Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Penningkrukan. En byhistoria, upptecknad af Gubben. Noach.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Penningkrukan.
En byhistoria, upptecknad af Gubben Noach.
I en af Helsinglands kustsocknar bodde för många år
sedan en fattig landtbonde vid namn Lars Larsson,
vanligen kallad Fattig-Lasse, dock mindre på hån, än
till åtskilnad från en annan bonde i byn, som också hette
Lars Larsson, men som sjelf ägde sitt hemman och dertill
hade penningar utlånta.
Och fattig var han, denne Lars Larsson, och det med
besked. Hemmanet var litet och jorden mager, men till bruket
skulle han ändock hvarje vinter lemna tvåhundra stigar kol,
för hvilkas framforslande dock en ringa kontant ersättning
erhölls på brukskontoret.
Fattig-Lasse ansåg sig ej hafva råd att hålla hästar,
utan körde med oxar, såsom varande billigare och mindre
dyrfödda; men som detta ej alls var sed i orten, så fick han
också, för hvar gång han på landsvägen mötte någon bekant,
höra hvarjehanda mer och mindre qvicka speglosor öfver
»kohästarna", frågor om hans »trafvare» vore från
Guldbrandsdalen och så vidare, men Lasse lät sig aldrig förbluffa, han
var en godmodig man och hade alltid ett skämtsamt inpass
till hands vid sådana tillfällen, såsom ock annars.
Hemma i stugan var det trångt nog om utrymme, ty
utom hustrun räknade han der icke färre än tolf barn. Det
fordras mycket mat till så många munnar, och det kunde
väl också derför mången gång hända, att rena vattvällingen
måste tillgripas i brist på bättre föda, men ännu hade dock
ingen af den talrika skaran gått hungrig till sin bädd, när
qvällen kommit.
Om modern till hela denna svärm hafva vi ej mycket
att säga. Gumman Annika var en from och god menniska,
som utan piga med god ordning skötte hushållet, men när
hon kastade en blick på alla dessa pojkar - det fanns ingen
enda flicka i hela kullen - så kände hon sig ibland färdig
att gråta. Hvad skulle det väl blifva af dem, om hon eller
fadern fölle ifrån, innan de blifvit uppväxta?
Denna ängslande oro hade hon många gånger meddelat
mannen, men Lars mente då alltid tro på, att hade vår herre
låtit barnen komma fram till verlden, så skulle han nog också
i nåd se till dem.
Utom det att Lars var en strängt arbetsam man, så
hade han också ett gudfruktigt sinnelag. Regelmässigt, så
sommar som vinter, gick han till kyrkan, vädret måtte te sig
aldrig så afskräckande. Han hade sin bänk framom
predikstolen, så att han, för att kunna se presten och liksom taga
orden direkt ur hans mun, måste vrida betydligt på hufvudet,
men mången hade lagt märke till, att han aldrig ändrade
denna ställning så länge predikan varade, ehuru det nog
kunde kosta på att så der en hel timmes tid sitta som en
bildstod.
I mån som pojkarna växte upp, fingo dessa följa med
fadern på kyrkfärderna. Äfven de unga sågo stadigt på
presten, eftersom de märkte fadern göra så, och det öfriga
kyrkfolket visste till slut icke riktigt, hvad det skulle tro
om all denna kyrksamhet, all denna sällsynta uppmärksamhet
på det predikade ordet.
"Han är en räf, en slug räf», sade många gånger den
myndige Rik-Lasse, »han vill bara förvända ögonen på folk
och derför släpar han hela pojkskaran med sig till kyrkan.
Åh, den lufvern, det är penningkrukan han vill dölja, förstår
ni, godt folk, dölja under skenheligheten, kan tänka! Men
kommer jag en gång öfver honom, när han visar upp en
bankotia, så komma vi allt att följas åt till länsman, det är
säkert, det.»
Det der talet om »penningkrukan» var ett underligt tal,
som gick i socknen sedan flera år. Det hade uppkommit
derigenom, att en lifstidsfånge under färden till fästningen
sagt för flera personer, att han på ett uppgifvet ställe hade
gömt en stor kruka, innehållande penningar och kyrksilfver.
På fångförarestationen hade han till och med så tydligt
utmärkt stället medelst en rödkritritning på bordet, att hvem
som helst borde kunna hitta dit.
»Det gör mig detsamma nu», sade tjufven vårdslöst,
»jag kommer väl inte åt den här trakten mera, så att ni
gerna kunna hålla till godo.»
Att det blef en uppståndelse bland åhörarna af detta
intressanta meddelande, kan man lätt förstå. Alla trängdes
omkring fången, ryckande honom i rock och kedjor och
bedjande att få tala »lite apart», men som sådant icke kunde
beviljas, så fingo de åtnöja sig med den dyrbara ritningen.
Och så sattes tjufven upp på fångkärran igen och forslades
vidare. Hans aning hade icke bedragit honom: aldrig mer
kom han åt den trakten, och krukan var nu, så att säga, fågelfri.
Också börjades snart ett ifrigt gräfvande i den utpekade
skogsbacken, som var belägen blott ett kort stycke från
Fattig-Lasses gård. Det var i synnerhet byns drängar, som roade
sig med detta nattliga arbete - på dagen skämdes litet hvar
att visa sig - men äfven gammalt folk hade försökt sin
lycka. Ja, sjelfva Stor-Lars, vetenskapligt utrustad med en
slagruta, påstods hafva arbetat der en hel natt, men ingen
fanns dock, som vågade säga detta högt.
Under allt detta tal om krukan och försök att upptäcka
henne hade några år gått och Fattig-Lasses pojkar voro ej
längre små, Alla tyckte, att han var galen, som ej släppte
de äldsta ut att tjena, men Lars hade andra tankar om den
saken. De kunde nu alla, utom en, hjelpa till vid jordbruket
och vid milan, och de arbetade också, med fadern i spetsen,
af hjertans lust. Jorden blef fullständigt afdikad och började
gifva goda skördar, till ängarna ledde de vatten från en tjärn
uppe på en bergknalle, och äfven detta arbete gaf så
småningom lön för mödan. Slutligen anlade han på ägorna ett
litet tegelbruk, utan någon annans hjelp än pojkarnas. Men
det var en mycket styf lera, han hade att bearbeta, så att
oxarna som oftast tröttnade att draga bråken, men då höggo
pojkarna i med kraftiga armar och bråken gick som en snurra.
Det gick raskt undan med tegelslageriet och många
köpare kommo till och med utsocknes ifrån. Lars kunde sälja
sitt tegel vida billigare än någon annan, och då det var väl
arbetadt, höll det alltid i bränningen.
Så gingo åter några år och Lars Larssons gård kunde
nu verkligen kallas en liten mönstergård, efter den tidens
åsigter om ett rationelt jordbruk. Men ingen af grannarna
märkte denna förändring, de fingo i allt fall mera, eftersom
de hade stora hemman, och de skrattade derför åt
»Tolfmans-Lasse», som han numera kallades på spe, eftersom han hade
tolf man i sin tjenst, och mente tro på, att det en vacker
dag skulle bära till tiggarstafven, om han ej snart körde
pojkarna ifrån sig.
Yi nämnde förut, att det var en af Lars’ söner som icke
deltog i arbetet, hvarken på åker eller äng eller vid
tegelslageriet. Denne hette Olle och var sinnessvag.
»Tok-Olle», som han gemenligen kallades, var, liksom
syskonen, stor och stark, men att förmå honom till det minsta
eller lättaste arbete visade sig vara fruktlöst. Han red gerna
på bommen, då bröderna drogo lerbråken, men hvarken med
lock eller pock kunde han förmås att hjelpa dem.
Efter som han annars var godsinnt, så fick han till slut
ströfva fritt omkring, allt efter eget behag. Till en början höll
han sig på gården och nere på landsvägen, som der löpte förbi,
men småningom började han utsträcka sina promenader ända
till de yttersta gårdarna i byn. Hvart han kom, var han
välkommen, ty barnen fingo hundsfottera honom, huru mycket de
ville, utan att Olle blef ond. Småpojkarna bundo hans händer
och ben med gamla tågstumpar ooh gåfvo honom käpprapp,
men Olle bara skrattade åt alltsamman. När han så ej
längre tyckte om den leken, så behöfde han blott rista på
sig litet för att få bojorna att brista, hvarefter han drog hän
till någon annan gård.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
