Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Furst Serebräny. Historisk roman af grefve Alexis Tolstoy. Öfversättning af C. Ludv. Törnberg. (Forts. fr. sid. 215.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
alls icke i gunst hos tsaren, hvarför den blindes skämt föll i
god jord.
"Hör på, godt folk», sade tsaren, »gå till slobodan rakt
till slottet och vänta der, till dess jag kommer tillbaka. Säg,
att tsaren har skickat er, och begär mat och dryck, så mycket
ni vilja; när jag kommer tillbaka, vill jag höra er berätta
historier.»
Vid ordet tsaren blefvo de blinda oroliga, föllo på knä
och sade:
»Far lille, tsar, förlåt oss vårt grofva prat och låt ej
hugga hufvudet af oss, ty vi hafva syndat af ovetenhet.»
Tsaren log åt de blindas förskräckelse och begaf sig
tillbaka till ängen, för att åter deltaga i jagten, under det att
de båda blinda, ledde af sin förare, begåfvo sig i väg åt
slobodan till. Så länge opritschnikerna ännu kunde se dem,
stödde de hvarandra och stapplade oupphörligt; men knappt
hade en krökning på vägen undandragit dem jägarnas blickar,
förr än den yngre af de båda blinda stannade, såg sig om åt
alla håll och sade:
»Nå, fader Korschun, är du ännu inte trött på det
evinnerliga snafvandet? Hittills har det ju gått rätt bra.
Men hvarför rynkar du pannan, gubbe? Ångrar du, att du
har gått med?»
»Nej, det är inte orsaken», genmälte den gamle röfvaren.
»Har jag en gång tagit mig något före, så stannar jag inte på
halfva vägen. Men jag vet inte sjelf, hvad som går åt mig;
ännu aldrig har jag kännt mig så förfärligt betryckt, och hvad
jag än må tänka på, står denna förskräckliga tilldragelse för
min blick.»
»Hvilken tilldragelse?»
»Hör på, ataman! Tjugu år hafva redan förflutit sedan
den tid, då detta bekymmer fick makt med mig, men ingen
känner det hvarken vid Volga eller i Moskva, åt ingen
har jag anförtrott ett ord derom. Jag begrof min
sorgliga hemlighet i min själ och har i tjugu års tid släpat den
med mig som en tung kedja. En gång försökte jag under
fastan gå till Herrans bord och tänkte bikta allt för presten,
men jag var ej i stånd att bedja och afstod åter ifrån min
föresatts. Men nu trycker det mig svårare än någonsin, det är
färdigt att qväfva mig, och det förefaller mig, som om jag
skulle få någon lättnad, om jag kunde anförtro mig åt någon.
Att tala om det för dig blir mig inte så svårt, som att bikta
det för presten, ty du är ju i allo min like.»
Djup grämelse stod att läsa i Korschuns fårade anletsdrag.
Persten hörde tigande på honom. De båda röfvarena satte
sig vid landsvägskanten.
»Mitka», sade Persten till ledsagaren, »sätt dig litet längre
bort och håll ögonen öppna; får du se någon, så gif oss ett
tecken. Se dig flitigt omkring och glöm framför allt inte, att
du är döfstum - inte så mycket som smack får du säga.»
»Godt, var inte rädd - jag är döfstum», svarade Mitka.
»Må f-n ta’ din sladdrande tunga, ditt dumhufvud! Inte
ens oss får du svara. Vänj dig bara att tiga, ty om din tunga
bara en enda gång förråder oss i andras närvaro, så äro vi
alla tre förlorade.»
Mitka aflägsnade sig omkring hundra steg och lade sig
framstupa samt stödde armbågarna mot marken och hakan i
händerna. Persten följde honom med ögonen och sade:
»Han är verkligen en bra pojke, men så dum, som om
hans hufvud vore ihåligt. Lemnas han åt sig sjelf, så förråder
han sig ögonblickligen. Men hvad var att göra? Han var i
alla fall den bäste af alla, ty vi äro åtminstone säkra på, att
han inte med berådt mod förråder oss. Och nu farbror, då
ingen hör oss, kan du anförtro mig dina bekymmer och qval,
fastän tillfället just inte är det bästa.»
Den gamle röfvaren sänkte sitt hvita hufvud och for med
handen öfver sin panna. Han ville tala, men hade svårt att
komma sig för dermed. Ändtligen började han:
»Ataman, jag har bragt tämligen många menniskor om
lifvet i mina dar, det kan inte förnekas. Redan tidigt i min
ungdom hyste jag en synnerlig förkärlek för den röda skjortan:
bara en köpman ville göra motstånd eller en qvinna skrika på
hjelp - vips en dolkstöt i sidan, och så var det gjordt. Till
och med nu darrar aldrig min hand, när något arbete skall
uträttas. Nå, det är egentligen inte något nytt för dig, ty vi
ha båda två skickat tillräckligt många till en annan verld -
inte sant?»
»Men hvart ämnar du komma med det?» genmälte Persten
med synbart missnöje.
»Jo, dermed vill jag säga, att vi inte ä’ några käringar,
hvarken du eller jag. Vi ha mycket blod på vårt samvete;
men säg mig, ataman, har det inte händt dig någon gång, när
du erinrat dig någon af dina gerningar, att en känsla kommit
öfver dig, liksom om hjertat blifvit nypt med tänger och du än
blifvit glödhet, än iskall från hufvudet till fötterna, så att du
helst velat vara död?»
»Håll, farbror - hvad har du i dag fått i ditt hufvud?
Dylikt ha vi nu inte tid att tänka på.»
»De flesta af mina ogerningar har jag glömt», fortfor
Korschun, »men en står för mig natt och dag. Vi uppehöllo
oss den tiden invid Volga, och vår ataman hette Danilo Kot.
På dig tänkte ännu ingen, men mig kännde hela bandet och
kallade mig då redan Korschun. Vi togo fartyg med dyrbar
last i byte och utplundrade hela varulager. Allt fördelades
lika, och aldrig talte Danilo någon strid mellan oss. Vi
kunde aldrig önska oss bättre eller hur? Vi lefde riktigt godt
- hade alltid god mat och dryck och varma kläder. Det var
ett herrligt lif, men den lede djefvulen frestade mig, och jag
tänkte för mig sjelf: jag arbetar mer än de andra och ändå
får jag inte större andel af bytet. Och då beslöt jag att
ensam gå ut på äfventyr och behålla bytet för mig sjelf, i stället
för att dela det med andra. Jag förklädde mig till tiggare,
alldeles som i dag, hängde en påse om min hals, stack en knif
i stöfvelskaftet och drog ensam vägen framåt till en köping,
för att se efter, om ingen skulle tåga förbi. Jag väntade och
väntade, men ingen kom, ingen köpman, ingen lefvande själ
syntes till. Jag började finna historien tråkig och tänkte: godt,
eftersom Gud inte skickar mig något villebråd, så plundrar jag
den första bästa, som kommer förbi, vore det också min egen
far. Knappt hade jag gjort mig sjelf det der löftet, förr än
en fattig qvinna kom gående med en korg, som var öfvertäckt
med ett stycke linne. Då hon var i min närhet, sprang jag
fram och skrek: »Halt, min goda fru, gif mig din korg!» Hon
kastade sig till mina fötter och ropade: »Tag hvad du vill,
men rör inte korgen!’ ’Ha’, skrek jag, ’det tycks, som om du
gömt dina skatter derinne.’ Samtidigt ryckte jag korgen af
henne. Gumman skrek, tiggde och bad och bet mig till sist i
handen. Jag var redan förut vid dåligt lynne, eftersom jag
hela dagen förgäfves stått på lur, och hennes motsträfvighet
gjorde mig rasande. Djefvulen for i kroppen på mig: jag drog
dolken ur stöfvelskaftet och stötte den i strupen på gumman.
Knappt hade hon sjunkit till marken, förr än jag greps af
förskräckelse och tog till flykten; men snart besinnade jag mig
dock och vände om för att taga korgen, ty jag sade till mig
sjelf: har du mördat henne, så skall det åtminstone inte ha
skett för intet. Jag tog alltså korgen, utan att öppna den,
och smög mig in i skogen, men jag hade inte gått långt, förr
än det började knaka i mina ben, hvarför jag tänkte: det är
så godt, att jag sätter mig ned och hvilar och ser efter, hvad
jag fått för skatt. Jag öppnade korgen och såg dit - då låg
der ett litet, litet barn, som knappt lefde och hemtade andan.
Ack, du lilla satunge, tänkte jag, det var således derför, som
gumman inte ville släppa korgen! För din skull, ditt kräk,
har jag belastat mitt samvete med en synd!»
Korschun ville fortfara, men hejdade sig plötsligt och
började grubbla.
»Nå, hvad gjorde du med barnet?» frågade Persten.
»Åh - kunde jag sköta det och ge det näring? Hvad
jag gjorde med det? Det är lätt att gissa ...»
Gubben teg åter ett ögonblick, men började plötsligt
på nytt:
»Ataman, när jag tänker på detta, så är mitt hjerta
färdigt att brista. Ser du, just i dag, då jag har förklädt mig
till tiggare, träder allting åter så lefvande inför min själ, som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
