelse, hade fört henne
med sig från Werch, och hon hade redan tjenat Helena Blinska.
Ivan hade kommit till verlden under hennes händer, och på
hennes händer hade hans döende fader gifvit honom den sista
välsignelsen. Det påstods, att Onufrevna visste många saker, om
hvilka ingen annan hade ens en aning. Under tsarens
ungdomstid var hon föremål för familjen Glinskis fruktan, under det
familjerna Schuyski och Belski sökte vinna hennes bevågenhet.
Onufrevna kände många förborgade ting, och hennes
förutsägelser hade städse slagit in. När furst Telepneff stod på
höjden af sin makt och Ivan blott var fyra år gammal, spådde
hon, att han skulle dö af hunger, och så skedde äfven. Många
år hade förflutit sedan den tiden, men ännu lefde denna
förutsägelse friskt i de ålderstignas minne.
Nu måste Onufrevna räkna bortåt hundra år. Hon gick
djupt lutande. Huden i hennes .ansigte var så full med
skrynklor, att den liknade barken på ett träd, och liksom mossa
betäcker gammal bark, så var Onufrevnas haka betäckt med
tofsar af grått hår. På länge hade hon ej haft några tänder,
hennes ögon tycktes fullständigt hafva slocknat, och hennes
hufvud ryckte krampaktigt på sig.
Onufrevna stödde sin knotiga hand på en käpp. Länge
såg hon på Ivan, hvarvid hennes gula läppar rörde sig, som om
hon tuggade eller mumlade något för sig sjelf. Ändtligen
yttrade amman med döf, skälfvande stämma:
»Jaså, du beder, far lille? Ja, bed du, bed, Ivan
Yassil-jevitsch - ännu får du lof att bedja mycket! Och om din
själ ändå blott vore belastad med de gamla synderna! Herren
Gud är barmhertig och skulle kanske förlåta dig. Men det
förgår ju ingen dag, utan att du belastar dig med en ny synd,
ja, mången gång två eller tre!»
1 »Nog, Onufrevna, du vet icke, hvad du säger», inföll
tsaren och reste sig.
»Skulle jag icke veta, hvad jag säger! Har jag kanske
förlorat mitt förstånd?» Och den gamlas skumma ögon började
plötsligt gnistra. »Hvad var det du gjorde i dag under
måltiden? Hvarföre har du förgiftat bojaren? Det trodde du, att
jag ej visste af! Hvarföre rynkar du pannan? Men vänta bara,
till dess din sista timme slår - vänta bara! Dina synder skola
häfta fast vid din kropp, som lika många millioner pud, och
draga dig ned i helvetets djupaste afgrund. Och djeflarna skola
springa emot dig och gripa dig med sina gafflar.»
Den gamla började åter tugga häftigt.
Den brinnande bönen hade stämt tsaren till gudliga
betraktelser. Hans lifliga inbillningskraft hade redan mer än en
gång stält honom vedergällningen på andra sidan grafven
lifligt för ögonen, men hans viljekraft besegrade fruktan för straff
i ett tillkommande lif. Ivan intalade sig, att denna fruktan, ja,
äfven samvetsagget i hans inre, framkallades af menniskoslägtets
fiende, för att afvända Herrans smorde från sitt höga mål. Gent
emot djefvulens list stälde tsaren bönen, men ganska ofta
öf-vermannades han af de starka intryck, som hans fantasi rönte.
Då grep honom förtviflan liksom med jernklor, hans gerningars
orättfärdighet visade sig för honom i all sin nakenhet, och
af-grundsdjupen tedde sig i skräckinjagande gestalt för hans syn.
Detta varade emellertid icke så’ länge, ty snart öfvervann
Historisk roman af grefve Alexis Tolstoy.
Öfversättning af C. Ludv. Törnberg.
Ivan åter sin klenmodighet. Ursinnig på sig sjelf och på
mörkrets ande, påbörjade han, för att trotsa afgrunden och qväfva
sitt samvetes röst, ånyo sina blodiga dåd, och aldrig var hans
grymhet större än efter dessa ofrivilliga anfall af svaghet.
Yäckt till Mf af det utanför rasande ovädret och
Onufrevnas profetiska stämma, grep honom i detta ögonblick tanken
på afgrunden med makten af ett frossanfall. Han satte sig på
sängen, och hans tänder skallrade. Med vekare stämma yttrade
nu Onufrevna:
»Nå, far lille, hvad går åt dig? Är du sjuk? Ja, du är
verkligen sjuk - jag har skrämt dig. Men det gör
ingenting; trösta dig, far lille, ty så stora dina synder än äro, är
dock Guds barmhertighet ännu större. Men gör nu bättring
och synda icke mer. Äfven jag beder, beder för dig natt och
dag, och hädanefter skall jag bedja ännu ifrigare för dig. Hvad
skall jag ytterligare säga dig? Gerna skulle jag ge bort min
plats i .himmelen för att rädda dig.»
Ivan såg på amman: hon tycktes le, men i detta stränga
ansigtes leende låg ingenting angenämt.
»Jag tackar dig, Onufrevna, jag tackar dig. Nu känner
jag mig lättad - gå med Gud!»
»Ja, lättad, ja! Hvad du lugnar dig hastigt! Hvart har
nu din fruktan tagit vägen? Och mig vill du köra bort? ’Gå
med Gud!’ Men bygg du ej allt för fast på Guds
långmodig-het, far lille! Äfven med dig skall Herren Gud förlora
tålamodet. Du skall få se, att han tager sin hand från dig, och satan
fröjdar sig redan och kommer att anamma dig––- Se så, nu
börjar du darra igen! En tår sbiten* skulle göra dig godt,
drick derför litet sbiten, far lille! Äfven din far - Gud gifve
honom paradiset! - plägade dricka sbiten till natten, och din
mor - Gud unne hennes själ den eviga hvilan! - tyckte
särdeles om sbiten. Ja, och med en dryck sbiten har den
fördömda familjen Schuyski förgiftat henne.»
Den gamla tycktes hafva glömt, hvar hon befann sig.
Elden i hennes ögon hade slocknat, hon började åter tugga
med läpparna, och hennes hufvud rörde sig dervid oupphörligt.
Plötsligt ljöd en knackning på fönstret, Ivan
Vassilje-vitsch for ihop,, den gamla gjorde med bäfvande hand
korstecknet och sade:
»Se, regnet strömmar ned och blixtarna börja lysa - der
rullar äfven tordönet, far lille! Måtte Gud vara oss nådig!»
Ovädret rasade allt häftigare: snart ljöd" åskdutfdret öfver
hela himmelen, den ena blixten af löste den andra och tycktes sätta
hela verlden i eld och lågor. Vid hvarje åskslag for Ivan ihop.
»Åh, så du darrar, far lille! Vänta ett ögonblick, så skall
.jag hemta dig en dryck sbiten....»
»Behöfs ej, Onufrevna, jag mår mycket bra.»
»Jaså, du mår mycket bra - det ser man åtminstone ej
på ditt ansigte. Du borde gå till sängs och hölja väl öfver
dig. Men hvad är det för en säng, du har der - det är ju
bara tomma bräder! Hvilket infall! Det passar ej för en tsar;
för en munk kan det vara godt nog, men en sådan är du då
visst icke!»
Ivan hörde ej på; han tycktes lyssna på något. Plötsligt
utbrast han, full af förskräckelse:
»Onufrevna, hvem är der i,förmaket? Jag hör steg!»
»Jesus Kristus bevare dig, far lille! Hvem skulle nu gå
och spöka här? Du har hört miste.»
»Det kommer någon, det kominer någon’- hitåt! Gå
och se efter, Onufrevna!»
Den gamla öppnade dörren. En kall vindstöt for in genom
rummet, Bakom dörren visade sig Maljuta,
»Hvem der?» frågade tsaren och sprang upp.
»Din blodhund, far lille», svarade amman med en
ursinnig blick på Maljuta. »Gregor Skuratoff.... se, så han har
skrämt dig, den fördömde!»
En dryck af varmt vatten, honung och lagerbärsblad eller salvia, hvilken drickes som té.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
