Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ett fosterländskt Bildergalleri. C. Erik Johan Stagnelius.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
267
finaste fibrer, "en påle i köttet", säger Paulus, och genom
lidandet än ytterligare pådrifva offerbränningen. Han greps
nämnligen nu af en ny kärlek, mera brinnande och
lidelsefull, än någon liknande känsla förut. Yar den besvarad eller
ej? Ingen vet det, men vi veta - ty skalden klagar det
sjelf så ofta - att han aldrig vågat tolka sin böjelse,
antagligen derför, att han fruktade, medveten om sin fulhet, en
vägran, ett förkrossande nej. Att öfvervinna denna böjelse,
kostade skalden de svåraste ansträngningar. I dikten utgöt
sig hans klagan, men äfven hans passionerade hänförelse
vid den drömda synen af hennes bild, som han odödliggjort
i sin Amanda och hvilken så genomträngde för honom
inbillning och verklighet, att hon, för honom jordens tjusande ros,
äfven blef hans fantasis, hans inbillnings ideal.
Enligt Stagnelii egen försäkran, var det först genom
hängifvandet åt de religiösa och philosofiska spekulationerna,
som han i någon mån kunnde frigöra sig från den alltför
betvingande; inflytelsen af denna på samma gång hans
kroppsliga öga och hans fantasi retande bild. Till nämnda
spekulationer fördes han, hvars sinne genom ensligheten,
sjukligheten och inbillningsspelet var derför särdeles mottagligt,
genom den bekantskap, han tillfälligtvis kom att göra med
den af professor Mathias Norberg utgifna så -kallade
Adamsloken, religionsurkund för en muhammedansk sekt, som gifvit
sig namn af nazareer eller mandeer. På dennas grundval
uppbyggde han åt sig ett slags gnostiskt eller manikeistiskt
trossystern, en verldsåskådning, enligt hvilken jorden icke är
annat än ett häkte förfallna, sörjande andar, och jorden sjelf,
hela den omgifvande verlden, en i och genom menniskan
fallen natur, som i vindens sus, i källans sorl, i fåglarnas
qvitter utgjuter sina suckar öfver affallet från den högre,
ursprungliga. Det är minnet af detta forna, saliga tillstånd
och en outsäglig längtan att återvända dit, som innebära
möjligheten af en framtida befrielse och försoning: demiurgen,
sinnligheten, som fängslar menniskan, Anima, i kroppens och
syndens fjättrar, skall öfvervinnas, och Anima genom Christus
och seonerna åter svinga upp till pläroma, för att tala in
terminis Stagnelii.
I sina Liljor i Saron. gaf Stagnelius poesiens strålande
omklädnad åt denna åskådning. Dessa "liljor» utkommo i
trenne häften åren 1821-22, och nu först tycktes
fosforist-erna eller den Nya skolan få ögonen öppna för Stagnelii
förtjenster, seende i honom en frände, fastän han aldrig ville
sluta sig till dem, utan gick sin egen väg. Den lärodikt
öfver "Kärleken^, hvarmed samlingen öppnas efter poemet
till gamle Norberg, vittnar om, huru skalden, ännu
fasthäng-ande vid den jordiska böjelsen, sträfvar att frigöra sig derur.
Så skildrar han kärlekens båda poler, den etheriska och den
sinnliga, Psyke och Hyle, mellan hvilka båda han slites i en
inre kamp, som han nästan med ett slags lidandets lust älskar
att måla:
Af materiens dunkla irrbloss dårad,
Locken fladdrande och kinden tårad,
Psyke trånsjuk följer Amors spår;
Anar honom bakom rosenhäcken,
Hör hans lena röst i silfverbäcken,
Ser hans vink ur aftonrodnans salar -
Aldrig dock hon hjertats konung når.
Höljd af natt, i jordens dunkla hjerta
Herrskar vällust och dess syster, smärta.
Skönheten i färgers trollverld bor.
Men den höga, eviga gudinna,
På hvars altar oförvanskligt brinna
Ancleverldens rökverk - ofvan solen
Tronar hon i cherubimers kor.
Morgonrodnor hennes klädnad spinna,
Stjerntiarer kring dess hufvud brinna,
Segerns harpa brusar i dess famn.
Djupt för henne änglarna sig böja,
Tjusta, helgonen i skimret dröja. -
Vishet nämnd af himlens myriader,
Under molnen bär hon dygdens hamn.
Hela Stagnelii poesi - säger träffande Böttiger - är
från början till slut icke annat, än ett återspeglande af denna
slitning mellan himmel och jord, men bjertast framträder
detta i hans lyrik, der spegeln är vänd mot hans inre. Sin
alltid brännheta längtan riktar kärleken der, vanligen och
hälst, till idealet, men understundom äfven till dettas
karri-kerade motbild -, hvad han åtrår att finna, söker han för det
mesta i molnen, men någon gång - det kan icke nekas -
också i gränderna, och om han ställer sina sånger i främsta
rummet till Amanda, har han dock äfven en till Julia . . .
Ingenstädes i sina dikter är Stagnelius mer egendomlig, än
i "Liljor i Saron", och i intet annat lands litteratur finna vi
till dem ett motstycke. Det är blott skada, att det tjusande
skimmer, som hvilar öfver flera af dessa österlandets
blomster, hos andra lidit afbräck genom mystiskt töcken eller
metaphysisk flygsand, äfvensom att i deras stundom alltför
prålande drägt ligger ett misskännande af Christen domens
höga enfald.
Men under det skalden genom "Liljornas" utgifvande mer
än någonsin fäste uppmärksamheten vid sig, hade han fått
så våldsamma anfall af sitt organiska hjertfel, att hans
hypo-chondri nästan sönderbröt honom. För att möjligen vinna
någon lisa, begaf han sig till sin hemort och uppehöll sig
hos de sina i Kalmar från hösten 1821 in på sommaren
1822, hvarunder hans sinne också lättades genom det
vänliga1 och hjertliga umgängeslifvet. Från denna tid har man
också en del tillfällighetsdikter af gladare natur, i hvilka
"JennyS" namn ofta förekommer såsom en stjerna af högre
ordning på skönhetens fäste. Eichhorn framkastar den antydan,
att skalden äfven fångats af den sköna, hvilket synes så
mycket mera vara möjligt, som hans verldsåskådning blef
ljusare och själen åter fick spänstighet nog att kunna fly de
förvirrande och pinande spekulationerna.
I Kalmar utarbetade Stagnelius sorgespelet Bacchanterna
eller fanatismen, hvilket han utgaf vid sin återkomst till
Stockholm, således straxt efter det tredje häftet af "Liljorna"
utkommit, hvilket innehöll hans prisade dramatiska dikt
Martyrerna, "en elegisk triumphsång till christendomens ära",
dramatiserad i en följd af rörande scener ur tiden för de äldsta
Christnas förföljelser. I "Bacchanterna" hade skalden tagit ett
ofantligt steg framåt som konstnär. Det är ett antikt ämne,
som här behandlas, och på denna grund känner han sig,
såsom vi sett, hemma, skildrande i det attiska dramats
skiftande, metriska former förvecklingen mellan den äkta, sannt
ingifna enthusiasmen och dess vrångbild, sinnesruset:
bacchant-erna med vinrankslindade stafvar krossa Orpheus med lyran,
yrseln bräcker det sköna, fanatismen bär hand på religionen.
»Bacchanterna" var det sista arbete, som Stagnelius sjelf
utgaf. Ett par månader derefter blef han befordrad till
kanslist inom sin expedition och fick en trägnare
sysselsättning. Men äfven hjertlidandet tilltog häftigt, och han sökte
allt oftare att döfva qvalen genom förtärandet af opium,
hvilket naturligen, för ögonblicket döfvande plågan och
fyllande anden med synbilder i brokigt färgspel, hvilka i
nerv-öfverretning nedkastades på papperet, dock förslappade
lifs-kraften och närde den vid hans hjertgrop liggande masken,
som också söndergnagde den sista fibern den 3 april 1823.
Ingen var hos honom i dödsstunden. Ensam hade han left,
ensam dog han. Då hans städerska kom in till honom på
morgonen, fann hon honom död i sängen. Detta väckte ej
någon vidare uppmärksamhet, och då, några dagar senare,
Maria kyrkogård emottog hans stoft, funnos ej många, som
ens visste namnet på den, som begrofs, ja, det förrann hela
tretton åren, innan någon minnessten restes, för att åt
efterkommande slägten utmärka platsen, der en af våra största
skalder ligger jordad. Den märkestenen bär ock ett annat
namn, Karl August Nicanders: de hvila båda, de stora
vers-konstnärerna, dock hvarandra i allt så olika, i samma graf.
Stagnelius led aldrig timlig nöd, fast han aldrig åtnjöt
någon lön; få voro ock hans behof. Fastän personer, som
minnas skalden, berätta, att allmänt rykte gick, att han för
mycket offrade åt Bacchus, är det dock nu fullt säkert, att
han icke gjorde det, hvarom för öfrigt hans verk bäst Bära
vittne. Af dessa har blott fåtalet här nämnts, de öfriga voro
34*
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
