Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Teckningar och drömmar. Af --a--g. Winyantha. (Forts. fr. sid. 221.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
226
Hastigt stiger han upp, han lyss. »Hör, der borta går
jagten. Hvem är det väl, som förföljer vildsvinets spår?
Med klang far pilen från bågen, hvem bevingade pilen?
Hvem vågade i konungens närvaro lossa skottet? Konung?
Ha - är du väl konung, Ardschuma, der du sofver
veklingens sömn ibland blommor? Är här dock icke ljufligt
och - enformigt allt, likt vassgräsets sträckor vid
sjöstranden. Ombyte fordrar mannens sinne, han qväfves af
ett enahanda. Ha, der bakom bergen står mitt stolta palats
- hvem bor der? Mina skatter, hvem köper sig njutningar
med dem, medan jag drömmer bort tiden här bland blommor
på denna lilla jordfläck?»
Winyantha nalkas. Då hon varsnar sin herre, höjer hon
handen för sitt anlete, till en ödmjuk helsning. Han märker
henne ej. Hon stannar en stund dröjande, hans blick sväfvar
drömmande öfver hennes anlete, men han ser henne ej. Hon
bryter en blommas stjelk, han väckes af ljudet, när qvisten
brister; ett moln far öfver hans öga. Med en sakta
darrning, lik liljans för vinden, stannar den unga, men hon nalkas
åter, då hon ser molnet skingras, och hon säger med låg röst,
ljuf som fläktens bland blommor: »Min herres son, du önskar
att lemna holmen, vår kärleks ö? Jag har märkt, att den
blifvit dig för trång. Allt är ordnadt, du kan lemna den, när
dig så lyster.»
»Hvad säger Winyantha, hvad menar du?»
»Att jag sett min herre kasta längtans blickar långt
bort, att jag med den lilla jullen farit till insjöns strand
och med offergåfvor bevekt Gautami, eremiten, att spana, om
fara ännu vore för konungen att synas på andra stranden.
I dag gaf han mig det utlofvade tecknet; min herre kan
utan fara lemna ön. Din tjenarinna har af sin moder lärt
att väfva sköna, dyrbara mattor, konungen skall icke sakna
medel att lefva bland menniskor, han skall uppträda bland
sönerna af sin kast, ibland krigarnas ädla kast, väl icke som
en konung, men icke häller som en tiggare."
Åter hade månens anlete vexlat skepnad några hvarf,
och vid flodens strand satt den heliga Lakschmana, såsom
alltid försänkt i betraktelser. Då trädde åter till honom
konung Ardschuma; han talade:
»Helige, gudars betvingare! Ur den källa, gazellen en
gång druckit, söker den gerna åter sin läskedryck: så kommer
ock jag åter till dig att söka hjelp. Och dock lät du mig
betala det högsta pris, en menniska kan gifva, men räckte
mig icke en dryck ur en törststillande källa, utan ett rusande
vin, hvars dunster förgå med aftonens dimma. Du gaf mig
en vansklig, försvinnande njutning för omätliga skatter, för
hvilka jag kunnat köpa tusenden af dylika fröjder.»
»Ett vanartadt barn slår sin vårdare och säger: ’hvi
gaf du mig den bittra ört, jag gret efter?’»
»Lakschama, hör mig! Fruktande att helgonet, den redan
från kroppens välde nära frigjorde Brahminen, skulle genom
försakelsens makt blifva dem öfvermäktig, sände gudarna en
qvinna för att fresta honom, och den vises styrka var bruten.
Jag, född af krigarekast, en konung, skulle jag väl vara mera
hård mot frestelsen, än en helig brahmin? Men se,
förtrollningen är nu bruten; jag ser nu, huru andarna tillåtit den
svaga att binda den starke, ser, huru jag för ett lekverk
bortskänkt omätliga skatter! Jag vill icke längre bortdrömma mitt
lif vid en qvinnas sida. Ha, gif mig min makt, gif mig min
krona åter! Mina krigare, slipen svärden blanka, jag längtar
att njuta fejdens rus i spetsen för edra skaror. Lakschmana,
återgif mig mitt välde, mina skatter, min ära, och jag
återgifver, hvad du gaf mig.»
»Konung Dschuma lofvade återgifva åt Menaka dennes
son, som han tagit till fånga, emot ett pris af femhundra
pungar i lösen. Menaka gick; han sålde sitt hus och allt
sitt gods, det fyllde ej summan, han sålde sina slafvar, sina
barn, han sålde slutligen, för att fylla summan, sig sjelf till
slaf, och han återfick sin son, men - denne var då död.»
»Ha, Lakschmana, du gör mig orätt, ännu är Winyantha
skön som den dag, som första gången kysste en ros i
palatsets trädgård. Dock sköna qvinnor kan jag ju köpa till
hundratal, om mig lyster att pryda mitt fruhus; men jag frestas
icke mera af dem. Tag din gåfva åter, o helige, och återgif
mig, hvad mig tillhör! Säg, fordrar, begär du mera i utbyte?
Hvad vill du? Skall jag åt gudarna anställa förut osedda
offer? Skall jag resa åt dem hus? Säg? All egendom l mitt
rike skall tudelas till gudarnas tjenst, hvarje arbetare använda
sin halfva tid; tempel skola resas mer herrliga, än
mennisko-ögat ännu skådat. Säg, hvad fordrar du?»
Den vise satt försjunken i beskådande af sin själ, och
han svarade intet, och solen gick ned, och han satt ännu
tigande, när den åter gick upp, men konungen vågade icke
störa honom, ty hans anlete sken.
Men när solen uppstigit öfver bergen, då hördes den
helige åter höja sin röst, och han sade: "Konung, en gåfva
gifves, den andarna vilja icke försmå. Du kan ännu en gång
återfå din krona, din makt, dina rikedommar.»
Med strålande anlete reste sig konungen häftigt och
ropade: »Haf tack, du andars betvingare, du helige vise! Säg
blott, hvilken gåfva jag bör offra, för att återvinna allt!»
»Ungdommen.»
»Ungdommen, min ungdom? Ha, ungdommen, gudarnas
herrligaste gåfva! Gamle, du yrar! Hvad vore mig makt och ära,
om jag vore en sammankrumpen gubbe? Hvad vore rikedom
utan förmåga att njuta den? Hvad vore för mig krigshärar,
då jag icke skulle äga kraft att föra dem till seger? Gubbe,
du gycklar med mig! En sådan fordran hafva icke andarna.
Du liknar den man, som i öknen sålde vatten droppvis, en
droppe för ett lefnadsår, och när köparen hunnit samla nog
många droppar för att kunna deraf få en dryck, då ägde han
icke mera nog mycket qvar af lif, för att hinna dricka den.
Nej, utfäst ett annat pris för återköpandet af allt det
herrliga, jag, bedårad af en qvinna, bortkastat! Skall jag,
barfotad och utan skydd för mitt hufvud, göra en pilgrimsfärd
i solens mest brännande hetta, långs sanden vid den heliga
flodens strand, med endast luften till föda, säg? Sätt ett högt
pris, blott fordra icke detta enda, vilkoret för all glädje, min
ungdom!»
"Din eller en annans, lika mycket!»
»En annans? , Hvem ville väl gifva bort sin ungdom,
lifvets blomma? Jag vill köpa slafvar, jag vill låta hemta de
skönaste från verldens alla fyra hörn, i tusental. De skola
gifva sin ungdom.»
»Konung, lek icke med makterna, de höga! Frivillig
skall gåfvan vara, för att äga värde. Gå, jag har talat nog!"
»Frivillig? Ha, hvem ville väl frivilligt gifva lifvets
skönaste blomma, lifvets ädlaste perla, ja, lifvet sjelf, ty hvad är
lifvet utan ungdom? Icke lif, utan död, förvissning, elände,
om än alla verldens skatter, all verldens makt, all verldens
njutning låge för dess fötter. Drif icke gäck med mig, du
den heliga flodens vän!»
Men den helige hade redan försjunkit i inre åskådning,
och var känslolös för den sinnliga verlden. Fåfängt besvor
honom konungen, hans själ sväfvade borta i höga rymden,
och intet svar gick öfver, hans läppar.
I vild yrsel låg Ardschuma. Hufvudet hvilade icke, som
fordom konungens, på rika sidenkuddar, endast tvänne
qvinnohänder, visserligen mjuka som det finaste silke, sökte nu
att understödja det, Icke skaror af ödmjuka tjenare omgåfvo
bäfvande den sjuke, endast en ensam qvinna syntes vid hans
bädd, der hon dröjde dag och natt, utan att synas äga behof
af någon hvila. Ingen vis man med djupsinnig min stod vid
sängen utdelande läkemedel, endast de enkla medel, en
okunnig qvinna förstod att använda, försöktes af henne, för att
söka bereda den sjuke lindring.
Men allt häftigare rasade febern. I stormande yrsel
hånade den sjuke qvinnan, som bedragit honom på lifvets
lycka. »Det ondas rot heter qvinna, säger skalden», utropade
han med harm.
En tår steg i den unga qvinnans öga, den rullade utför
kinden, hon kunde icke aftorka den, ty hon ville icke störa
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
