Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Redaktionens papperskorg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
202
sätt att skrifva kan det för resten svårligen blifva bättre. Hans
penna löper öfver papperet med en fart, som vore hon jagad
af furier, och då kan man lätt tänka sig följderna.
Emellertid beklaga sig icke sättarna öfver stilen, fastän jag på
samvete frågat dem om deras mening, och de hafva bevisat,
att de kunna dechiffrera kråkfötterna genom att flytande
läsa upp en hel ramsa af det nyss nedskickade manuskriptet,
hvilket ju för öfrigt blott är ett nytt bevis på sanningen af
den gamla sattsen, att öfning gifver färdighet.
Min vän har den ovanliga förmågan att obehindradt
kunna föra ett samtal, under det han är i fullt arbete.
Medan han sitter vid skrifbordet, sysselsatt med att
omorganisera någon gammal, föråldrad samhällsinstitution eller
uttala sin uppfattning och sina omdömmen om den europeiska
politiken, brukar han samtala med mig om litteratur och
konst, den nyaste theaterpjesen eller dagens småsqvaller ur
stadens inre historia.
I allmänhet är min vän vid ett jämnt och godt lynne,
en ovärderlig egenskap för en redaktör, som så ofta får
»påskrifvet» af vänner och fiender. Att han ofta nog, om
också stundom mot sin vilja, invecklas i en brinnande
polemik, är en gifven sak, och ehuru han då både gifver och får
skarpa hugg, ehuru det för den oinvigde ser ut, som om han
skummade af vrede och sjö de af galla, ehuru ur hans
uppsattser springa både gnistor, lågor och eldbränder, är han
allt utom ond, då han smider dessa mästerliga mordvapen.
Kokande en fin havanna, sitter han småleende och strålande på
sin trebenta stol och låter vederläggningar, sarkasmer, angrepp
och parader i störtskurar flöda ned öfver papperet, allt under
det han skämtar på det angenämaste sätt och ser ut, som
om han icke hyste agg till någon menniska på hela
jordklotet. Med detta lugn, detta goda lynne har jag aldrig
kommit riktigt på det klara, ty när jag sjelf skrifver något,
låter jag stämningen oemotståndligt trycka ned mig i sin
sjudande hvirfvel. Jag skulle en gång skildra en pikant strid
från min skolpojkstid och hade - innan jag visste ordet af -
slagit sönder två fensterrutor, en vattenkarrafin och en
rakspegel i arbetsrummet . . . Men detta hör, strängt taget
icke hit.
Allra roligast är min vän, då han om morgnarna öppnar
brefposten. Då vexlar hans ansigtsuttryck mellan det
allvarligaste Jupiterslugn och det mest homeriska löje, då spela
hans lifliga ögon i alla möjliga skiftningar, han gör
djupsinniga anmärkningar, säger witzar, som skulle komma en
götheborgare att få gallfeber af afund, och sorterar de ingångna
bidragen med vana händer. En stor del af dem erhåller
en hedersplats på ett hörn af skrifbordet, en annan del
förvandlas med några penndrag till »manuskript» och slungas
ned i »trumtelegrafen» och en tredje del hamnar
obarmhertigt i korgen.
Korgen! Hemska ord, målet för så många insändares
rädda tankar! Ständigt stod den der med öppet gap och
ständigt såg den erbarmligt hungrig ut.
Huru ofta hade icke tidningens »breflåda» ledt mina
tankar på denna korg! Jag hade med stor nyfikenhet
betraktat den och inom mig gjort den reflexionen, att det
skulle vara i hög grad intressant att få undersöka densamma,
men min grannlagenhet förbjöd mig ständigt att härom
framställa en anhållan. En vacker dag erbjöd sig emellertid af
sig sjelf ett tillfälle. Korgen var full och en massa
handlingar, som just skulle öfverlemnas åt dess gömma, fingo icke
rum. Då sade min vän:
»Jag är nödsakad att anställa en brasa.»
»En brasa?» frågade jag.
»Ja, jag menar, att dessa papper skola brännas», återtog
han. »Jag vill, för insändarnas skull, icke skicka ut dem i
verlden som makulatur, ja, icke ens öfverlemna dem åt
pappersqvarnen, huru ekonomiskt detta än kunde vara; de äro dömda
att uppgå i lågor, och om du vill såsom vittne närvara vid
akten, så kom tillbaka precis på slaget sju i qväll.»
Jag kom på slaget. Min vän satt i yttre rummet,
framför en gammaldags, ofantlig kakelugn, i hvilken en knippa
kådiga granstickor muntert flammade. Korgen stod vid hans
sida, och just som jag inträdde, gjorde han sig redo att
skicka ett stort postpappersblad in i elden, men plötsligt
hejdade han sig, räckte mig papperet och sade:
»Du är ju en stor älskare af poesi? Se der, läs!»
På bladet stod skrifvet med temligen prydlig
fruntimmersstil följande »poem»:
„När sol går opp!
När sol går opp öfver Siljans topp,
Jag sänker hänryckt mitt öga opp
Och suger girigt min’ blickar full
Af aftonrådnadens klara gull.
"När söl går ned öfver lummig hed,
Der ej kan skönjas ett enda träd,
Då qvittrar lärkan i skyhög topp
Till sol går opp öfver Siljans topp
Lina S****n."
»Det der är skrifvet på skämt af en gyckelmakare»,
anmärkte jag.
»Visst icke», bedyrade tidningsmannen. Lina S****n
uppvaktar mig regelbundet en gång hvar fjortonde dag med
ett dylikt skaldeverk, åtföljdt af enskilda bref, i hvilka hon
orubbligt predikar, att ’trägen vinner’ och att hon skall
vinna sitt mål: att bli poetisk medarbetare i min tidning.
Så har hon nu hållit på i tio år och under denna tid -
enligt sin egen mening - gjort så ofantliga framsteg, att
segerns dag icke kan vara långt borta. Sanningen att säga,
är också det der poemet det förnuftigaste af alla, hon skickat
mig.»
»Huru voro då hennes förstfödda beskaffade?»
»Ja, det kan du sjelf tänka dig. Men, se här!»
Jag mottog ett stycke groft, smutsigt konseptpapper, å
hvilket voro ritade massor af underliga figurer, hvilka
samman-stafvade funnos betyda:
»Härr Riddatöhr åck ginneral-Åhsna . . .
Äftersåm du nu varrit frame igän dinn spetsbov och
bråckat om skååara som schoijatt på lisa löts syllta i förstan
va fan angåhr de däj ditt kritter om vi skunger der och
rogar åss när vi inte rör däj kom dit ut en kväl åm du
tårrs så ska vi lappsalva däj äfter noter så du ska bli bå
gul och blåg i syna som en svänsker fana i syna.
hvitt Huth drummell ....
hökacktigsfult
schååarre.”
»Mycket älskvärdt», anmärkte jag leende.
»Ovanligt, för att vara skrifvet på en krogdisk i en
finkelstinkande atmosfär», svarade han, med ett visst allvar.
En stund plockade han i sina handlingar under envis
tystnad, men snart fick jag till påseende ett nytt dokument.
Stilen var god, pikturen och sattsbyggnaden oklanderliga, men
ändock var författaren tydligen en större tölp, än hans
»korgkamrat» schåaren. Han utlät sig sålunda:
»Hr Skridningstivare!
Ni är uppoffrande, ni, Gud bevars’; ni är full af
menniskokärlek och jemlikhetsideer samt vill ha allmän rösträtt,
ju förr dess hellre. Det låter f-dt bra både i tal och
skrift och att det är omöjligt i praktiken, det gör
naturligtvis er, hr pappersförderfvare, inga bekymmer. Men oss,
ser ni, oss, som äro arbetsgifvare, göra sådana der dumheter
bekymmer, ty huru skulle det väl gå, om våra arbetare finge
rösta jemte oss både till stadsfullmägtige och riksdagsman?
De skulle ju kunna göra om intet allt, hvad vi önskade, och
sjelfva taga styrelsen om hand, så att vi ej hade ett ord
att säga. Begriper ni icke, att sådana der demokratiske
demagoger, som ni, förr eller senare bli hängda på förste, bäste
lyktstolpe just af dem, ni bråkat för? Håll derför er käft
och edra skrifklådiga fingrar, hr skridningstifvare, det råder
er utan all aktning
P. P. P. P......pp.”
»Är icke det der nobelt ’och fint allt igenom?» frågade
min vän leende; och utan att afvakta mitt svar räckte han
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
