Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Från Orenburg till Samarkand. Af Marie Ujfalvy-Bourdon. Öfvers. af C. A. Swahn. (Forts. fr. sid. 191.) - Herre och tjenare.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
qvinnan?» Men i stället för att se på henne, vände han
bort hufvudet. Då den unga, nyfikna damen fann sig
upptäckt, flydde hon genast. Det tycks i detta land vara ett
brott, om en man betraktar en gift qvinna, som icke är hans
hustru.
Vi språkade ännu en stund och foro derpå hem, sedan
vi tryckt vår värds och hans hustrurs händer. Maximka
förde oss derefter tillbaka till vår vagn, sedan han bugat
sig ända ned till marken med ödmjukt korsade armar. Detta
sätt att helsa är allt för slafviskt att vara uppriktigt menadt.
Det är dessutom en känd sak, att de, som buga sig djupast,
äro de första att höja mordvapnet, om en politisk resning
uppstår.
Sedan vi stannat tio dagar i Samarkand, lemnade vi
den intressanta staden och återvände samma väg, på
hvilken vi kommit dit, men huru stor var icke skilnaden och
hvilken qväfvande hetta! Då vi åter befunno oss vid
Zerafschan, hade dess vattenstånd ännu icke uppnått sin vanliga
höjd; floden var dock bredare och mer än dubbelt så djup,
som när vi först sågo den.
Jag längtade mycket att få återse Tamerlans port. Den
syntes mig långt vackrare och mera storartad denna gång;
jag såg den nu från en höjd; som beherrskade en ofantlig
vidd, der blott de två bergstopparna reste sig. Den bäck,
min man ridit öfver, hade liksom de andra svält betydligt,
och dess klara vågor välte fram med ett dån, hvilket gjorde
skådespelet än mer öfverväldigande. I stolt lugn sväfvade
örnarna ännu öfver oss.
Snart befunno vi oss åter på de slätter, som, då vi
lemnade dem sist, voro klädda i så rik grönska. Ack, hvilken
förändring! I stället för denna grönska och dessa friska
och lifliga vårfärger endast torra och förbrända landssträckor
med små, förkrympta stjelkar, hvilka tycktes bedja om
försköning! Vår belägenhet blef ännu obehagligare derigenom,
att vår vagn omkring oss rörde upp ett dammoln, som gjorde
oss alldeles torra i halsen, hvarjämte myriader flugor
anställde jagt på oss.
Man kan lätt tänka sig, hvad vi ledo, der vi halflågo
i ett åkdon, hvari en mängd madrasser och hufvudkuddar
gjorde värmen ännu större. Resan blef sålunda ett verkligt
straff, hvars upphörande vi icke kunde förutse, och
flugsvärmarna hindrade oss att sofva. För att vi i någon mån
skulle kunna släcka törsten, föreslog man oss att dricka kvas,
en rysk dryck, som beredes af råg och flere välluktande
örter, bland andra mynta. Förut hade jag icke tyckt särdeles
om denna dryck, den hade tvärtom förefallit ganska
motbjudande, men nu smakade den mig som nektar och var
mycket uppfriskande.
Det var ännu ganska varmt, då vi beslöto fortsätta vår
resa, men sedan vi i två timmar lidit af hettan, gick solen
ned, och när vi uppnådde den lilla fästningen Maleskaja,
var temperaturen tämligen dräglig. Vi bytte om hästar och
foro genast vidare, ty vi måste öfvergå Sir Darja i mörka
natten.
En timme senare voro vi i Tschinas. Vi skulle velat
fortsätta färden, men då vi voro uttröttade och mycket hungriga,
alldenstund vi icke ätit en bit alltsedan klockan fem på
morgonen, och poststationsföreståndaren bjöd oss på ägg och
mjölk, omfattade vi begärligt detta sällsynta tillfälle, ehuru
vi icke kunde annat än beklaga, försedda med god aptit
som vi voro, att man icke äfven framsatte den höna, som
värpt så präktigt.
Klockan fyra på morgonen bröto vi åter upp och
lemnade stepperna bakom oss, och klockan tio voro vi tillbaka
i Taschkend. Vi återtogo vårt förra lefnadssätt, men många
af våra bekanta hade flyttat ut på landet, ty ryssarna hafva
åt sig uppfört datcha (sommarvillor) utanför staden. I en af
dessa villor såg jag en egendomlig salongsprydnad, nämnligen
svalor, hvilka byggt sina bon i kornischerna i fru de K:s
mottagningssalong. De små, täcka djuren voro alls icke rädda
för oss och flögo, som om de varit hemma bos sig, från
salongen till trädgården och tvärt om. Af detta lilla drag
kan man se, huru omtyckta djuren äro här. De förekomma
äfven i öfverraskande stor mängd; och man finner en massa
olika arter och i synnerhet ordentligt hvimlar det af
insekter.
Lyckligtvis synas alla djuren med undantag af några
skadliga arter, såsom skorpioner och tarantlar, vara mycket
fromsinntare än hos oss. Till och med hästarna äro icke
istadiga; de äro dock goda beskällare och deras läraktighet
är öfverraskande. Muselmanerna tro, att de vanhedra sig
sjelfva, om de rida ston, som äro afsedda för rasens
fortplantning.
Det är sannt, att hundarna föraktas, liksom alla djur,
hvilka i österlandet tjenstgöra som dragare; det enda
undantaget härifrån utgöres af de turkomenska hundarna eller tazi
(vindthundar), dem man använder på jagt. Jag har dock
aldrig sett en inföding smeka dessa djur eller mata dem
ur handen. Ryssarna hafva äfven infört några svin; de
äro likväl ännu föga talrika och våga icke visa sig inne i
städerna.
Generalguvernören har låtit från Frankrike införa smultron,
hvilka ända hittills varit okända i mellersta Asien, och dessa
sednare blifva här lika stora och goda som de franska. Äfven
meloner hafva hittat vägen till Taschkend; det synes mig,
att deras rykte icke öfverdrifvits, ty de äro söta och smälta
genast i munnen. Generalen lät mig äfven smaka körsbär,
som växt på träd, å hvilka ympmng skett; de voro ovanligt
söta, för att hafva frambragts här, ty de jag hittills ätit
i Taschkend voro icke allenast syrliga, utan till och med
bittra. Äfven grönsakerna voro förträffliga. Alldenstund
infödingarna laggt märke till ryssarnas utpräglade smak för
gurkor, hafva de slagit sig på att odla denna växt, som äfven
trifves ganska väl. Omkring Taschkend finner man ofantliga
fält med gurkor, hvilkas gröna färg omvexlar med rofvornas
och morötternas gula och röda.
I afvaktan på vår resa till Fergana ordnade min man
sina anteckningar från färden till Samarkand, medan jag
öfvervakade inpackningen af våra samlingar i sju stora lårar,
hvilka derpå afsändes till Frankrike. Man sade oss, att det
skulle blifva förfärligt hett, och sedan min man slutat sina
arbeten, kunde vi icke stanna så synnerligen länge i
Taschkend. Yi beslöto således att skaffa oss en kibitka, hvilket
åkdon är en mycket omtyckt bostad i dessa trakter, der
man om dagen bor i sitt hus och om natten i ett tält. Vi
hyrde derför en kibitka, hvilken kördes in i en trädgård,
som tillhörde en af våra värdar. Vi voro alltså inhysta på
samma sätt som infödingarna och lågo under rundt tak i
våra små jernsängar. Våra saker upphängdes på kibitkans
träställning; min mans skrifpulpet, soffan, skåpen,
stolarna och matbordet voro spridda i trädgårdsgångarna. Detta
lefnadssätt medförde inga olägenheter, och ända till vårt
uppbrott till Fergana ledo vi af hvarken feber, snufva eller
något annat illamående.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
