Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Från Gustaf II Adolfs dagar. Anteckningar om konungens hof, hans resor, familjförhållanden m. m. Af J. M. (Året 1632.) (Forts. från sid. 19.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
258
flera, de följande dagarna tåget öfver Gmunden jpich.Arnstein
till Kitzingen vid Main, der han förenade sig med Horn och
stannade några dagar (med qvarter i ett kloster), för att
invänta hertig Wilhelm af Weimar och Johan Baner från norra
Tyskland.
Sedan dessa anländt, hvarigenom han erhöll öfver
fyrtiotusen man - den största här, han någonsin haft samlad -
fortsatte han den 15 Mars vägen öfver Windsheim till Furth,
nära Nurnberg, der säkra underrättelse^ inlupo, att Tilly,
i stället för att retirera österut till Böhmen, skyndade
söderut öfver Donau, hvarför konungen äfven beslöt ändra
riktningen af sin marsch söderut till Donauwerp.
Under det hären den 21 gick vidare \ denna riktning,
höll konungen samma dag sitt högtidliga intåg i Nurnberg.
När han nalkades staden, möttes han af det talrika
borger-skapets rikaste medlemmar till häst, hvarjämnte borgerskapet
till fot och stadens soldater bildade häck på gatorna samt
befolkningen mottog honom med fröjderop och glädjetårar.
På rådhuset väntades han af stadens myndigheter, som
högtidligt lyckönskade honom och förärade honom lifsmedel åt
hären, fyra grofva kanoner samt tvänne glober, en för
himmelen och en för jorden, hvilka utvändigt voro svarta och
invändigt förgyllda samt tillika så inrättade, att de kunde
begagnas såsom bålar. Sedan konungen i ett vältaligt, föredrag
tackat, bjöds han med sitt följe på en måltid med kostlig
mat och dryck, hvarvid han uppassades af stadens förnämste,
men red på aftonen åter tillbaka till sina soldater.
Sedan fortsattes tåget öfver Schwabach och Weissenburg
till Donauwerth, dit ankomsten skedde den 27 och hvars
besättning häftigt beskjuten från det närliggande Schellenberg,
fann för godt att följande natt utrymma staden. Konungen
lät derpå sin arme efter hand gå öfver Donau och inqvartera
sig mellan denna flod och Lech, bakom hvilken Tilly straxt
söder om Kain intagit en befästad ställning. Sjelf uppslog
Gustaf Adolf sitt högqvarter i byn Nordheim, der han
förberedde öfvergången af sist nämnda flod, hvarigenom Bajern
för honom skulle öppnas.
Sedan allt blifvit färdigt, sammandrogs hären den o April
till byn Oberndorf. På morgonen rekognoscerade konungen för
sista gången den motsatta stranden och samtalade till och
med med en af de fiendtliga skildtvakterna, under det
uppvaktningen väntade på något afstånd. Samma dag började
artillerielden och brobyggnaden, hvilka fortsattes följande
dag, då konungen med egen hand lärer afskjutit sextio skott,
så att hären den 5 kunde tillkämpa sig öfvergången, hvarvid
Tilly, såsom bekant, dödligt sårades, Gustaf Adolf gick sjelf
öfver med de främsta brigaderna och ledde personligen den
hetaste striden i den skogbevuxna floddalen. De båda
följande dagarna öfverfördes trupperna, men i stället för att
följa fienden till Ingolstadt, gick konungen söderut uppför
Lech till Augsburg, som den 8 April inneslöts å alla sidor.
Högqvarteret uppslogs vid Lechhausen, hvarest
underhandlingar öm stadens öfverlemnande med godo börjades. Till
följd häraf utdrog den fiendtliga garnisonen den 10 och
ersattes af svenska trupper.
Sedan förgingo ytterligare tvänne dagar, innan stadens
inre förhållanden blifvit ordnade och det lutherska
borgerskapet erhållit ledningen af dess angelägenheter i stället för
det katholska. Den 14 på middagen höll konungen under
den protestantiska befolkningens jubelrop sitt högtidliga intåg,
beledsagad af konung Fredrik, pfalzgrefve August, hertig
Wilhelm, af Weimar, hertig Hans af Holstein, markgrefve
Christoph af Baden-Durlach, en mängd sändebud samt otaliga
grefvar, öfverstar och andra förnäma personer. Först begaf
han sig till S:t Annakyrkan, der, liksom i stadens öfriga
kyrkor, den evangeliska gudstjensten återinfördes, skön musik
uppfördes och hofpredikanten Fabricius höll en vältalig
predikan samt slutligen Té Deum sjöngs. Derpå red konungen
till Marqvard Fuggers hus vid Wintorget, der han ur ett
fönster åsåg en högtidlig procession af alla de närvarande
samt emottog borgerskapets hyllning. Sedermera lät han det
nya rådet komma upp och afslöt med detsamma ett förbund,
hvarpå en måltid hölls, och borgerskapet förärade de vanliga
skänkerna af lifsmedel, med iriera. Sedan konungen på
eftermiddagen besett rådhuset, och tyghuset med flera offentliga
byggnader, red han på aftonen ut till sitt qvarter vid
Lechhausen. Som han efter Augsburgs eröfring ansåg
drottningen säkrare i Ulm, än i Frankfurth, befallde han vid
samma tid, att Oxenstierna skulle förbereda hennes afresa
till nämnda stad öfver Heilbronn och genom Wurtemberg.
Sjelf uppbröt han den 16 April till Ingolstadt, framför
hvilken stad han inträffade den 19 och vid hvilken han, på
norra sidan Donau, fann bajerska hären lägrad. Såväl
denna, som följande dag rekognoscerade han brohufvudet på
den hitre stranden, hvarvid hans häst sköts under honom
den 20 klockan tio förmiddagen och klockan två
eftermiddagen vid hans sida den unge markgrefven af Baden dödades,
med anledning hvaraf han blef mycket upprörd och vid
återkomsten till lägret för de kringstående höll ett tal, deri
hans egen bortgång vidrördes. Yid samma timme afled
äfven Tilly i Ingolstadt, och följande dag afdrog bajerska
hären till Regensburg, hvarpå brohufvudet under konungens
personliga ledning med stormande hand intogs.
I stället för att nu belägra Ingolstadt, beslöt konungen
gå till Öfre Österrike, hvars protestantiska befolkning borde
bringas till resning. Den 24 uppbröt han derför från
Ingolstadt och kom den 26 till Moosburg samt den l Maj till
Landshut, der han vid det furstliga slottets beseende
öfver-fölls af ett plötsligt illamående, som liknade slag. Men här
vände han samma dag om, af farhåga för bajerska och
österrikiska härens förening och för Kur-Sachsens tvätydiga hyllning,
samt riktade tåget uppför Isars högra strand förbi Freisingen
till Munchen. Som staden blott hade svaga och föråldrade
fästningsverk, gaf den sig genast, och den 7 Maj vid
middagstiden höll konungen derstädes sitt intåg från östra sidan
öfver Isarbron med trenne regementen samt tog sitt qvarter
på det praktfulla, hertigliga slottet.
Den 8 Maj besökte han tyghuset, der i hans närvaro
uppgräfdes en ståtlig artilleripark af icke mindre än
hundrafyrtio grofva kanoner, hvaribland många som af bajrarna
blifvit tagna vid Hvita berget, Höchst, i Pfalz eller af
danskarna vid Wolffenbtittel. Dessa kanoner, jämnte en mängd föremål
i konsttabinettet, fördes sedermera till Augsburg; på slottet
funnos uniformer i gult, blått och grönt, hvarmed flera regementen
bekläddes. De borgares hus, som qvarstannat, lemnades
okränkte, men deras, som flytt sin väg, plundrades af
soldaterna. Som den katholska landtbefolkningen uppträdde
fiendt-ligt mot svenska ströftrupper, uppbrändes i det kringliggande
landet flera hundrade byar, hvilkas brand om nätterna
rödfärgade horizonten. Den 9 besökte konungen den berömda
jesuitkyrkan och disputerade derstädes med föreståndaren
på latin om nattvarden-, samma dag mönstrades hären
utanför staden och uppställdes i olika slagordningar, hvarvid
konungen äfven visade soldaterna, huru de i olika ställningar
skulle gifva eld. Den 10, som var Christi himmelsfärdsdag,
lät han förrätta evangelisk gudstjenst i en af slottets salar,
höll derpå stor taffel och red slutligen till Vårfrukyrkan,
der han åhörde den katholska gudstjensten, besåg kyrkan och
utdelade penningar åt de fattiga.
Sålunda förflöto dagarna, till dess konungens beslut
mognat att afgå till Sydvestra Tyskland, fullända dess
eröfring och derstädes uppställa nya härar, för att möta hvad
som komma kunde. Sedan han i Munchen qvarlemnat Baner med
halfva hären, uppbröt han den 15 Maj derifrån med den
andra hälften till Augsburg, dit han anlände den 18 och der
han qvarstannade öfver pingsthelgen till den 24, då han
afgick till Memmingen, der han inträffade den 25.
Hittills hade konungen på sin segerbana efter slaget vid
Leipzig ingenstädes mött allvarsamma hinder för sina planer.
Men till Memmingen inlupo straxt efter ankomsten oroande
underrättelser från mellersta Tyskland/nämnligen att
Wallenstein förenat sig med kurfurst Maximilian samt hotade afskära
förbindelsen med norra Tyskland och moderlandet, äfvensom
att Kur-Sachsens trohet var tvifvelaktig. Till följd häraf reste
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
