Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Furst Serebräny. Historisk roman af grefve Alexis Tolstoy. Öfversättning af C. Ludv. Törnberg. (Fort. fr. sid. 164.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
175
med dragna svärd, men trädens stammar och grenar skyddade
Nikita och hindrade dem att alla på en gång kasta sig öfver
honom. Under det fursten försvarade sig mot deras angrepp,
tänkte han:
5 5 Hur u - skall jag verkligen förlora lifvet, utan att kunna
rädda tsarevitsch? Gud gifve mig kraft att ännu göra motstånd
en halftimme, så kommer kanske hjelp från något håll!"
I samma ögonblick förnams i skogen ljudet af en gäll
pipa, hvarpå svarades med höga rop: en opritschnik, som just
dragit svärdet mot fursten, sjönk med klufvet hufvud till
marken, och öfver liket visade sig Vanjuka Persten. Samtidigt
störtade sig röfvarena, som en flock vargar, på Maljutas
betäckning, och snart kämpades man mot man. Maljuta skulle
gerna med sina samtliga ryttare på en gång ha störtat sig öfver
fienden, men de kunde ingenstädes fatta fast fot, utan
hindrades öfverallt af träd och busksnår. Många af dem blefvo
genast liggande på valplatsen, men andra repade sig* strax åter,
utstötte oupphörligt sitt stridsrop »»Goida, Goida!»» och sträckte
många af de förvägna äfventyrårna till marken. Sjelfva
Persten, som var sårad i handen, slog ej längre med samma kraft.
Då förnams ånyo ljudet af en pipa i skogen.
»»Håll tappert stånd, mina gossar!» ropade nu Persten.
»»Här kommer farfar Korschun oss till hjelp.»
Han hade knappt talat till punkt, innan Korschun med
sin afdelning öfverföll opritschnikerna, och på nytt började en
het, blodig kamp. Ryttarna hade svårt att i skogen hålla
stånd mot fotgängarna. Deras hästar stegrade sig, kastade sig
baklänges och ihjälklämde i fallet sina egna ryttare. Men
opritschnikerna värjde sig med förtviflans mod; Komjaks svärd susade
som vinden och for fram öfver hans hufvud som en blixt.
På en gång förlamades för ett ögonblick det allmänna
handgemänget. Jätten Mitka trängde sig genom den kämpande
massan och störtade rakt fram mot Komjak, på vägen
kullkastande vän och fiende utan åtskilnad. Mitka hade igenkänt
sin trolofvades röfvare. Med båda händerna svingade han sin
klubba och mattade åt sin fiende. Komjak kastade sig
plötsligt bakåt, så att slaget träffade hästens hufvud, denne störtade
död till marken och klubban brast i stycken.
»»Vänta!» skrek Mitka i det han kastade sig öfver sin
motståndare, »denna gång skall du ej undgå mig.»
Kampen var slut - ingen gjorde längre motstånd, ty
samtlige opritschnikerna lågo döda på marken; endast Maljuta
hade på sin utmärkta springare sökt räddning i flykten.
Röfvarena började nu räkna de sina och funno, att rätt många
fattades; de hade dyrt fått köpa segern.
Persten steg fram till Serebräny,. torkade svetten ur sitt
ansigte och sade:
»»Vi skulle alltså återse hvarandra här, bojar!»
Genast vid röfvarenas första uppträdande hade Serebräny
ilat fram till tsarevitsch och fört hans häst afsides. Tsarevitsch
var fastbunden vid sadeln. Nikita afskar tågen med sitt svärd,
hjelpte tsarevitsch stiga af och befriade honom från duken,
hvarmed hans mun var förbunden. Under hela kampen höll
sig fursten vid hans sida och skyddade honom med sin kropp.
När han såg, att röfvarena började plundra de fallna och
tillegna sig*deras hästar, sade han:
»Tsarevitsch, kampen är slut, och alla dina fiender äro
slagna. Endast Maljuta har undkommit, men jag tror ej, att
det skall bli svårt att gripa honom, om blott tsaren utfärdar
befallning derom.»
Då Persten hörde ordet tsarevitsch, drog han sig
vördnadsfullt tillbaka och sade:
»Huru, är detta tsarevitsch, vår herrskares son? Det var
alltså honom, som vi befriat, honom, som dessa hundar
bortsläpade bunden?»
Och atamanen kastade sig till tsarevitschs fötter. I ett nu
visste samtliga röfvarena, hvem som befann sig midt ibland dem,
Alla upphörde att undersöka de fallnas fickor, kommo fram och
kastade sig ned för Ivans son.
»Jag tackar er, tappra karlar», sade denne i hjertlig ton
och utan det annars för honom egendomliga högmodet. »»Hvilka
ni än äro, tackar jag er.»»
»»Här är ingenting att tacka för, herre»», svarade Persten.
»»Hade jag vetat, att det var dig, de bortförde, så skulle jag
ej ha tagit fyratio, utan tvåhundra, af mina män, och då skulle
icke ens Skuratoff ha undsluppit, utan vi skulle ha gripit
honom lefvande och inför dina ögon gjort helvetet hett för honom.
Men det tycks, som om vi hade hans vapendragare här. Han är
en gammal bekant till mig, och kan man inte få gäddan, så håller
man till.godo med simpan. Nå, min gosse, har du honom?»»
»»Ja, jag har honom»^ svarade Mitka, som låg framstupa
och höll sitt offer fast under sig.
»»Låt honom stiga upp. Var inte rädd, han skall inte
slippa undan oss. Och ni, gossar, gör upp en liten eld och
sno ihop ett rep - vi skola ta honom i förhör en smula.»»
Mitka steg upp, och på samma gång reste sig en stor
grof sälle. Men knappt hade denne vändt ansigtet åt
röfvarena, förr än alla förvånade ropade:
»»Klopko, det är ju Klopko, han har tagit Klopko för en
opritschnik!»»
Mitka stod der med öppen mun och såg på sin
motståndare, som knappt förmådde andas. Ändtligen sade Mitka:
»»Åh, var det dig, som jag höll fast? Hvarför sade du ej det?»
»Hur skulle jag kunna tala, då du klämde ihop min hals
och så godt som strypte mig, din björn!»»
»»Men hvarför föll du då under mig?»»
»»Hvarför - hvarför? När du hade slagit hästen i
hufvudet, störtade ryttaren på mig, men i stället för att gripa
honom, högg du mig i strupen, din björn, och höll på att strypa
mig - Komjak drog fördel deraf.»»
»»O, ve!»» utbrast Mitka och krafsade sig bakom örat.
Röfvarena började skratta, och sjelfva tsarevitsch kunde
ej af hålla sig från att le. Men af Komjak stod ej ett spår
att upptäcka.
»»Nå ja, den saken står ingenting att göra vid»», sade
Persten, »»hans sista timme har tydligen ännu ej slagit, men det
gör mig ondt ända in i själen. Dock skall han, med Guds
hjelp, ej undslippa oss nästa gång. Och nu, herre, tillåt att
jag med mina gossar följer dig till landsvägen, oaktadt jag
blygs för dig, herre, ty en simpel menniska, som jag, borde ej
ens tala med din nåd. Men hvad är att göra? Utan mig hade
du ej blifvit räddad.»
Till sina kamrater sade han:
»»Välan, gossar, framåt marsch att ledsaga hans kejserliga
nåde. Du, bojar» - han vände sig till Serebräny - »»bör
taga den der hästen, så skall jag sitta upp på den här. Du,
farfar Korschun - jag tror, att du helst går till fots? Och
du likaså, Mitka?»»
»»Kommer aldrig i fråga»», sade Mitka och fattade en
häst så omildt i manen, att djuret vacklade på benen; »»jag
vill också rida.»
Han skulle sticka foten i stigbygeln, men då detta icke
lyckades, föll han framstupa på hästen, galopperade i denna
ställning några hundra steg och satte sig derpå ändtligen
upprätt i sadeln.
»»Hurra!» skrek han, sprattlande med armar och ben, »hurra!»
Hela skaran satte sig nu i rörelse, bildade en eskort
omkring tsarevitsch och drog framåt genom skogen. När truppen
ändtligen kom ut på fria fältet och slobodans glänsande
kupoler och torn blefvo synliga i fjärran, gjorde Persten halt, steg
af hästen och sade:
»»Herre, här går vägen, och der borta ligger slobodan.
Oss passar det ej att längre beledsaga din upphöjda person.
Dessutom antyder dammet, som der borta stiger upp på vägen,
att här nalkas en skara ryttare - i alla händelser tsarens
folk. Farväl, herre, och tag ej illa upp, ty Gud har fört oss
samman mot vår vilja.»
»’Ännu ett ögonblick, unge man»», sade tsarevitsch, som
efter öfverstånden fara återtog sina gamla vanor. »>Ännu ett
ögonblick! Säg mig dessförinnan, hvilken bojarslägt du tillhör,
eftersom du bär en så dyrbar drägt!»»
»»Herre», svarade Persten blygsamt, »vi alla härstädes äro
bojarer utan vapen och gods, och furstar utan furstendömen.
Vi bära den drägt, som Gud skänkt oss.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
