Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- Vegetationsbild
- I S:t Petersburg år 1807
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Vegetationsbild.
Det är i de outforskade urskogarnas djup, der törniga
slingerväxter, tusentals lianer, parasitiska orchideer,
vilda bananer, jättestora ormbunkar, bomullsträd,
jättemyrten, lager- och fikonträd, på ljusare ställen palmer, aroideer
och ananasväxter jämte flere af tropikernas äkta barn resa
sig öfver och slingra sig i hvarandra, vi hafva att söka dessa
vidunderliga rotformationer, om hvilka bilden å sidan 220
gifver ett begrepp.
Tusen kolossala stammar, af åldern eller orkanen fällda,
ligga i ett virrvarr öfver hvarandra och betäcka marken.
Gröna, skiftande mossmattor hölja de i alla stadier af
förruttnelse sig befinnande jättarna; och ur denna mossa, en
förträfflig jordmån för de fallande trädfröna, se vi nya, för
sekler bestämda, slägter af skogsjättar födas. Den späda plantan
sänder sina fina rötter utefter sidan af den koloss, på hvars
rygg hon skådat dagen, hinner ändtligen fast mark, rotar
sig allt kraftigare och ränner allt raskare i höjden, medan
den gamle fosterfadern går förgängelsens väg, faller sönder
i stoft och lemnar ett öppet svalg mellan jordytan och
fosterbarnets numera mäktiga stam.
Vid sidan af dessa spöklika rotformationer utsänder
fikonträdet från sina vågräta, väldiga grenar till ett antal af
flere tusen dessa stamartade, i jorden inträngande, luftrötter,
som bilda »en skog i skogen», medan bombaxträden och
andra urskogens arter vid sin rot visa väldiga, planklika
utväxter, hvilka synbarligen göra tjenst som sträfpelare åt
de för stormarnas raseri utsatta kolosserna. Och igenom och
omkring alla dessa förgreningar vinda sig tusentals
slingerväxter och trädartade gräs och öfverspinna allt med sina luftiga
guirlander, görande af urskogen en enda jättehäck, som spärrar
vägen för vandraren och endast af yxans våld låter sig
öfvervinna.
*
I S:t Petersburg år 1807.
Sverige kan vara Rysslands allierade för ett ögonblick,
men förblir dock alltid dess geografiska fiende.»
Den, som yttrade dessa ord, var kejsar Napoleon;
den, till hvilken de sades, var czar Alexander. Segraren vid
Austerlitz och Friedland samtalade med sin besegrade
motståndare om, huru de skulle dela Europa. Napoleon sökte
öfvertala Alexander att anfalla Sverige. Den ryske
envåldsherrskaren tvekade. Gustaf IY Adolf var ju hans svåger.
Sverige hade ju i ett par års tid varit Rysslands trogna
bundsförvandt och var det ännu. Ingen rättvis anledning
till brytning fanns. En krigsförklaring mot Sverige skulle ju
vara det skändligaste brott mot folkrätten. Sveriges andra
bundsförvandt England beherrskade ju hafven och skulle i
händelse af ett krig kunna göra Rysslands handel obotlig skada.
Mycket talade således mot planen att anfalla Sverige. Men
då Napoleon erbjöd Finland som belöning för ett krig mot
Sverige, kunde Peter den stores ättling icke längre motstå
frestelsen. Alexander lofvade att anfalla Sverige, derest Gustaf
IV Adolf skulle vägra att öfvergifva sin allians med England.
De båda kejsarna, som haft sitt första möte den 25
juni 1807 på en flottbro i floden Niemen och under de
följande dagarna hållit flere långvariga och förtroliga samtal i
Tilsit, skildes åt som de bästa vänner. Vid afskedet följde
kejsar Napoleon czar Alexander till venstra stranden af
Niemen, der ryska gardet stod uppstäldt. Det var här, som
Napoleon tog af sig sitt hederslegionskors och fäste det på
en rysk grenadiers bröst med de orden: »Kom i håg, att du
fick detta kors den dag, då din herre och jag blefvo vänner!»
Men Napoleon, som väl kände Alexanders vankelmod
och hans närmaste omgifnings hat mot Frankrike, insåg ock
till fullo nödvändigheten af att ofördröjligen vid czarens sida
ställa en man, som icke gåfve honom någon ro, förr än
Ryssland förklarat England och Sverige krig.
Napoleons val till denna så ytterst vigtiga och besvärliga
förtroendepost föll på general Savary. Ehuru ännu blott
tretiotre år gammal, hade Savary redan gjort sin herre de
största tjenster. I Egypten, vid Marengo, Austerlitz, Jena,
Eylau, Ostrolenka och Friedland hade han aflagt lysande
prof på tapperhet och militärisk duglighet; i vigtiga politiska
och diplomatiska uppdrag hade han visat så väl slughet
som energi; men framför allt hade han såsom chef för den
hemliga polisen vunnit Napoleons ynnest genom ett nit,
som icke ryggade för någon fara eller något - brott. Då
Napoleon, för att injaga skräck hos sina fiender, beslutit att
låta gripa och afrätta hertigen af Enghien, anförtrodde han
en af hufvudrollérna i detta hemska nidingsdåd åt den alltid
beredvillige Savary, hvilken vid detta tillfälle i Vincennes’
löpgrafvar, der den olycklige Bourbonen sköts, förvärfvade
en europeisk ryktbarhet af ett föga afundsvärdt slag.
Det var den 7 juli 1807 som freden slöts mellan
Ryssland och Frankrike. Redan en vecka derefter, förmiddagen
den 14 juli, anlände general Savary till S:t Petersburg. Han
hade sändt ett par officerare i förväg, för att skaffa en
passande våning. Men huru stor blef icke hans öfverraskning,
då han vid ankomsten till den ryska hufvudstaden möttes af
sina officerare med den underrättelsen, att det vore omöjligt
att få hyra ens ett enda rum på en enda dag! Icke derför
att det var brist på lediga rum och våningar, utan emedan
allmänna opinionen i S:t Petersburg, liksom i hela det öfriga
Ryssland, var till den grad uppbragt mot kejsar Napoleon
och fransmännen, att ingen hotellägare eller hyresvärd ville
mottaga den franske generalen och hans officerare. Savary
och hans svit råkade sålunda i en lika obehaglig som löjlig
belägenhet och sågo ingen annan utväg, än att anlita de
ryska myndigheterna om hjelp för att erhålla tak öfver
hufvudet, då i sista stund en hotellvärd påträffades, egaren af
»hotel de Londres», hvilken var fransman till börden och född
i samma trakt af norra Frankrike, som Savary, hvilkens
familj han kännt. Denne landsman förbarmade sig öfver de
husville och lät, trots ryssarnas hotelser, Savary jämte dennes
svit bo i sitt hotell.
Redan samma eftermiddag erhöll Savary audiens hos
kejsar Alexander, till hvilken han öfverlemnade ett egenhändigt
bref från kejsar Napoleon. Han mottogs på det vänligaste
sätt och inbjöds till middag följande dagen. Audiensen
varade endast en qvart och samtalet rörde sig ej kring
politik. Först dagen derpå, då kejsar Alexander efter
middagens slut tog Savary afsides för ett samtala med honom,
utan att någon annan kunde höra det, kom politiken före.
Alexander visade sig full af enthusiasm för Napoleon, men
talade ock om sin föresats att göra eröfringar på turkarnes
bekostnad, såsom Napoleon förespeglat honom i Tilsit. Det
blef hädanefter Savarys uppgift att vända Alexanders
stridslystnad från Turkiet mot Sverige, emedan Napoleon redan ångrat
sina till den ryske czaren muntligen gifna försäkringar, att
Ryssland skulle få obehindradt plundra sultanen på hans europeiska
provinser. Men först och sist skulle Savary drifva Alexander
till en krigsförklaring mot Napoleons dödsfiende England.
Savary, hvars djerfva, på en gång smickrande och
hänsynslösa, sätt och briljanta hufvud på det högsta behagade
Alexander, blef ganska snart den ryske czarens förtrognaste
gunstling, Flere gånger i veckan var han bjuden till
middag hos kejsaren, som oftare rådgjorde med den franske
generalen, än med sina egna ministrar.
Det bemötande, som den ryska societeten och
aristokratien visade Savary, var deremot länge i högsta grad
ovänligt och frånstötande. Under de första sex veckorna af hans
vistelse i S:t Petersburg var Savary fullkomligen utestängd
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 00:34:33 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/famijour/1882/0226.html
