Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Från Orenburg till Samarkand. Af Marie Ujfalvy-Bourdon. Öfvers. af C. A. Swahn. (Forts. fr. sid. 191.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Zerafschan till häst på en dubbel bro, den ena af trä, den
andra af sten, denna sednare, enligt en i klippväggen gjord
inskrift, uppförd 1233 (hegira) af en qvinna vid namn Karifa
Avusbaieff. De tillbragte natten i Ikist, der de funno husen
byggda af sten och likna de på slätten förekommande. Den
följande dagen begåfvo de sig till det i falgarernas land
belägna Urumitan.
Vägen var mycket svår, och de måste, bland andra berg,
färdas uppför ett, hvilket stupar så tvärt, att infödingarna
säga, att man bör hafva rent samvete för att våga sig uppför
det. Derefter kommo de till vägar, nedanför hvilka förfärliga
bråddjup gapade, och sedan till andra, som infödingarna gjort
med tillhjelp af jord och grenar för att vidga bergsstigarna
i de smala hålvägarna.
Der nere i djupet rullar Zerafschan under ett förfärligt
larm, som ännu mer höjer landskapets hemskhet. Ögat fråssar
emellertid; den norra sluttningen af dessa ofantliga berg är
bevuxen med enträd, hvilka stundom blifva lika höga som
ekar; den södra deremot utmärker sig genom en
häpnadsväckande torrhet och nakenhet. Om hästen stiger miste, kan
ingenting rädda honom; ögat mäter vid ett obestämbart djup
denna flod, som lätt kan blifva ens graf. Broarna, öfver
hvilka man drager fram, äro smala och nio till tretio fot
långa, sakna räcken och förorsaka allt för lätt svindel,
hvartill dessutom kommer, att de på ett oroande sätt svigta under
djurens steg.
Hela dagen färdades de sålunda och uppnådde på aftonen
Urumitan, en liten by med särdeles pittoreskt läge, något,
som jag alls icke betviflar bör vara fallet i en sådan
omgifning. Urumitan ligger omkring fyratusentrehundra fot öfver
hafsytan.
Man ser der lemningar af gamla befästningar, hvilka
nu utgöra bostad för områdets kasi (infödd dommare). Kasin
sliter tvister och afdömmer brott enligt den islamitiska lagen;
denna är skrifven på arabiska, hvarför dommaren har den
dubbla uppgiften att vara på samma gång dess öfversättare
och tolkare.
Den följande dagen begåfvo sig de resande på en ännu
svårare väg till Vachan, hvilken by ligger vid foten af det
liknämnda berget, hvars toppar uppnå en höjd af elfva tusen
fot. Min man var den förste resande från Europa, som besökt
denna by.
Invånarna i dessa bergsbygder äro i allmänhet hederliga
menniskor och goda jordbrukare; den minsta lilla fläck af
odlingsbar mark besås af dem, och detta vid sådan höjd, att
man frågar sig, huru de kunnat komma upp dit. De äro
vanligtvis resliga, vackra karlar med fina och regelbundna
anletsdrag samt yfvigt skägg. De gifta sig inom sin stam,
ty deras otillgängliga dalar lämpa sig icke för ditförande af
andra trakters qvinnor, och af denna anledning har rasen
bevarats renare, än de på slätten boende tadjikernas. De
hafva i allmänhet blott en hustru, ehuru Muhammeds lag
tillåter dem att taga sig flera. Deras byar omgifvas af
trädgårdar, hvilkas frukter de torka. I det nära Pendjekend
liggande Sudjana hafva de några spinnerier, i hvilka många
arbetare sysselsättas.
I veckan efter min mans återkomst aflade baronessan
och jag ett besök hos tadjiken Maximka, en särdeles bildad
man af gammal adel. Då han underrättats på förhand,
väntade han oss på tröskeln af sitt lilla hus, som låg vid
en mycket smal gata i närheten af bazaren. Han förde oss
öfver en liten fyrkantig gård, hvarifrån vi genom en låg
port kommo in i ett rum, hvars golf var mattbelagdt
och hvarest vi framför en divan funno ett dukadt bord. I
väggarna i detta rum voro inslagna träkrokar, på hvilka
hängde en hel massa kläder. För en vesterländing
förefaller en matsal med sådan utsirning egendomlig, men i
mellersta Asien äro dylika samlingar de rikas lyx och
föremål för de fattigas afund.
Maximka bad oss taga plats samt bjöd oss att dricka
the och betrakta hans båda hustrur. Den ena af dem var
fyrtio år gammal. Han hade gift sig med henne, sedan hon
blifvit enka och redan fått en son; hon måtte hafva varit mycket
vacker. Den andra var helt ung, sexton år bara. Han hade
köpt henne för fyra månader sedan och väntade, att hon
skulle gifva honom barn, ty sådana hade han icke fått med
den äldre. Han önskade lifligt, att den yngre hustrun skulle
blifva moder, alldenstund han icke ville se sig nödgad att
gifta sig med en tredje.
"De kifvas nog tillräckligt, de två, jag redan har",
menade han; "jag kan inte gifva den ena en gåfva, utan att
också gifva den andra, och det faller sig något dyrt.»
Han berättade äfven rörande sin första hustru, att han
blifvit förd bakom ljuset, emedan han trott henne vara yngre
och utan barn. Ett lyckligt land för föräldrar, som hafva
fula, giftasvuxna döttrar! Baronessan frågade honom, om han
åtminstone fått se den andra före äktenskapet.
"Ja", svarade han, "min mor visade mig henne genom
ett litet hål, då hon satt och sydde, och hon behagade mig."
Vi funno hans smak tvifvelaktig, ty med undantag af de
svarta ögonen, som alla qvinnor här omgifva med ett tjockt lager
af färg, var hon ingenting mindre än vacker. Hon var liten,
brunett och hade ett tämligen vanligt ansigte, som icke
vittnade om någon högre andlig begåfning; hon kunde svårligen
tåla vid en jämnförelse med den äldre hustrun, hvilken tycktes
vara medveten om att hafva en själ - en förnimmelse, som
jag tror vara tämligen sällsynt hos dessa stackars varelser,
hvilkas skygghet och, man kan säga, fruktan är hvad som
öfverraskar oss mest.
Den yngre syntes afguda sin herre och tog icke ögonen
ifrån honom. De båda hustrurna voro ganska väl klädda.
Enda skilnaden var, att den unga på hufvudet bar en den
grekiska liknande mössa, vid hvilken stora silfversmycken
och juveler hängde på båda sidor om ansigtet. Guldprydnader
begagnas mera sällan. De voro båda två barfota; den äldre
passade upp oss och satte på sig babuscherna hvarje gång
hon gick ut, men då hon åter kom in, tog hon genast af
sig dem.
Vi samtalade med Maximka i öfver en timme, och han
visade oss sin styfdotter, en vacker, knappt femtonårig flicka,
hvilken ammade en annan på elfva månader. Barnen läggas
i vagga, som är så liten, att de stackars små varelserna
icke kunna röra sig. När en gosse födes blir det stor glädje
i huset, och familjens vänner inbjudas att bevista den fest,
som nu tillrustas; men blir det en flicka, gör man sig alls
icke något besvär med att fira hennes ankomst till denna
jämmerdalen.
Maximka sade oss, att han ville, att hans första hustru
skulle slå sig på handel, ty hon var "tillräckligt bildad
för att kunna preja kunderna", men hon ville icke samtycka
dertill. Det är mycket sällsynt att finna bildade qvinnor
här, och det är nästan för mycket sagdt, att flertalet af
dem kan läsa.
Baronessan bad vår värd, att han skulle låta sin första
hustru aflägga ett besök hos henne, men hur mycket hon än
bad honom, ville han icke uppfylla hennes önskan. Han
sade oss, att den gifta qvinnan aldrig lemnar sitt hem i
sällskap med sin man. Då hon vill helsa på hos någon af
sina väninnor, kommer en af hennes slägtingar eller en vän
till mannen och hemtar henne och låter henne sitta upp
bakom sig på hästen. Finnes ingen anförvandt, medföljer
ett litet barn, för att hålla ett vaksamt öga på dem. Hvad
man ändå kan bedraga sig ibland! Jag hade alltid, då jag
såg dessa tre personer tillsammans gå en häst, trott, att det
var barnet, fadern och modern. Ah nej, visst icke! Det
var hustrun, vännen och en liten granne, hvilken kanske
icke hade någon aning om, hvilken ytterst vigtig roll han
spelade.
Gossarna anförtros åt sina mödrars vård, ända till dess
de uppnått en ålder af tretton år, då de tagas ifrån dem.
Medan vi sutto och språkade, vågade sig en vacker och
nyfiken grannqvinna ända fram till husets dörr, för att kasta
en mönstrande blick på oss. Utan att egentligen tänka
derpå, frågade baronessan Maximka: "Hvem är den der täcka
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
