Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Väderleksspådom i äldre och nyare tid. (Efter E. Hoppe.) - Illustration Bilder från Cairo: Citadellet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
dessa var Flaugergues i Viviers den förste, som lemnade ett
fullt methodiskt schema, enligt hvilket det första qvarteret och
månens närhet till jorden framkallade en mängd regn, under
det att sista qvarteret och nymånen, liksom det största
afståndet från jorden, förjagade regnet. Knappt hade detta
resultat år 1830 blifvit bekant, förrän flera af Europas
framstående fysiker egnade frågan sin uppmärksamhet. Ibland
dessa förtjena isynnerhet Eisenlohr och Schübler omnämnas,
emedan de verkligen trodde sig kunna bekräfta ett
inflytande. En blick på deras iakttagelser skall visa oss,
huruvida deras uttalanden voro berättigade.
Af tvåhundranitioåtta regndagar, som Flaugergues
observerade, inträffade sjutiosju vid nymåne, åttiotvå i första
qvarteret, sjutionio vid fullmåne och sextio i sista qvarteret;
dessutom nitiotre vid närmaste och sjutioåtta vid fjärmaste
afståndet från jorden. Den store måndyrkaren Schübler finner
förhållandet mellan regndagarna vid till- och aftagande måne,
som hundrasex till hundra. Om man bortser från, att de
iakttagelser, på hvilka dessa »resultat» stödja sig, blott sträcka sig
öfver den jämnförelsevis lilla tidrymden af tretio år och äro
anställda på en ganska inskränkt del af jordytan (i Strassburg,
Paris, Brüssel, Stuttgart, Tübingen), så har man låtit de
iakttagna talen vederfaras det största möjliga tvång, så att till
och med Eisenlohr bekänner: »genom en tortyr, sådan som
den Schübler användt på sina iakttagelser, kan man äfven
uttvinga, att medeltemperaturen i Augusti är lika med den i
Maj»; och efter det att han 1843 jämnfört iakttagelserna i
Paris med sina egna, utbrister han: "ju mer jag jämnför de
ur olika iakttagelser erhållna resultaten, desto mer måste jag
tvifla på månomloppets inflytande på barometerståndet».
Likaså kunde amerikanen Gould, efter åttioåriga
iakttagelser i Boston, förklara: »ur dessa långvariga iakttagelser
resulterar icke det minsta inflytande af månen på barometern».
Och, i sanning, Eisenlohr blef grundligt botad för denna
theori. Han hade ännu för året 1846 fullt allvarsamt
förutsagt en rik skörd, men 1846-1847 inträdde, som bekant,
denna dyra tid, som påskyndade utbrottet af folkrörelsen
år 1848. Lika fallfärdiga visa sig alla försök att förklara
väderleksändringarna genom den värme, som månljuset
medför eller genom en dess kemiska inverkan. Det är på tiden,
att man ändtligen gifver rätta värdet åt dessa
barnkammarsagor om, att den elake månen äfven förändrar vädret; det
förmodade inflytandet är lika mystiskt, som det på
somnambuler och vampyrer. Det mest träffande svar har helt
säkert en af våra utmärktaste fysiker gifvit på frågan, hvarför
en månvexling så ofta betingar en vädervexling; »vädret ändrar
sig hvar tredje dag, månen hvar tjugonionde, hvarför skulle
icke en månvexling någon gång sammanfalla med en
vädervexling?»
Om man i våra dagar vill tala om väder och vind,
tillkommer ett framstående
rum obestridligt den nyss bort-
gångne Dove, grundläggaren af meteorologien såsom
vetenskap, hvilken i sin »Stormarnas lag» har lagt första grunden
för väderförutsägelser. Från denna basis måste äfven vi
utgå. - Vind är »strömmande luftmassor», hvilka antingen
kretsa omkring en medelpunkt - (se uppsattsen »Tropiska
stormar», sid. 145) - eller framskrida från en plats på jorden
till en annan i sinsemellan parallela banor. För
väderprofeten hafva de sistnämnda eller »sträckvindarna» speciel
betydelse. Luftens strömning förorsakas väsendtligen af
temperaturskilnader, hvarför strömningen blifver starkast vid
de största olikheterna. På den norra hemisferen skiljer man
derför i synnerhet nordströmmen, det vill säga den luft, som
strömmar ned från polartrakterna, från sydströmmen, det vill
säga den luft, som strömmar från eqvatorn upp mot norden.
Genom jordens rörelse från vester mot öster erhåller åter
sydströmmen, på grund af att de punkter, från hvilka densamma
kommer, besitta större hastighet, än orter inom den tempererade
Bilder från Cairo: Citadellet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
