Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Teckningar och drömmar. Af --a--g. - Kisse vitjar. (Teckning af B. Liljefors.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Den vise teg, men tog varsamt det lilla djuret, som nu
börjat röra sig på hans klädnadsfåll, och nedlade det i den
blixtrande urnan, hvilken konungens tjenare ställt på stenen
invid hans sida och påskrufvade tätt det gyllene locket.
Oroligt försökte det lilla djuret några ögonblick att finna
en utgång ur sitt praktfulla, skimrande fängelse, men snart
mattades dess rörelser, i ångest förde det sitt hufvud omkring,
sökande efter luft; ännu några matta ryckningar och det låg
stilla, som det
syntes, döende.
Med undran
åsåg konungen
den vises
beteende, men han
förglömde det
snart för den
längtan, som
hade drifvit honom
hit, och han
sade:
»Lakschmana, helige
man, du, som
vunnit makt
öfver andarna,
emedan du har
kufvat och
öfvervunnit stoftet, hvilket hos
menniskan
kufvar anden! Se,
inför konungen
är den
förnämste lika ringa,
som tiggaren,
allenast en
litet prydligare
mask, som
krälar inför hans
fot. Dig kan
konungen
likväl, utan att
förnedra sig,
bedja, icke blott
befalla, ty ock
du är en
konung - konung
i andens verld.
Lakschmana, o,
hör mig! Mitt
rike, min ära,
mina skatter,
tag hvad du
vill, tag allt;
vänd blott
Winyanthas hjerta
i kärlek till
mig!»
»Konung, har
du betänkt dina
ord? Andarna
tåla icke att
lekas med. Är
dig en flickas
kärlek då så dyrbar, att du allena för den skulle vilja
offra allt?»
»Fråga ej, tveka ej. Mer än ära och makt, mer
än himmel och jord, mer än lif och ljus är mig
Winyanthas kärlek. Utan henne äger jag hvarken lif eller ljus.
Efter henne har jag trånat under månhvarf och finner
endast mörker och qval öfver allt, så länge jag ej förmår
vinna hennes genkärlek.»
Lakschmana reste sig upp och stod hög inför konungen.
»Vare det så! Gudarna hafva hört din begäran. Gå! Och
så bryter jag då den qväfdas prålande fängelse», och
gripande hastigt den praktfulla vasen af kristall, kastade han
den emot stenen, att den krossades till smulor. Sedan
nedsatte han sig åter och lade varsamt det lilla, nu befriade
djuret på sin
grofva
kamelhårsmantel, der
det ett
ögonblick låg som
dödt, men snart
begynnte åter
lifvas.
Vredgad
utbröt Ardschuma: »Lakschmana, lek icke
med konungen,
det är tid, att
du minnes, att
han är konung!»
Men den
helige satt tyst
försjunken i sig.
Hans ande hade
gått till fjärran
rymder. Han
syntes icke mera
höra konungens
ord eller ens
märka den
hotande åtbörd, med
hvilken denne
drog sitt svärd
och syntes
beredd att hugga
af hans hufvud.
Förvirrad stack
konungen åter
sitt svärd i
skidan, vände sig om
och gick, i det
han sade:
»Fåfängt är att söka
dagg på sanden
eller en
vattenflod i öknen
eller goda råd hos
dåren.»
Men då
konungen vände sig
om för att gå
bort, varseblef
han, med vrede
och förundran,
att alla hans
tjenare hade
lemnat honom,
och att han
stod ensam vid
flodens strand. Han tog vägen upp emot sin konungsliga
boning och i sin själ svor han att straffa sina försumliga
tjenare.
Redan började natten nedstiga, staden syntes upplyst af
glädjeeldar, vilda skri hördes från alla håll, och med undran
påskyndade konungen sina steg. (Forts.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
