Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Furst Serebräny. Historisk roman af grefve Alexis Tolstoy. Översättning af C. Ludv. Törnberg. (Forts. fr. sid. 127.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
163
»Gregor», yttrade tsaren, glad öfver sin gunstlings
ankomst, »välkommen; hvarifrån kommer du så sent?»
»Från fängelset, tsar. ’Vi hafva fortsatt förhöret - här
lemnar jag nycklarna.»
Maljuta gjorde en djup bugning för tsaren och kastade
en sidoblick på amman.
»Nycklarna!» brummade den gamla, »Måtte du i den
tillkommande verlden blifva marterad med glödande nycklar,
du satan, som du med rätta må kallas. Ja, satan,
djefvulsge-stalt, du skall ej undslippa den eviga elden - du kommer
dit, om också alldeles ensam! Gregor, du skall till straff för
allt ditt förtal få slicka glödande jern. Du fördömde skall
kokas i beck - mins mina ord!»
En blixt belyste i detta ögonblick den hotande gamla:
hon var förfärlig att skåda med sin höjda käpp och sina
gnistrande ögon. Sjelfve Maljuta kände en lätt rysning-, men tsaren
hade fattat mod på grund af sin gunstlings närvaro och sade:
»Hör ej på henne, Gregor! Du känner ju henne; bry dig
ej om en gammal gummas sladder. Och du, gamla toka, gå
din väg - lemna oss!»
Onufrevnas ögon började åter gnistra, och hon fortfor:
»Gamla toka - jag en gammal toka? Åh, ni skola
komma ihåg mig i en annan verld - båda två skola ni komma
ihåg mig. Alla dina gunstlingar, Ivan, skola få sin lön
redan i detta lifvet, så väl Gräsnoj som Bassmanoff och
Yjä-semski; hvar och en skall bli lönad efter sina gerningar. Men
denne», fortfor hon och pekade med sin käpp på Maljuta, »denne
skall ej få sin lön här, ty för hans gerningar förslå inga straff
på jorden: honom bidar vedergällningen i afgrundens djupaste
pöl - der är en plats beredd åt honom; djeflarna vänta på
honom och fröjda sig redan åt hans ankomst. Äfven för dig,
Ivan, fins plats der, en stor, het plats.»
Derpå gick den gamla ut ur sofrummet, i det hon häftigt
stötte käppen mot golfvet och släpade fötterna efter sig.
Ivan var blek. Maljuta yttrade ej ett ord. Den långa
tystnaden blef pinsam. Ändtligen yttrade tsaren:
»Nå, Gregor, hafva Kolitscheffarne bekant?»
»Nej, ännu icke, tsar. Men nu skall det ej dröja länge -
jag skall nog veta att lösa deras tunga.»
Ivan inlät sig på de närmare omständigheterna vid
förhöret. Samtalet om Kolitscheffarne gaf hans tankar en annan
riktning. Derpå hoppades han att få sofva en stund. Sedan
han skickat bort Maljuta, lade han sig på sängen och slumrade
verkligen in.
Plötsligt väcktes han åter af en stöt. Rummet var
endast svagt upplyst af de framför helgonbilderna brinnande
lamporna. En månstråle, som trängde in genom det låga fenstret,
lekte på eldstadens stengodsskifvor. Der innanför qvittrade en
syrsa. En råtta hördes gnaga någonstädes på en raurken
bjelke. Under denna tystnad greps Ivan Yassiljevitsch af ny
fruktan. Plötsligt föreföll det honom, som om golfvet öppnade
sig och den bojar, som han under måltiden förgiftat, steg upp
derur.
Dylika syner hade Ivan ofta, men han tillskref dem
afgrundens list. För att förjaga spöket gjorde han korstecknet.
Men synen försvann ej: den döde bojareii fortfor att
betrakta honom från sidan. Gubbens ögon trängde ut ur sina
hålor, hans ansigte var blått liksom under måltiden, sedan han
tömt den af Ivan sända bägaren.
»Åter en försökelse!» tänkte tsaren. »Men jag skall ej
ge vika för den ondes gyckel konster, jag skall bryta den
diaboliska förtrollningen. Herren är uppstånden - må hans fiender
blifva förströdda!»
Men den döde steg långsamt upp ur golfvet och närmade
sig Ivan. Tsaren ville skrika, men rösten svek honom. I hans
öron ljöd ett förskräckligt susande. Den döde bugade sig för
Ivan, och en döf, spöklik stämma hördes säga:
»Yar helsad, Ivan! Jag bugar mig för dig, som orättvist
dödat mig.»
Dessa ord trängde ända in i djupet af Ivans själ. Han
visste ej, om spöksynen uttalat dem eller hans egna tankar
tagit gestalt i ett för hans öra förnimbart ljud.
Men nu öppnade sig golfvet åter, och en ny syn visade
sig: det var ansigtet af öfvermunskänken Daniel Adascheff,
hvilken Ivan för fyra år sedan låtit afrätta. Äfven Adascheff
steg upp ur golfvet, bugade sig för tsaren och sade:
»Var helsad, Ivan, jag bugar mig för dig, som orättvist
dödat mig!»
Derpå visade sig bojarinjan Maria, som blifvit afrättad
jemte sina barn. Hon steg upp ur golfvet med sina fem söner.
Alla bugade sig för tsaren, och hvar och en sade:
»Yar helsad, Ivan, jag bugar mig för dig!»
Derpå kommo furstarne Korijateff och Obolenski, Nikita
Scheremeteff och andra män, som Ivan låtit mörda eller afrätta.
Hela rummet var fullt af döda. Alla bugade sig djupt för
tsaren och sade:
»Yar helsad, var belsad, Ivan, vi buga oss för dig!»
Härpå kom ordningen till munkarne, nunnorna och de
gamla eremiterna, alla i långa, svarta kläder, alla bleka och
blodfläckade. Sedan kommo de krigare, som kämpat
tillsammans med tsaren utanför Rasans murar. På deras kroppar
syntes förfärliga sår, men dem hade de ej fått i striden, utan
af bödelshand. Härefter visade sig jungfrur med sönderslitna
kläder och unga mödrar med spenabarn vid bröstet. Barnen
sträckte sina små blodbefläckade händer mot Ivan och
stammade med bleka läppar:
»Yar helsad, Ivan, var helsad, du som har mördat oss
oskyldiga!»
Rummet fy Ides allt mer och mer af syner. Tsaren
förmådde ej längre skilja sin inbillningskrafts foster från
verkligheten. Spökskepnadernas yttranden upprepades mer än hundra
gånger. Tillika förnam Ivan dödsbönerna och grafpsalmerna.
Håren hade rest sig på hans hufvud, och han utbrast:
»I lefvande Guds namn, om ni äro andar, utsända af
menniskoslägtets fiende, så försvin nen! Men äro ni verkligen de
menniskors själar, hvilka jag afrättat, så vänta till den yttersta
domen. Gud skall döma er och mig.»
De döda brusto ut i snyftningar och sväfvade omkring
Ivan liksom blad, hvilka om hösten hvirfla omkring för vinden.
Liksången ljöd allt mer klagande, regnet började åter slå mot
fönstret, och midt under stormens tjut trodde sig tsaren höra
domsbasunens ljud och en stämma, som ropade:
»Ivan, Ivan! Till doms, till doms!»
Tsaren utstötte ett högljudt skri, hvarvid kamrnartjenarne
ilade till från de angränsande rummen.
»Stå upp!» ropade tsaren med genomträngande stämma.
»Hvem sofver i denna stund? Den yttersta dagen, den sista
stunden är kommen. Alla till kyrkan - följen mig alla till
kyrkan!»
Hoffolket fick brådtom. Snart ljöd klangen af klockor,
och då opritschnikerna, som just insomnat, hörde det bekanta
tecknet, rusade de upp ur sin bädd och klädde sig skyndsamt.
Många af dem höllo för öfrigt ännu på att pokulera hos
Yjäsemski. De sutto framför sina fylda bägare och sjöngo lustiga
sånger; men då de hörde klockorna ringa, rusade de upp,
drogo de svarta munkkåporna öfver sina dyrbara kaftaner och
betäckte hufvudet med höga karpuser.
Hela slobodan kom i rörelse. Gudsmoderskyrkan var snart
upplyst; de ur sömnen uppskrämda invånarne skyndade sig till
tsarborgens portar och sågo en mängd ljus irra från det ena
fönstret till det andra i palatset. Derpå bildade dessa ljus
en lång rad, och processioner rörde sig i ormlika slingringar
genom de yttre gångarna, hvilka satte slottet i förbindelse med
Guds hus. 0
Opritschnikerna, som alla voro lika klädda i svarta
munkkåpor och karpuser, buro hartsfacklor, hvilkas sken på ett
sällsamt sätt återkastades af de snidade pelarna och de målade
väggarna. Stundom upplyfte vinden munkkåporna, och i
månskenet, som förenade sig med facklornas ljus, skimrade guldet,
perlorna och de dyrbara ädelstenarna.
Klädd i munkdrägt gick tsaren framför de Öfriga; han
slog sig för sitt bröst och bad under högljudda snyftningar:
»Herre, haf förbarmande med mig, arme syndare! Haf
förbarmande med mig, usla varelse! Haf förbarmande med mitt
21*
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
