Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - "Evig kärlek." Miniatyrscener ur lifvet af Ndr.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
187
de ägde en orubblig tro, ett osvikligt hopp och en osläcklig
kärlek. Och icke skulle dessa tre skyddsänglar öfvergifva
dem!
De talade icke direkt härom; men kärleken har ett
eget sätt att uttrycka sig, och de förstodo mer än väl dess
språk.
Liksom genom en tyst öfverenskommelse beslöto de
emellertid bägge att behålla sin kärlek för sig sjelfva, till
dess Ljung återkom till Stockholm.
Men de skulle ofta skrifva till hvarandra ....
Under sådana förhållanden lemnade Ljung Stockholm.
Och huru gick det sedan med tron, hoppet och
kärleken? Voro dessa tre nog starka att åt de unga kunna
bereda en - evig kärlek.
Vi få se detta i det följande.
III.
Ljung lemnade Stockholm, uppfylld af på en gång glada
och sorgliga känslor.
Han var glad öfver att ändtligen hafva funnit en qvinna,
som motsvarade hans ideal, och öfver vissheten att vara
älskad af henne. Men han hade ju varit tvungen att skiljas
från den plats, der hon befann sig, och det var en bitter
galla i hans glädjebägare.
Bitterheten var så mycket större, som den blandades
med en viss omedveten fruktan att vid återkomsten till
Stockholm möjligen finna henne förändrad.
Vi säga med skäl »omedveten fruktan». Han älskade
henne för högt och trodde på henne för mycket, att kunna
hysa någon misstro till henne. Men hans fruktan för ytlighet
och koketteri framkallade, liksom omedvetet, en instinktlik
farhåga . . .
Så fort han kom till bestämmelseorten, skref han ett bref
till henne - ett bref, som andades all den känsloglöd, hvaraf
hans ungdomliga hjerta var mäktigt.
Efter en veckas förlopp erhöll han svar.
Det var det första bref han fått från någon flicka. Ej
underligt då, att hans hjerta klappade häftigt och att han
med otålighet sönderslet kuvertet.
Brefvet andades samma hjertevarma stämning, som han
funnit hos brefskrifvarinnan. Endast en qvinna, som älskar
för första gången och som älskar varmt och innerligt, kan
skrifva så.
Ljung kände detta och det uppfyllde hans hjerta med
den renaste glädje.
Denna glädje räckte dagar, veckor och månader; men
- den räckte icke alltid.
Småningom började hans gamla misstro till qvinnan att
få öfvermakten.
Tänk om Alma skulle blifva lika ytlig och kokett, som
många andra?
Nej, det kunde hon icke blifva! Hennes ögon
återspeglade ju himmelens oskuld och renhet.
Men om hon skulle upphöra att älska honom? Om
hennes kärlek endast varit en flygtig dröm? Om han skulle
finna, att det endast varit för hans olikhet med andra unga
män, som hennes oerfarna hjerta fästat sig vid honom?
Då ...
Längre kom han icke i sin tankegång.
Men hans bref förändrades så småningom. I stället
för att tala om kärlek, talade han om vänskap - och detta
under det hans hjerta glödde, så att det var nära att
förbrinna.
Huru gerna skulle han ej velat skrifva som förr! Men
om förhållandet gjorde, att hon möjligen skulle komma att
ångra sin kärlek, såsom ett förhastande, vore det då rätt af
honom, att insnärja henne i ett band, som möjligen skulle
blifva henne olidligt? ...
Alma kunde icke undgå att märka förändringen i
brefvens innehåll.
Till en början fäste hon sig icke mycket dervid; men
småningom började hon oroas deraf.
Var det väl möjligt, att hans kärlek till henne afsvalnat?
Nej, hon ville icke tro detta, hon kunde icke tro det!
Brefven voro ju lika hjertliga, som förut, endast med den
skilnad, att han nu talade om »vänskap» i stället för
″kärlek″.
Hvad kunde vara anledningen härtill?
Ack, om året hade varit förbi, så att hon fått återse
honom, fått i hans ögon läsa svaret på denna fråga!
Tiden flyger hän och står aldrig still. Snart var Ljungs
tjenstgöringstid tilländalupen och han återvände till
Stockholm.
Han återsåg Alma.
Men han helsade henne icke med den värme, som hans
känsla manade honom till. Den förut nämnda misstron, som
fått insteg hos honom, tvang honom att maskera sig. Han
ville först se, om hon var sig lik.
Alma hade väntat att blifva helsad annorlunda.
Hon hade hoppats att i hans ögon få läsa den saknad,
han kännt, och den glädje, hon trodde honom erfara öfver
att återse henne; men hon fann endast lugn vänlighet.
Detta var för litet för en älskande qvinna.
Hon fann sig sårad och drog sig tillhaka, liksom snäckan
i sitt skal.
Sedermera hade Ljung flera gånger sökt närma sig
henne. Men han hade icke förmått att förjaga sin ljumhet,
och hon hade derför alltid bemödat sig att visa sig ljum
tillbaka.
Och så stadgades hos båda småningom den öfvertygelsen,
att de misstagit sig om hvarandra; och denna öfvertygelse
fyllde deras hjertan med gränslös bitterhet.
Svalget emellan dem blef större för hvarje gång de voro
tillsammans. Ljung talade nästan aldrig till henne; men
skämtade deremot af hjertans grund med alla andra.
Han såg, att Alma till en början sårades dera; och han
var nog egoistisk att glädja sig deråt.
Men så förändrades äfven hon. Hon skämtade och
samtalade med alla andra, men aldrig med honom.
Ja, nu såg han då tydligt, att hon icke mera var
densamma som förr, nu skulle han då aldrig mera tänka på
henne.
Men han tänkte på henne - han tänkte på henne ännu,
fastän mera än ett halft år förflutit. Det var, som om en
röst skulle hviskat inom honom, att han gjort henne orätt.
Denna röst bragtes likväl alltid till tystnad af följande
ord, som han vid alla sådana tillfällen uttalade med en viss
förtviflans triumf:
»Tro ej kärleken, vare sig att den strålar emot dig ur
bruna ögons brännande djup, eller blåa ögons ljusa himlar!...»
Så stodo sakerna vid denna berättelses början.
IV.
De personer, som åkte förbi vår hjelte i Hagaparken,
voro Alma och hennes föräldrar samt en ung löjtnant Lindén.
Ljung hade, som vi nämnt, misstänkt att Alma älskade
någon annan. Nu trodde han sig äga visshet om, hvem
denne var.
Det kunde nämnligen icke vara någon annan, än löjtnant
Lindén. Han hade ju alltid svärmat omkring henne och nu
såg han ju så öfverlycklig ut, der han satt bredvid henne i
vagnen; - det måste således vara han.
Dessa tankar uppfyllde vår hjelte med oro och qval.
Han plågades på en gång af svartsjuka och af misstro till
hela verlden. Nu skulle han aldrig mera älska någon qvinna.
Huru skulle det vara möjligt för honom att hädanefter tro
på kärleken?
Småningom lade sig dock de stormande känslorna till
ro. Han började eftersinna sitt förhållande till Alma ifrån
början till slut. Hade han väl handlat rätt emot henne?
Nej, han måste inom sig medgifva att han icke gjort det! Det
24*
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
