Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Teckningar och drömmar. Af --a--g. Winyantha. (Forts. fr. sid. 221.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Teckningar och drömmar.
Af -a-g.
Winyantha.
(Forts. fr. sid. 221.)
stranden af holmen, som synes slumra vid solens
brand i den lilla insjön, står ett präktigt fikonträd,
öfverskuggande som ett tak den lilla af grenar flätade
kojan vid dess fot. Kojan är ringa, men den är täckt prydd
med blommor af kesaraträdet, med rosor och jasminer. På
den blomsterprydda bänken der invid sitter en man.
Se, en ung, skön, blomstrande flicka knäböjer vid hans
fot och räcker "honom kristallklart vatten i ett
sammanveckladt blad. Ödmjukt böjer hon sitt hufvud, och i ögat strålar
en fuktig glans, då hon säger: »Konungen höfves vin i gyllene,
juvelsmyckad bägare, Winyantha bjuder dock endast vatten i
lotusblommans blad, hon äger icke något dig värdigare att bjuda.»
»Winyantha, din hand förvandlar drycken till en
gudadryck. Ha, jag känner lifvet och kraften åter strömma i
mina ådror! Nu är jag lycklig, nu är jag rik. Hvad äro
väl guld, makt? Doftlösa blommor på sanden! Se,
Winyantha, huru jorden blomstrar i fägring inför solens strålande
anlete! Och dock, huru mycket skönare skall hon icke synas,
när månens svala strålar falla öfver blomstren ljuft, som den i
dina lockars nattliga himmel fastade, hvita mimosans slingrande,
långa blomstertrådar falla öfver dina kinders rosengård! Och
likväl, strålar icke himmelen ljuft som ditt öga, blomstrar
icke jorden så skönt som din kind. Din skönhets fullhet är
min rikedom. Min makt är omätlig, jag herrskar öfver en
verld; ty jag herrskar öfver dig. Brinnande purpurglöd i
amarantens blomkalk, du är matt emot den purpur, som
hvilar på perlor, hvilka lätt framskymta, när Winyantha
hviskar ljufva ord. Sköna, bjud mig icke vatten, bjud mig
rusande vin ur purpurbägaren. Ha, Winyantha, intet ägde
konungen, innan han ägde dig, allt äger nu den förjagade,
arme mannen! Säg mig, du ljufva, hvarför försmådde du
konungen och gaf dock din kärleks rika skatt åt honom,
som, om icke du hade vårdat honom, icke skulle ägt ens
lifvet?»
»Konung, hvad kunde jag i ditt stolta palats vara
för dig? En prydnadsväxt bland trädgårdens blommor, en
leksak bland de många andra lekverk för ögat, ett djur af
de många sällsynta, der förvarades.»
»Winyantha, fruktade du väl, att konungen skulle älska
någon annan lika högt som dig? Var det derföre du nekade
mig din kärlek?»
»O, konung, jag ägde ju intet, hvarmed jag kunnat älska
dig! Utan luft lefver ju ej ens stråets lilla låga. Kärlekens
lif är gifva, jag ägde ju intet att gifva dig, jag ägde ju icke
ens mig sjelf, du hade ju köpt mig!»
»Och nu har du skänkt mig allt, till och med lifvet.
Du räddade mig, då du fann mig som en död, när du undan
morden och villervallan flydde ur palatset. Du förband mina
sår, du vakade öfver mig, och till alla dessa gåfvor fogade
du den högsta, den skönaste, din kärlek!»
»Att vårda sin herre var ju slafvinnans pligt, men, o herre,
när jag såg dig sårad och döende, då vaknade mitt hjertas kärlek,
och den växte till med hvarje lindring, jag lyckades bereda dig.»
Månhvarf hafva gått. Yid holmens strand sitter
Ardschuma, hans blick hvilar drömmande i fjärran på de
blånande bergens toppar. Der borta är hans själ, blott kroppen
sitter vid insjöns strand.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
