Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - En trashank - När jag fick en syster. Poem av Viktor Moll.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»Hvad vill du då uträtta, för att få en hel tröja?»
»Jag skulle vilja ha’ den här backen och kärret der
nere i dalen mot någorlunda billiga vilkor.»
»Det låter höra sig; nämn vilkoren!»
»Vi ha’ femtiotvå veckor om året och sex arbetsdagar
i veckan; tre dagar i veckan arbetar jag åt er, det gör
ungefär etthundrafemtiosex dagar om året, men den öfriga
tiden vill jag arbeta åt mig sjelf.»
»Och hvarje dagsverke är vardt en krona. Backen och
kärret skulle kosta dig etthundrafemtiosex kronor om året,
men det är för mycket. Vi skola i stället göra en
tredelning: två dagar i veckan arbetar du åt mig, två dagar på
din jord och två dagar, för att skaffa dig kläder och föda,
under det du arbetar åt dig sjelf. Om fyrtio år skola
backen och kärret vara din egendom och allt arbete till mig
upphöra. Går du in derpå?»
»Ja, hjertligen gerna!»
»Och nu bese vi din egendom och bestämma, huru vidt
den skall utsträcka sig. Den affären blir god för oss båda.»
Och så gingo de omkring backen och kärret, och trashanken
ordade vidt och bredt om sina planer: der skulle han
plantera skog, der skulle bli åker och der skulle stugan stå
och så vidare, och bonden gillade hans planer. Det var ett
godt hufvud på trashanken. Han var glad, och hvem kan undra
på det! Han hoppades att få en hel tröja och på samma gång
lyckan; det var för honom nästan detsamma, som att redan
äga båda. Men hör vidare, hur det gick.
Kontraktet blef skrifvet, och trashanken började sitt arbete.
Stark var han, och undan gick det med arbetet, både med
hans eget och med bondens."
Kärret odlades, backen odlades, och bondens gård sköttes
bättre än förut.
På kärret såddes säd, på kullen sattes gran- och
furuplantor och vid bäcken, som ledde vattnet ur kärret,
planterades vide.
Vår Herre gaf regn och solsken, och säden frodades
och gaf riklig skörd. Trashanken skördade och sålde säden,
skar vide, flätade korgar och sålde korgarna. Pengarna sattes
på sparbanken, och så växte äfven de.
På sparbanken hette trashanken Gustaf Nilsson, så kallades
han af folket, och så skola äfven vi hädanefter kalla honom.
År följde på år; tiden står icke stilla. På kullen höggs,
sågades och hamrades; det var Gustaf Nilsson, som byggde.
Huset blef färdigt, och en liten blomsteranläggning framför
detsamma blef också färdig. Allting var så nätt och trefligt.
Det sköna och ändamålsenliga var der sammanparadt; det
låter så gerna sammanpara sig, blott man förstår att göra
det, och Gustaf Nilsson förstod det, han. Gran- och
furuplantorna hade blifvit resliga granar och furor, och vinden
sjöng i deras kronor. - Den sången tyckte Gustaf Nilsson om.
»Nu har du fått hel tröja», sade bonden; »gift dig, så
får du äfven lycka!»
Det menade Gustaf Nilsson vara rätt, och så friade han,
friade till bondens enda dotter och fick ja. »Tag henne och
våren båda lyckliga», sade bonden; »du har visat, att du
kan något och vill något.» Och lyckliga blefvo de.
Allt var nu färdigt, och vi äro också färdiga med vår
historia. Trashanken hade blifvit den aktade Gustaf Nilsson,
fått hel tröja, litet till och lycka på köpet. Det hade skett
på femton år. Bonden hade derunder blifvit gammal och
grå; man blir det på mindre än femton år, när man är
femtio förut. Femton år äro långa och korta: långa framåt,
korta bakefter; och så är det med arbetet: drygt framåt, lätt
bakefter; men väl utfördt, räcker det som en välsignelse
intill barnabarn och barnabarns barn.
Men halfherrn, som icke ville kännas vid sin egen bror,
hvad blef det af honom? Han blef helherre, blef affärsman
och gjorde skulder, bedrog sina kreditorer och fick fängelse
och kom derifrån på fattighuset. - Och nu är historien
slut, och en hvardagshistoria var det.
Arvid Smålänning.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
