Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - "Evig kärlek." Miniatyrscener ur lifvet af Ndr.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
186
Orden stodo således i rak strid, icke allenast med
talarens ålder - han befann sig ju i de år, då man lefver för
att älska och dä man tror och hoppas allt af kärleken -
utan äfven med den omgifvande naturen, hvilken andades
den renaste harmoni och der allt talade om kärlek, hopp,
glädje och frid.
Emil Ljung var en ganska vacker yngling, med rena,
välbildade anletsdrag. Men i hans karaktär låg ett visst
svärmeri, stundom gränsande till dyster bitterhet. Detta
sednare tycktes nu hafva tagit öfverhanden.
"Tro ej kärleken!" fortfor han. "Det är visserligen
sannt, att kärleken är det högsta, det skönaste, man kan
hoppas af både jord och himmel; men . . . man bör ej tro
på qvinnokärlek:
Qvinnans bröst är svarfvadt på hjul, som rullar,
Och vankelmod bor under de liljekullar.
... De bruna ögonen? ... Ja, dem tror jag ej! Men
de blåa, de himmelsblåa? ... Ha! Blåa ögon äro de farligaste.
Man vill så gerna tro, att himmelens oskuld och barnets tro
skola finnas deri; men . . . den grumliga källan, uppklarnad
för några ögonblick, speglar icke hon också den klara, blåa,
oskuldsrena himmelen? . . .»
Han afbröts här i sin dystra monolog af ljudet af en
vagn. Genast antog hans ansigte ett leende och belåtet
uttryck. Det var, som om han fruktat, att någon skulle märka
den dysterhet, som rufvade inom honom.
Ljudet kom emellertid närmare, och snart körde vagnen
förbi honom. Han kastade en blick på de personer, som
sutto deri, och han var nära att gifva till ett utrop af
öfverraskning; men detta utrop dog bort och utbyttes mot en
artig hälsning.
I vagnen sutto fyra personer, nämnligen en äldre fru
och en äldre herre samt en tjugoårig, blåögd flicka och en
herre af Ljungs ålder.
"Han . . .", mumlade Ljung och kastade en lång,
smärtsam blick efter vagnen. Derefter skyndade han med
brådskande steg mot staden. Inom mindre än tre qvarts timme
befann han sig i sitt hem vid Regeringsgatan.
II.
Emil Ljung var filosofie doktor sedan två år tillbaka.
Bland egenheter i hans karaktär vilja vi anmärka, att
han hyste en viss misstro till och en viss fruktan för allt
hvad fruntimmer heter. Och likväl trifdes han utmärkt väl
i fruntimmerssällskap, ja, man kan nästan säga, att han icke
trifdes rätt väl i sällskap, om icke fruntimmer voro med.
Men han hade en oöfvervinnelig fruktan för ytlighet,
koketteri och annat dylikt; och olyckligtvis trodde han sig
spåra dessa egenskaper öfverallt.
Ljung hade inga närmare anhöriga. Hans föräldrar
hade dött redan i hans tidigaste barnaår. Han hade derför
icke häller haft lyckan att äga något kärleksrikt
föräldrahem under den tid, han växte upp; och måhända var det
saknaden häraf, som så småningom hos honom hade födt en
längtan, att en gång kunna vinna ett eget hem.
Denna omedvetna längtan sporrade honom sedan i hans
studier, och han tog sina examina inom jämnförelsevis kort tid.
Han beslöt gifta sig, så fort han hade utsigt att kunna
försörja en hustru. Detta beslut tycktes dock komma att
stranda mot hans besynnerliga lynne. Det var nämnligen
omöjligt för honom att finna någon motsvarighet till det ideal,
han skapat sig. Hvar han kom, trodde han sig spåra endast
flärdfullhet, koketteri och ytlighet utan känsla. Det tycktes
honom, som skulle allt det vackra, han drömt sig om qvinnan
och om hemmets trefnad, endast vara en dröm och
ingenting annat.
Efter det han i Upsala afslutat sina studier, reste han
till Stockholm. Här hade han gjort bekantskap med ett par
familjer, och han kom derför i åtnjutande af ett ganska
trefligt umgängeslif, hvilket var så mycket lyckligare för
honom, som han alldeles icke skulle kännt någon trefnad,
om han saknat ett sådant.
Detta hade emellertid till följd en händelse, som skulle
komma att blifva af stor betydelse för hans framtid.
Vi nämnde, att han beslutit gifta sig. Som en följd
häraf må vidare nämnas, att han under sina ynglingaår
svärmat för flera bland de skönheter, som kommit i hans väg.
Detta hade dock ej ledt till annat, än blott och bart
svärmeri; ty ingen af dem hade hos honom kunnat uppväcka en
känsla, som förmådde besegra hans farhågor.
Nu var tiden likväl kommen, då detta skulle ske.
Bland de nya fruntimmersbekantskaper, han gjort i
Stockholm, var det en, vid hvilken han icke kunde
underlåta att fästa en viss uppmärksamhet, nämnligen fröken Alma
von Flycht, dotter af kapten Herrman von Flycht.
Alma var aderton år, blåögd, rosenkindad, hjertlig,
okonstlad och glad.
I början brydde Ljung sig icke mycket om henne; men
småningom och utan att han sjelf märkte det drogo sig
hans tankar ständigt dit, der hon var. Det hände till och
med några gånger, att hon föresväfvade honom i hans
drömmar.
Aldrig hade han sett klarare blåa ögon, aldrig friskare
kinder och rosigare läppar än hennes; och aldrig hade han
träffat någon mer oskyldig och naiv flicka än hon.
Han blef varmare om hjertat dag för dag. Och hans
värme meddelade sig åt hans kinder, hvilka sålunda fingo
en friskare färg, hvarigenom hans utseende erhöll något ännu
mera hurtigt och ungdomsfriskt än förut.
Detta kunde icke annat än slå an på Alma.
Men det var icke blott hans utseende, utan fast mer
hans inre natur, som gjorde intryck på den unga flickan.
Det kunde icke undgå hennes uppmärksamhet, att han
ej var så ytlig, som ungherrar vanligen äro, och att han
aldrig begagnade sig af att säga vanliga salongsartigheter,
utan var öppen och rättfram.
Så Småningom närmade sig de båda ungas hjertan till
hvarandra, och innan de visste ordet af voro de bägge
allvarligt förälskade.
Vid denna tid fick Ljung förordnande, att under ett års
tid tjenstgöra som extra lärare vid ett högre
elementarläroverk i södra Sverige, hvilken befattning han genast på hösten
skulle tillträda.
Den förestående skilsmessan stadgade hos honom
öfvertygelsen, att han älskade Alma; och han beslöt att vid första
tillfälle säga detta åt henne. Men dag för dag uppsköt han
utförandet af detta sitt beslut.
Så kom den sista dagen.
Denna dag skulle han till familjen von Flycht på dess
sommarnöje å Lilla Essingen. Han hade nämnligen varit en
gerna sedd gäst i familjen, och man hade derför ställt till
en liten afskedsfest för honom.
Han kom dit ganska tidigt på eftermiddagen, innan ännu
några gäster anländt.
Kaptenen hade begifvit sig till staden och hade ännu
ej återkommit derifrån, och då frun var upptagen med
åtskilliga bestyr, blefvo således Ljung och Alma lemnade att
sällskapa med hvarandra.
Det är förundransvärdt, hvad kärleken är lätt begriplig.
Innan de unga tu visste ordet af, kände och sågo de
ömsesidigt, att de älskade hvarandra.
Och så började Ljung tala om kärlek och om qvinnor
i allmänhet. Han talade om sin fruktan för ytlighet,
koketteri och annat dylikt och sin längtan efter ett oskyldigt,
varmt, godt hjerta. Han trodde sig nu hafva funnit ett
sådant i hennes och han önskade, att den dag aldrig måtte
inträffa, då han skulle komma att tvifla derpå. Han
skulle med detsamma förlora tron på allt godt och ädelt i
verlden.
Och Alma lyssnade med stilla förtjusning till hans ord.
Det var klart, att en sådan dag aldrig skulle komma
De skulle älska hvarandra ″evigt". Deras lycka skulle ej
försvinna med smekmånaden, utan tillväxa hela lifvet igenom.
De voro öfvertygade, att detta skulle blifva händelsen, endast
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
