Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Teckningar och drömmar. Af --a--g. - Illustration Rotvegetation i urskogen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
rörde sig icke. Han satt stilla, som stenblocket vid hans
sida. Solens bana började luta mot vester, men ännu satt
den vise orörlig.
Då trädde Jill honom konungens sändebud, sägande:
»Lakschmana, se konungen sänder dig bud, att du må genast
komma, för att gifva honom svar på hans fråga och lindra
hans hjertas oro. Och som ett tecken af sin nåd sänder
han dig denna vas af kristall med gyllene, juvelsmyckadt
lock."
Den vises blick föll på fållen af hans klädnad, och han
varseblef, att en liten ödla, under det han gjort sin bön och
hans själ varit borta i högre rymder, hade uppkrupit och
insomnat, hvilande på hans mantel. Han pekade nu på den
och sade: "Se, hon sofver, skulle jag störa hennes hvila!»
Och konungens sändebud förtörnades och sade: »Vågar
du neka att åtlyda konungens befallning?»
Men den fromme eremiten svarade: »Samme Gud, som
skapat konungen, har skapat ödlan. Många äro de, som
tjena konungen, ödlan hyllas af få. Vill konungen tala med
mig, så finner han mig här, så länge min gästs hvila varar.»
Och konungens tjenare gick bäfvande att till sin herre
framföra den helige mannens svar, fruktande att blifva
straffad för öfverbringandet af så vanvördiga ord.
Men konungen sade: »From är i sanning den helige
Lakschmana, hans ord vill jag höra och tro.»
Och ut till den vise gick konungen. Och folket kastade
sig ned för honom och ropade: »Hell konungen! Sådant
har ännu intet öga skådat, att konungen sjelf går ned till
flodens strand för att söka visdom. Hell konungen! Stor
och mäktig som oceanen, mild som månen.»
Men till den vise mannen trädde Ardschuma, och han
sade: »Lakschmana, dig helsar konungen, han, den mäktige,
för hvilken jorden bäfvar, och du stiger ej ens upp för
honom.»
»O, konung, hvi stör du andens vakor, hvi stör du
eremitens bön? Icke äger han guld eller perlor.»
»Lakschmana, vise man, kan du ej läsa i konungens
hjerta? Vet du icke, att han har mera guld och perlor, än
som skulle tillfredsställa det hungrigaste begär?»
»Konung, hvi nalkas du strandens ensling? Icke äger
han jordisk makt och ära att gifva dig.»
»Lakschmana, gudarnas älskling, icke begär konungen makt
och ära, deraf äger han nog för att mätta det mest lystna sinne.»
»Konung Ardschuma, hvad begär du? Fagra tärnor med
svällande former, kindens rosor och ljufliga leenden? Icke
äger enslingen sådana.»
»Är Lakschmana vis och vet icke, att konungen äger
hundrade tärnor, sköna som morgonen, men föraktar deras
köpta leenden!»
»Väl, o konung, hvad begär du af strandens eremit?»
»Lakschmana, konungen äger allt från solens uppgång
till dess nedgång; han äger makt, rikedom och ära, han äger
sköna qvinnor, som täfla om hans gunst; och dock finnes en
skatt, för hvars ägande han gerna ville bortkasta all makt,
all ära och rikedom, en skatt, efter hvilken han trängtar mer
än ökenvandraren efter källans vatten. Makt, ära, rikedom,
tärnors leenden äro blott öknens sparsamma, taggiga,
halfförbrända växter. Winyanthas kärlek är källan i öknen, den
konungen icke kan nå.»
»Winyantha tillhör konungen, befall henne att gifva dig
sin kärlek.»
»O, Lakschmana, är du den heliga flodens vise son och
vet icke, att kärlek icke kan befallas! Vill jag rycka hjertat
ur hennes bröst, hvem skall väl neka mig att så göra; men
att älska mig, se, dertill förmår jag dock icke tvinga henne.
Och jag törstar efter henne utan ro. Min själ fortäres af
lidelsen. Min kärlek är mera glödande, än solens brand på
den hvita sanden. Har jag ej prydt hennes boning med
större prakt än den, Schehezerade förmått framtrolla i sina
sagor? Vällukter omsväfva henne, om morgonen väckes hon
af toners ljufhet, springbrunnar svalka middagens hetta och
insöfva henne med sitt ljufva sus. För hennes fötter har
jag strött perlor och juveler, sådana, att för hvar och en
skulle kunna köpas en stad. Undergifven, mild och lydig
ginge hon på min befallning, om än i lejonets gap, men
kärlek - ack! kärlek gifver hon mig icke! Lakschmana,
gudars betvingare, säg, hvi besvarar icke Winyantha
konungens låga?»
Rotvegetation i urskogen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
