Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Furst Serebräny. Historisk roman af grefve Alexis Tolstoy. Öfversättning af C. Ludv. Törnberg. (Forts. fr. sid. 215.) - Indiska visdomsord
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
om det skett först i går. Och icke blott den tiden, utan äfven
en mängd andra saker, som jag för länge sedan upphört att
tänka på, komma plötsligt för mitt minne - jag vet inte hur.
Man säger, att det inte är något godt tecken, när man utan
någon anledning åter kommer ihåg saker, som man för länge
sedan glömt."
Gubben suckade djupt. De båda röfvarena sutto en kort
stund tysta. Plötsligt hörde de ett flaxande öfver sitt hufvud,
och en vildand störtade hvirflande ned för gubbens fötter. I
samma ögonblick genomskar Adragan långsamt luften och flög
bort, utan att bevärdiga sitt offer med den ringaste
uppmärksamhet. Mitka vinkade, ty på något afstånd visade sig några
falkenerare. Persten inföll raskt:
»Farbror, glöm hvad som skett: för närvarande äro vi ej
röfvare, utan blinda historie- och sagoberättare. Der komma
tsarens män galopperande, och om några ögonblick äro de här.
Upp, farbror, ställ dig i ordning och berätta några lustiga
historier för dem!"
Men den gamle röfvaren skakade på hufvudet, pekade
på den dödade fågeln och sade:
"Mig förestår ingenting godt - det är mig, som den hvita
falken bragt om lifvet. Ser du, han syns inte längre till -
han gaf honom dödsstöten och försvann derpå.»
Persten såg på honom med fast blick, ref sig derpå
förtretad i nacken och sade:
»Hör på, farbror - Gud må veta, hvad du i dag har fått
i ditt hufvud! Emellertid vill jag inte tvinga dig. Det påstås,
att hjertat är den bäste profeten, och det är nog möjligt, att
ditt hjerta inte förgäfves spår dig en olycka. Stanna du qvar,
så går jag ensam till slobodan.»
»Nej», svarade Korschun, »det är inte med tanken på
något sådant, som jag talat om för dig, hvad som tryckte mitt
hjerta. Är det mig beskärdt att lemna mitt hufvud i slobodan,
så tjenar det till ingenting att streta emot, ty då var det
tydligen så bestämdt allt ifrån födelsen. Jag skall säga, hvarför
jag anförtrott mig åt dig. Känner du till byn Bogoroditskoje
vid Volga?»
»Ja, visst känner jag till den.»
»Känner du äfven en ort i dess närhet, ungefär fem werst
derifrån, som heter Prestkretsen?»
»Ja, äfven Prestkretsen känner jag till.»
»Kommer du ihåg en gammal ek derstädes?»
»Ja, jag kommer ihåg den, men den står inte mer qvar,
den är nedhuggen.»
»Visserligen, eken är nedhuggen, men stubben står qvar.»
»Nå, än sedan?»
»Jo, hör på! Jag får aldrig återse moder Volga, men
för dig kan ödet så foga, att du återvänder till denna rikt
välsignade trakt. När du sålunda kommer tillbaka till Volga, så
gå till Prestkretsen, sök upp den gamla ekstubben, och när du
har funnit den, så räkna åt norr femtio steg på fem när -
gräf der i jorden, ty der» - fortfor Korschun med dämpad
stämma - »har jag en gång för länge sedan nedgräft en skatt.
Du finner der ej så få rosenobler, dukater och silfverrublar.
Allt, hvad du hittar, är ditt, ty jag kan ändå ej taga skatten
med mig till en annan verld. Mången gång, då jag under
nätterna tänkt på, att jag der uppe skall aflägga räkenskap för
allt, hvad jag har gjort här nere, så har en kall rysning gått
öfver min kropp. Ataman, när jag inte finns längre, så låt läsa
en själamessa för mig, det är alltid säkrast; men skona inte
pengarna, betala popen rikligt, och låt honom läsa messan som
sig bör - han får ingenting utelemna! Mitt namn är, som du
vet, Emilian - Korschun har folket bara kallat mig på gyckel,
men till Emilian är jag döpt, och derför skall popen bedja för
den döde Emilian, och du, ataman, betala honom rikligt, skona
inte pengarna, ty jag testamenterar dig en stor skatt, som du
har nog af hela ditt lif.»
Korschun afbröts af de framsprängande falkenerarna, af
hvilka en ropade:
»Ohoj, ni Guds män, säg oss hvart falken har flugit!»
»Det skulle jag gerna säga dig, käre vän, om inte mina
ögon vore förmörkade sedan fyrtio år tillbaka», svarade Persten.
»Hur kommer det till?
»Jo, en dag gick jag till skogen för att hemta lindbast.
Då fick jag syn på en ek, och in i ekens stam såg jag stekta
kycklingar sitta och gala. Jag klef in i den ihåliga stammen
och åt upp kycklingarna, men då blef jag så tjock, att jag
inte slapp ut igen. Hvad var att göra? Jag sprang hem,
hemtade en yxa och högg på eken, ända till dess jag slapp
ut. Men under arbetet måtte en spån ha’ flugit i mina ögon,
och sedan den tiden ser jag ingenting mer. Ibland, när jag
äter kål, för jag skeden till örat, och när det kliar i min
näsa, händer det, att jag krafsar mig i ryggen.»
»Jaså», utbrast falkeneraren skrattande, »ni äro de blinda,
som talade med tsaren? Bojarerna skratta ännu. Välan, godt
folk, vi försöka att muntra tsaren om dagen, och nu är det
er uppgift att förströ honom om natten. Det sägs, att vår
lille far, tsaren, ämnar låta er berätta historier för sig.»
»Gud skänke honom ett långt lif!» inföll Korschun, som
plötsligt var som förvandlad. »Hvarför skulle han inte höra
på oss? Så vida vi inte före skymningens inbrott bitit tungan
af oss, kunna vi underhålla honom med historier ända tills i
morgon bittida.»
»Godt, godt!» sade falkenerarna, »en annan gång skola
vi språka med er, men nu måste vi söka falken, så att vår
kamrat blir räddad. Finner Triphon inte Adragan, så mister
han hufvudet, ty vår lille far, tsaren, skämtar inte.»
Derpå gallopperade falkenerarna vidare. Persten och
Korschun läto åter ledsaga sig af Mitka och fortsatte sin gång
fram emot slobodan. Ännu innan de hade uppnått de första
husen, varseblefvo de två marknadssångare, som spelade
balalajka och samtidigt sjöngo med full hals:
Hejsan, hvilket lustigt rus
fås i dag i grannens hus!
När röfvarena närmade sig dem, lutade sig den ene, en
rödhårig yngling med en påfågelsfjäder i hatten, öfver till
Persten och hviskade i hans öra, utan att afbryta sitt spel:
»Fursten har redan suttit fem dagar i fängelset. Jag
känner alltsamman. I morgon är det förbi med honom. Han
sitter i det stora fängelset midt emot Maljutas hus. Hvar
skola vi släppa lös den röda hanen?»
»Der», svarade Persten och antydde genom en blinkning
med ögonen den midt emot fängelset belägna sidan.
Den rödhåriga sångaren grep med samtliga fingrar i sin
balalajkas strängar, vände Persten ryggen, som om han
ingenting haft att beställa med honom, och fortfor att sjunga med
gäll stämma:
Hejsan, hvilket lustigt rus
fås i dag i grannens hus! (Forts.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
