Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Herre och tjenare. - I morgonväkten. (Till illustrationen, sid. 240)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
jämnlikhet herrskar der öfverallt, och den, som
föreställer sig, att öknens araber skulle hafva brist på
sjelfmedvetande eller låta ett ovärdigt behandligssätt behaga sig,
han far storligen vilse.
Det patriarkaliska väsen som utmärkte den gamla tidens
semiter och som fortplantat sig till deras afkomlingar i våra
dagar, har genom islam också gått öfver till alla
muhamedanska folk. Hos dem existerar ingen stram ståndsskilnad.
Förhållandet mellan herre och tjenare är visserligen, om
man betraktar saken noggrannt, icke mycket olikt det, som
råder mellan herrskaren och slafven, men innesluter det
oaktadt en hög grad af förtrolighet och afviker i sjelfva
verket föga från de till det yttre skenbart mycket friare
europeiska förhållandena. Såsom lätt kan förstås, hafva vi
härvid ej tagit förbindelsen mellan en furste och hans
lakejskara i betraktande; i denna specialfråga gäller nämnligen,
såsom i alla kulturfrågor, den sattsen, att man bland
medelklassen har att söka nationalkaraktärens typ.
I Italien är den intelligente tjenaren nu, som förr, sin
herres tjenstfärdige förtrogne. De olika klassernas inbördes
förhållande är dock mycket olika i olika provinser. Romaren
besitter ännu något af sina förfäders republikanska stolthet
och fordrar att blifva behandlad derefter; neapolitanen är
deremot slafvisk och ränkfull.
Vända vi oss nu mot norden, så möta vi i England en
skarp ståndsskilnad. Tjenaren är, trots all humanitet, blott
en lefvande maskin, som får betalning för det, som han kan
uträtta. Den förnäme engelsmannen utmärkes lika mycket
af sitt högmod mot underordnade, som af sin stolthet och
sitt kolossala sjelfmedvetande gentemot högre stående.
Mellan den högättade lorden och hans gamle tjenare, hvilken
tillbragt hela sitt lif i sin herres slott, förefinnes väl ett
slags förtrolighet, men denna hvilar dock å den förres sida
på förutsättningen, att mellan honom och tjenaren förefinnes
en oöfverstiglig klyfta. Samma förhållande framträder i större
eller mindre grad på det engelska samhällets alla trappsteg.
Herrskar det patriarkaliska alltså i södern, så finna vi i
England den feodala aristokratiens alla kännetecken, och detta
ej blott på samhällets höjder, utan genom all dess lager.
I Polen är deremot förbindelsen mellan herre och tjenare
mönstergill. Det är rörande att se, huru en gammal
trotjenare i en adelsfamilj umgås med dennas medlemmar.
I egenskap af barnens vän, af sagoberättare, af ungdomens
förtrogne, af den åldriges rådgifvare är den gråe, ärevördige
tjenaren familjens älskling. Så var det åtminstone förr. -
Så är det också i Ryssland.
I Frankrike, det fina lefnadssättets, »bonhomiens» land,
är förhållandet egendomligt nog. En typisk form för för-
bindelsen mellan herre och tjenare, hög och låg, låter der
knappast finna sig. Typen för hvarje samhällsklass är
nämnligen så föga utpräglad, så föga afvikande. Hvarje menniska
lär sig der att vara menniska - till hvilken grad lemna vi
osagdt - och vill blifva behandlad som menniska. Detta
reglerar ur andra synpunkter samhällsklassernas och de
enskildas förhållande till hvarandra.
Annorlunda förhåller det sig i Tyskland och - låtom
oss säga det med ens - i vårt eget, kära Skandinavien.
Vi känna ju alla våra sällskapsformer, med deras ljus- och
skuggsidor. Framdroge vi här vårt sällskapslifs goda sidor,
skulle det få utseende af sjelfberöm, »som alltid luktar illa»;
derför skola vi endast påpeka våra fel och blotta en
betänklig svaghet i vårt sällskapslif - den ängslighet och
småaktighet, som låder vid oss i vårt umgänge, med våra
medmenniskor.
Såsom vi veta, äro vi mycket nogräknade i vårt
umgänge. Innan vi kunna förmå oss att umgås med en
menniska, måste vi först noga underrätta oss om, huruvida hon
ej genom umgänget med den eller den förnedrat sig sjelf.
Likaså söka vi i umgänget med våra tjenare och med lägre
stående bevara detta slags »anständighet». Vi sätta oss
aldrig vid ett bord, der en arbetare redan förut slagit sig
ned, och vi blifva högst generade, om en sådan »passagerare»
sätter sig vid vårt bord, ja, vi aflägga understundom ett
bevis på vår hyfsning genom att blifva otidiga öfver en
sådan »fräckhet». En så stor inbilskhet behöfva
främmande nationer sannerligen ej afundas oss, och den, som är
fader till ordstäfvet: »Säg mig, med hvem du umgås, så
skall jag säga dig, hvem du är», har dermed gjort
menskligheten en mycket dålig tjenst. Hade han sjelf ej varit så
trångbröstad, skulle han ryggat för de sorgliga konseqvenserna
af denna fras och i stället gifvit sitt tänkespråk dess rätta form:
Säg mig, huru du umgås med dina medmenniskor (förmän
som tjenare, höga som låga), och jag skall säga dig, hvem
du är.
Kulturforskaren, som känner de sociala förhållandena,
vet, att ståndsskilnaden är tillfällig och inbillad, beroende
blott på vanan, och att, om en klassificering skulle strängt och
rättvis genomföras inom samhället, individens inre, absoluta
värde och ej det yttre skenet måste vara grundvalen för
densamma; han vet, att många, hvilka verlden betecknar och
begapar såsom stora, i sjelfva verket äro helt små och
obetydliga; och tvärtom. Vid bedömmandet af en menniskas sanna
värde har man ett osvikligt medel i betraktandet af hennes
umgänge med menniskorna; vid denna betraktelse får, man
också en måttstock på, huru den sanna humanitetens bud:
»älska din nästa såsom dig sjelf», efterföljes.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
